Things fall apart...

Bilen i sin årliga medelålderskris, d.v.s. på en verkstad. Lägenheten i flyttkaos med alldeles för många prylar, och jag krälandes i arbetets träsk. Inget filosoferande på ett tag. Ut i livet och röja...snart är året slut.

Homo economicus?

Jag undrar i mitt stilla (det har inte varit så stilla de sista åren) sinne: är det så som den där människan på sommarpratarprogrammet på tv säger att affärer kräver att man bygger upp en relation? Det var en erfarenhet från hans affärsverksamhet med Mellanöstern och Fjärran Östern, d.v.s. över kulturgränserna. I så fall undrar jag om vi här i Sverige på 2000-talet inte våldfört oss på den där gamla affärskulturen och gjort den till en roffa-åt-sig-kultur på det mest brutala sättet. Vi förutsätter bara att det ska vara så!

Och om det nu är så att ekonomin har styrt vårt politiska system i ett antal decennier istället för visioner om ett samhälle som är till människans bästa - vad må detta ha för effekter på den generation som vuxit upp med såna värderingar som förmedlas nu också av den gemensamma sektorn med vårdföretag, skolbolag, statliga inrättningar som måste göra reklam? - Här pågår en smygande förändring av värderingar som överförs till den unga generationen. Det finns verksamheter där allt är tillåtet för att tjäna pengar. Fastighetsmäklare, telefonförsäljare, statliga bolag - och de unga människor som kommer in i de verksamheterna blir allt duktigare och hänsynslösare! Om man inte sätter den ekonomiska vinsten främst, skakar de bara på huvudet som om de träffat ett väsen från Mars (eller Venus?).

Undrar om de konservativa partierna som hängt på och stött den där samhällsutvecklingen med mycket stor entusiasm är medvetna om att detta kanske förändrar människan. I en riktning som gör att de konservativa idealen och värderingarna till slut är totalt urgröpta. Vad hjälper det att tala om värderingar (som är så viktiga i den amerikanska högern), när man blir utskrattad när man blandar in dem i sina ekonomiska beslut? Fungerar det verkligen så att man kan göra vad som helst i en affärskultur och samtidigt hylla "mjuka värden" i det lilla privata? - Det hade varit intressant att rikta och diskutera de frågorna med en öppen konservativ människa (konstigt nog ser jag här en man framför mitt inre öga - varför det?) som inte känner sig angripen av mitt sätt att tänka. För jag är uppriktigt nyfiken. Och jag tror att de missar en viktig poäng - och det är att människorna förändras i ett system där ekonomin är så allenarådande som idag här i Sverige, och inte till det bästa. Att det finns så många duktiga och aggressiva säljare som inte skyr några medel är något nytt här. Jag har aldrig stött på dem så mycket som det senaste året. Något har hänt.

Människor tror att det måste vara så olika spelregler i affärer och i relationer? Jekyll här, Hi(y)de där? Finns det ingen plats längre för relationer och därmed annat än penningintresse i affärer? Är jag helt bakom flötet, ett fossil från bondesamhället?

Kanske är detta en uppgift för företagsamheten i skolan: att göra barn och ungdomar medvetna om gränser för det ekonomiska handlandet, d.v.s. etik och respekt. Under åren har ju projekten konkurrerat lite med varandra: företagsamhet och värdegrund. Och då är vi tillbaka till detta 90-talsord, symbolen för socialdemokraternas skolprojekt, Lpo 94 m.m. Vad ska vi kalla det för nu, när trenden har vänt? För nödvändigt är det som ordet beskriver, mer än nånsin. - Jag får söka på skolverkets sida. "KUNskapen"?

Och då kommer jag ihåg min gamla kompis från universitetsåren i Tyskland som någon gång i ett kritiskt skede i mitt liv sa: man behöver inte göra allt man vill och kan göra (KUNskap). Man kan faktiskt avstå och begränsa sig själv medvetet. Inte utesluta kunskapen ur sitt liv, men kanske låta den mogna, ge den tid så att den blir bildning. - Nej, livet ska levas, inte presteras. Men vad skulle detta skapa för affärskultur?

Vad har hänt?

Det var tanken när jag gick ut på fb igår kväll för att se om mina barn var ute nånstans och lämnat nåt meddelande där. Där var det skärrade röster från M. om en svår trafikolycka. Klickade på länken och såg stället där vi så ofta gått. Plötsligt blir jag iskall. Lördagkväll, min dotter som var där. En "folkmängd" av ungdomar som var ute. Jag blev iskall och förlamad. Jag känner igen den här tomheten, förlamningen, då allt blir tyst. Vändpunkter. Den här känslan av att något avgörande och hemskt kan ha hänt, det här ögonblicket då en värld rasar. - Alla har varit med om det. I såna ögonblick minns kroppen alla liknande ögonblick. - Men hon var inte där, hon var trygg. Hon hade kunnat vara där om hon inte planerat åka på en tävling idag.

Det var andra. Människor jag kände, människor jag en gång i tiden träffat dagligen. Barn. Och föräldrar som inte kan trösta sig med: mina barn kom undan. Men det hade kunnat vara vi.

I förrgår när jag kom hem efter jobbet, kände jag stor tacksamhet. Tacksamhet över att få lite andrum, inte vara en tidens slav som annars. Höstlov, annat att tänka på, avsluta saker, börja nya. Kunna sitta en helg, läsa, sticka, betala räkningar, gå på konsert utan att behöva tänka på bedömningar, planeringar, för- och efterarbete som jag ligger efter med. Men det finns något tryggt med vardagen, som en f.d. kollega från M. skrev. INTE katastrofer, INTE det där förstörandet. Jag har aldrig kunnat se meningen i att en värld först måste förstöras för att kunna ge början till något nytt. Kriser är vändpunkter, som kineserna säger. Men jag fruktar vändpunkter. De kan ha ett fruktansvärt högt pris. - Det finns människor som kan förlita sig på den högre makten och på att det finns en mening med det som hänt. Eller att det finns en kärlek som läker allt. Det finns ingen mening med att människoliv går till spillo, om det nu är på riktigt eller mer symboliskt. Det finns ingen mening i att en ung människa blir verktyg för ett blint öde och bidrar till ett barns död. Och överlever själv. En människa lika ung som min son som måste axla detta. Det är omänskligt. Såna vändpunkter borde på kinesiska skrivas med ett jättelikt frågetecken utan början och slut, om det nu är möjligt. Utan svar. Inte med en punkt under frågetecknet som vi gör, som om man skulle kunna sätta punkt efter alla frågor.


Grekerna har kunnat skapa något meningsfullt med sina dramer, eller kanske snarare: en känsla av ödmjukhet och vördnad - eller skräck inför livets högre makter. De har fångat de där ödesdigra ögonblicken då olika människoöden korsar varandra och skapar något fruktansvärt. En delaktighet i det stora ödet. Sedan har de lämnat sina åskådare med deras känslor för att skriva fortsättningen på deras tragedier själva i sin vardag. Det är ingen som har kunnat beskriva den där långa, svarta, blyaktiga vägen genom sorgen på ett sätt att publiken kan ta till sig det. Jo, Ingmar Bergman och Strindberg har försökt. Men vem vill frivilligt ge sig in i en resa genom mörkret. Ändå måste de som står närmast dem som nu drabbats (jag säger medvetet "drabbats", för här finns inga medvetna val som gör människor till förövare och offer) följa dem som drabbats. Hjälpa till att rädda vardagen och ge den mening igen. - ???????????????????...

Jag hade tänkt berätta om mina stickprojekt, men jag kom av mig. Det får bli (dåliga) bilder istället.

Treåringar

Det blir mörkare och mörkare varje morgon. Igår morse, kring halvsjutiden, såg jag från min säng en härlig strimma av orange lysa upp den svarta stadens skyline som här och där blinkade av ljus. Starkt kaffe, tankar som sakta föder lite liv i kroppen och pianomusik innan jag tar mig i kragen och tar tag i dagen. För sedan, mellan sju och åtta, händer något väldigt snabbt. Plötsligt är gatorna blöta (och inte isiga) och ljuset kommer ännu en gång tillbaka i rasande fart. Träden är ännu granna i sena höstfärger, även om snön redan hälsat på. Lite tidigt. Det var inte dags än, så den fick ge sig. Cykelvägen ut till V. går längs F.:ns strand, med gamla träd som här och där får ge vika för nya och dyra "compact living"-bostäder. Inget för mig. Jag flyttar ut till förstaden nästa vecka, mitt ut i granskogen. Granskogen får de gärna hugga ner lite grann och plantera lite björk eller annat lövverk. Men där kallas det säkert för naturvård när granarna får stå kvar.

Förresten: treåringar är sååå logiska. Mörkret på morgonen kom väldigt fort, bara på några dagar. Så när dottern till min kollega skulle upp till dagis och såg mörkret, kommenterade hon: Dags att lägga sig igen! - Klart, när man lärt sig att man ska sova när det är mörkt och natt! Så reagerar ju kroppen och varje människa om hon följer naturen.

Igår såg jag på tv hur några tyska filmare hade gått tillväga när de gjorde "Nordens natur". Utländska fotografer och filmare framställs ju gärna som hopplösa romantiker eller duktiga affärsmän som utnyttjar naturen för sina mediaberättelser. Men jag blev faktiskt lite fundersam när jag lyssnade på de där tyska fotograferna: de är väldigt kritiska till Nordens naturvård. Hur man hetsar och bråkar kring antalet vargar t.ex., eller att man jagar älgarna ända fram till gränserna till de små naturreservaten. I Tyskland med sina över 80 miljoner invånare finns det idag fler vargar än i hela Norge. Att filma en älg idag är nästintill omöjligt till skillnad från för 20 år sedan, eftersom jakten blivit så intensiv.

Utlänningar framställs ofta som okunniga och hopplöst romantiska, utan insyn och förståelse för svenskarnas pragmatiska syn på naturbruk. Sverige har alltid levt i utkanten av Europa och gått sin egen väg. Men européerna har faktiskt ett mycket intensivare naturbruk än svenskarna och ändå lyckats bevara en del viltliv. Jag tror ibland att man kan ha en större helhetssyn om man kommer utifrån och ser ett samhälle från en viss distans än om man lever mitt upp i det. Det må saknas insikt i lokalbefolkningens behov om man kommer utifrån, men den  kanske har sin "blinda fläck" (som varje kultur och människa har) just där dit främlingen riktar sin kritiska blick. Men det är känsligt att kritisera när man är på besök. De europeiska gästerna gör det ändå i god europeisk anda. Där har man alltid bråkat, kritiserat och försonats. Tror jag.

Tyst igen

Tiden då man skriver omdömen är egentligen pratig, men på något sätt blir jag själv tyst. Jag hinner inte med mig själv, och jag är nog en människa som behöver mycket tid för mig själv för att kunna leva ett bra socialt liv.

När jag får tid att reflektera eller bara vara, lyssnar jag på Jean Kwoks "Girl in Translation", en bok som jag skulle vilja läsa med både elever och vänner. Den handlar om en kinesisk flicka som kommer till USA med sin mamma, och där fastnar de i hennes mosters grepp i Chinatown. Vilket elände och vilken fattigdom som gömmer sig i de där "familjeföretagen": mamman måste bo i systerns dyra och nerlusade arbetarlägenheter eftersom hon inte vågar slita sig loss ur tacksamhetsskulden till systern och eftersom hon inte kan engelska tillräckligt. Här, i den här berättelsen, ser man invandrarbarnens dilemma beskrivna när de som små måste ta hand om de vuxna föräldrarna som inte klarar byta kultur. De blir föräldrar till sina föräldrar. - Sen får man också se lite av det amerikanska samhället. Det är sällan arbetarna skildras där.

Den andra boken handlar också om asiatiska invandrare, men den här gången om den skamliga behandlingen av japanska medborgare under andra världskriget i USA. Berättaren är en kinesisk pojke vars nationalistiska pappa hatar japanerna, vilket gör att pojken råkar i ett svårt dilemma, eftersom hans bästa vän i skolan är den japanska flickan Keiko som deporteras i ett koncentrationsläger för japanska "spioner". . Boken heter "Hotel on the Corner of Bitter and Sweet" av  Jamie Ford. Den börjar i nutiden då den kinesiska pojken, nu en gammal man, börjar minnas efter hustruns död och söka efter Keikos spår i ett hotells källare där någon upptäckt de evakuerades tillhörigheter som undkommit plundring. Det är en fängslande, hårresande bok om en tid som verkar ha glömts i USA.

Och här några färggranna resultat av min "stumma" tid:

Här är muddar som min dotter önskat sig i det där mjuka garnet som kallas "Symphony" blandat med rester. (Jag tror det blir lättare att lyssna på läraren när hon får stryka det där mjuka "kanin"-håret).

Sen en tröja som jag gjorde färdig förra vecka då rosa-bandet-kampanjen pågick för fullt:

Och till slut en kofta i samma skrikiga färg som jag kantat in med lite grått. Den är stickad i ett tvåtrådigt garn, antingen av Kampe eller Ullcentrum.

Funderingar om "status för lärare"

Jag har aldrig jagat efter status, även om jag alltför ofta ville vinna - konflikter, tävlingar, bekräftelse. När jag följer de fackliga och politiska diskussionerna om oss lärare, återkommer ordet "status", på samma sätt en rejäl löneförhöjning. Men jag tror att det är fel fokus, och den kampen går inte att vinna så länge folk jagar privatkonsumtion och så länge vår ekonomi bygger på att folk beter sig så.

Jag har ett mycket mångfacetterat, svårt avgränsbart och komplicerat yrke, som många andra människor som jobbar med grupper och människor och utför ett uppdrag som ska utvärderas och mätas i resultat. För mänskliga relationer har inga direkta resultat, utom då de bryts. De pågår hela tiden. För mig är det bara ofattbart hur man kan vilja lösa de problem, som vi dagligen ställs inför och som ofta innehåller dilemman, med högre lön och status. Eller: hur man vill begränsa fackets bidrag till ekonomi.

Jag kan leva med mindre status, men jag skulle vilja möta respekt för mitt yrke, och det gör jag oftast hos de människor jag jobbar med. Det jag inte vill leva med är att mina olika uppdragsgivare ställer orimliga krav på mig, och där är problemet för mig. Det finns en uppdragsgivare som får sina visioner av forskningen och politiken som vi lärare ska jobba med. Dessa uppdragsgivare behöver inte ta ansvar för vilka "mål" vi ska prioritera eftersom de inte har hand om pengarna. Dem har den andra uppdragsgivaren som inte har en aning om hur uppdraget ser ut eller ska utvärderas. Deras mål är företagsekonomisk i väldigt många kommuner idag: att budgeten ska gå ihop. De behöver inte ta ansvar för "resultaten", detta förhatliga ord. Här är för mig huvudkonflikten som har slitit på mig ända sedan jag börjat arbeta som lärare. JAG måste dagligen göra de prioriteringar som egentligen mina chefer och uppdragsgivare ska göra, och det tär på mig.

Status? - Den som söker sig till det här jobbet för statusens skull har hamnat fel, tror jag. Status söker människor som inte vet vad de och deras arbete är värda. Men ett erkännande, tack! Och det får vi dagligen från barn och föräldrar. Status via lön söker man i en värld där man köper allt - varor, relationer, utseende, åsikter och livsstil. Allt är till salu. "Jag betalar skatt, vad får jag för det? A till mina barn, tack!" Eller: "Jag betalar 300 i månaden till min fackförening. Deras uppgift är att fixa 10 000 till. " - Här har man missförstått demokrati och föreningsliv. Vem står för diskussionerna inom facket? Vem för upp synpunkter till styrelsen? Vem för diskussionerna mellan valen? Det är här demokratin dagligen skapas, av oss. Kanske under de här diskussionerna kommer man fram till att vi minsann har andra arbetsmiljöproblem, och att pengarna bara är en liten del. - Status må göra jobbet lite lättare, men det är också en fälla, för man lutar sig lätt tillbaka i sin status och slutar tänka, leva och skapa! Det är ett lite väl förenklat resonemang, jag medger det. Och som vanligt överdriver jag. Vi rör oss ju inte mellan svart och vitt utan lever i gråzonerna. Men som någon sa någon gång: var inte rädd för att överdriva, för där nånstans ligger sanningen - också. Vi behöver väl status för att leva ett drägligt liv, eller bättre: erkännande. Men vi behöver också den skaparkraft som ligger utanför statusens bekvämlighetszon.

Tintin, lärarlöner och Madejas

Snö på vägen norrut, och lönen klar söderut, och inga glada miner nånstans över det (utom hos dem som betalar). En bibliotekschef som vågar sticka ut och kastar ut Tintin får förstasidesrubriker och dagen efter är han borta från sin tjänst - behöver tid att fundera? - Svensk konfliktlösning. - Vågar man ta debatten, förlorar man sitt jobb. I andra delar av världen får man en dödsdom över sig om man kastar sig in i en debatt som samhället inte är moget för. - Nej, jag önskade de skulle debattera saken istället för att stänga garderoben. Jag känner igen sättet alltför väl efter att ha levt i en (nord?)svensk familj halva mitt liv. Låt kulturhuset kasta ut Tintin om bibliotekschefen tycker den bryter mot demokratiska värderingar. Låt debatten ta fart och ha processen sin gång så att man kan klargöra var man står. Låt honom ta debatten om tryck- och åsiktsfrihet. Eller är det för att han har utländskt/afrikanskt(?) påbrå att han istället blir "skickad på semester"? - Det är inte första landet som har reagerat på Tintin. - Om man inte kan ta debatten utan använder maktspråk som politikerna i Stockholm gör, säger väl det också något i sig om demokratin, på samma sätt som man kastar ut vissa böcker ur bibliotek! På tyska heter det "wischi-waschi-kultur" när man blir så tolerant att värderingarna försvinner bakom all tolerans och öppenhet.

Jag kommer ihåg när jag utbildade mig till bibliotekarie hade vi en stor debatt om "skräplitteraturens" vara eller inte-vara på bibliotek. Idag finns allt där, bara man kan öka utlåningen. Klassikerna är magasinerade, utlåningssiffrorna bestämmer var boken hamnar: på bokstället, i hyllan, i magasinet, på "bokbål" eller på 1-kronors-bokhyllan. Östersund är en stad på 60 000 invånare, och jag har försökt hitta Alexandre Dumas' "De tre musketörerna" här, men den finns inte ens i magasinet i sin ursprungliga version. Men på klassikerhyllan hittar man lättsmälta "läsa-lätt-klassiker" - märkligt nog på ungdomsavdelningen, för det är tydligen de som söker efter deras böcker (men inte "kan" läsa dem i original?).

Lite lönelyft blir det för oss kulturarbetare, även om "hela landet" enligt tidningen är överens om att vi är "värda 10 000 i lönelyft". Det var första gången jag hört sånt! Nu, när facken accepterat budet! Konstigt att offentligheten inte backat upp oss i så fall i själva förhandlingarna. Det känsliga för mig är att ingen vill betala högre skatt, och min högre lön ska finansieras genom andras lägre löneutveckling, och jag undrar vilka som betalar den! Städerskan som städar mitt klassrum? Eller cheferna ovanför mig som jobbar med "strategisk forskning", "utveckling" eller tillväxtfrämjande åtgärder och fördelar de offentliga pengar som är kvar av löntagarfonderna? - Jag har svårt att sätta mig över andra yrkesgrupper vars kropp värker på kvällen av trötthet eller som gör sitt bästa varje dag utan att det räcker till. Jag har ingen rätt att avkräva solidaritet av dem som ligger minst 10 000 under mig. Eller som är utförsäkrade eller i "fas 3". Men jag skulle vilja titta på dem som ligger 20 000 över mig. Det är ingen som ifrågasätter deras årliga löneökningar. Om vi nu har en så berömvärd samförståndsmodell i det här landet, varför inte skattesänkningar mot lönesolidaritet med dem som har lägre löner? - Enkelt. Skillnaderna mellan människorna ska bli större. Det kallas för individualism och "frihet", och ekonomin är medlet till det. Att individerna i individualismens fotspår blir allt mer lika varandra när de följer individualismens trender, försvinner i debatten. Skillnaderna mellan människorna ska bli större. Det har varit den dolda dagordningen under 2000-talet. Och vi lärare sitter mittemellan och försöker klamra oss fast vid de grupper som alltmer skenar iväg ekonomiskt...

Men lite ljusare tankar istället. På Tradera hittade jag det här: garn från ett kvinnokollektiv i Uruguay i färger som passar mig perfekt. Det blir spännande att sticka med det: Madejas heter det. Härliga höstfärger i ull med lite silke. Få se vad det här kan bli!

Ufo:n

Jag tror jag har aldrig haft så många lådor med garn och ufo:n som nu efter min tid i Skåne. Hur ska jag nånsin kunna rensa och sticka upp de där lådorna samtidigt som jag måste vara lärare? - När jag stickar, stickar jag ifrån mig alla de outtalade tonårskänslor som rör sig runtomkring mig under dagen och som jag bär med mig hem, kämpar med och försöker bearbeta i undervisningen. Lärarvardag.

När Eyvind Johnson i "Strändernas svall" beskrev Penelopes förtvivlade kamp för sin make och fr.a. för sitt eget oberoende genom att låta henne väva och förhala maktkampen som gömde sig i friarnas tal om kärlek och bekräftelse, beskrev han ett traditionellt kvinnligt sätt att vara. Det innebar att bidra till att klara vardagen: skaffa mat, kläder, fostra barn och hitta ny energi för att få hjulet att rulla. Stickning är lite grann av den saken: värme men också motstånd. Man brukar, men man skapar också nytt.

Jag förvånas otroligt över Penelopes lojalitet. Hur kan man bevara kärleken till en man som man inte sett på så många år, som är en hopplös och hänsynslös opportunist som offrar andra människors liv lika mycket som han tar för sig själv? - Jag tror inte att Eyvind Johnson har kunnat förklara just det. Han rörde sig alltför mycket i idéernas och myternas spår. Här kunde han inte lämna sin mansroll och bli en trovärdig människa just i det avseendet. Ändå älskar jag boken.

Vintern närmar sig med stormsteg. Plötsligt en dag räcker inte höstjackan längre, och trots yllekoftan tränger vinden in under kläderna och höstkylan får mig att huttra och vilja mig dra mig tillbaka in i lägenheten. Den bästa lägenheten jag nånsin haft, men ändå blir det snart flyttning till en bostadsrätt jag köpt lite längre i utkanten av stan. Mindre, men lite billigare. Att hitta sin plats i livet betyder också att krympa eller växa till rätt storlek på olika sätt. Leva ska gå av sig själv, utan att man måste göra våld på sig själv. I alla fall det liv de flesta strävar efter. Sen vet jag ju att många människor här på jorden inte ens kan tänka på sånt.

En bit in på hösten...

Imorse var det + 4 grader, träden var gula och röda utan att jag märkt det under de första intensiva veckorna av skolstarten, och stickningarna har stannat av. Jag vet inte vad det är för någon trolldom som ligger i garn och olika färger, men mitt trötta huvud och mitt trötta hjärta finner en slags vila där, för att uttrycka det lite 1800- elle 1900-talsaktigt. Jag ville först skriva "föråldrat", men det är fel ord, för ju mera jag läser romaner av Jane Austen, Goethe, Jean Paul, von Eichendorff eller någon annan författare från de här seklen, desto mer övertygad blir jag att de människor som var kulturellt aktiva då (som författare eller läsare) gjorde en stor insats för att utforska själslivet, mycket mer och tydligare än den moderna litteraturen kan göra.

Jag tror faktiskt att vi idag vet mycket mindre om vårt själsliv än då, trots mindfulness och annat. Ikväll tittade  jag på "Uppdrag granskning" om journalisterna Schibbolye och Persson, därefter nyheterna om reaktionerna på filmen om M. Det ena programmet får mig att tänka på att där det talas mest om människornas lika värde,  handlar man fortfarande utifrån väldigt omogna och enögda motiv. Politiken använder de vackraste orden, men är i praktiken den största hönsgården. Om Schibbolye eller Persson istället för att utforska ett för regeringen känsligt ämne hade granskat något kommunistiskt regim, hade det blivit ramaskri från Stockholm. Istället blev det lång tystnad och passivitet från dem som hade varit ansvariga för att försvara journalisternas rätt att kritiskt granska makten.

Det andra programmet gör mig mörkrädd, för att jag ser att vi fortfarande med en del av vår kultur är tillbaka i medeltidens konflikter. Eller så fortsätter den konflikten, d.v.s. de religionskrig, häxprocesser och inkvisitioner som hänt då hos oss, idag på världens arena. D.v.s. även andra länder i andra delar av världen genomgår den process av sekularisering som vi i blodiga krig genomgått under renässansen och den nya tiden. Samtidigt som de måste möta oss i väst som lämnat detta bakom sig (förhoppningsvis). Hur hanterar vi  människor och länder som är oförstående för det som religionsfrihet, åsiktsfrihet och det vi lägger i ordet "demokrati" innebär? - Jag tror att vi måste bli mera medveten om vår historia. Det är det enda sättet att vi kan hantera de konflikter som vi konfronteras med i Mellanöstern. Och vi måste kanske bli ödmjuka och granska oss själva: vad offrade vi och lämnade bakom oss? - För det är kanske just det som får den muslimska världen att brinna när de konfronteras med en film som "skändar det heliga". Vi kan inte förstå det, eftersom vi har lämnat det bakom oss. Vilken process har vi gått igenom så att ganska många här i väst kan vara kristna och ändå tåla att se en utställning som "Ecce homo" eller höra ett sommarprogram som framställer Jesus som en människa som har drag av en psykopat - som det har hänt för några år sedan? Vilket pris har toleransen? Eller vilken smärta och vilka offer i historien har den toleransen kostat?

Hösten kommer!

Imorse vaknade jag i vargtimmen som jag brukar göra, och för första gången såg jag istället för Storsjön bara dimma! Då blev jag rädd. På väg in i mörkret! Och så tänker jag på Dante som har gett mig ett slags livslevande trauma livet ut - ni vet, det där stället där han går i skogen och hamnar i dimman (d.v.s. i "livets mitt") och hamnar i helvetet! Det har ingen betydelse att han till slut hamnar i himlen hos Beatrice. Det tror jag är bara fiktion. Däremot tror jag att helvetet finns och fanns på riktigt! - Men jag äskar hösten ändå. Det blir klarare färger, starkare kontraster och bedövande färger. Vattnet på Storsjön blir mörkblå, det syns fågelsträck på himlen, och rönnbären börjar bli lysande röda. Sommaren är kvar, men bara en stund på dagen, på natten blir det kallt, och under vargtimmen sker den långsamma förvandlingen från mörker till ljus. Jag tror jag behöver den där skiftningen av natt och dag, årstidernas skiftningar och kontrasterna! - Oj, vad jag gruvar mig i år för mörkret. Det gäller att förbereda mig för det genom att sticka ylletröjor i läckra färger! 

Tankar om att åldras

Handlar inte att åldras egentligen om att inte fungera på ett beräkneligt och föredömligt sätt längre? Att bli medveten om sina gränser? - När jag var ung, VILLE jag inte fungera. Jag ville bevisa att jag kunde minsann välja själv. Jag ville inte vara objekt för en annan människa, jag ville inte vara en förlängd arm av en annan människa. 

Det här med att fungera har jag först blivit medveten om på senare år, fr.a. när jag tänkte på svenska och skulle berätta på tyska. "Fungera" finns inte på tyska om mänskliga relationer, och om det används så låter det väldigt omänskligt. Konstigt i ett samhälle som har blivit världskänd för sin omänsklighet. Men språkligt går det bara inte. "Ein Mensch funktioniert". Det går inte att säga, och det finns inte något "ersättningsuttryck" heller. Det finns en bok på tyska: "Das Wörterbuch des Unmenschen" som handlar om nazismens språk. Där är såna uttryck brännmärkta. Människan är till för sin egen skull, inte för något syfte eller någon annan. Hon har en värdighet oberoende av sin nytta, funktion eller kraft. Det går så långt att jag, om jag skulle leva på andra sidan Östersjön, kunde skriva ett dokument där jag kan avsäga mig "livsuppehållande åtgärder" som skulle göra mig till ett mänskligt vrak där mitt kroppsliga liv upprätthålls genom apparater. Men om jag inte skriver något sånt, så upprätthåller de mitt liv. "De": välfärdsstaten. Hade jag levt för fem hundra år sedan, hade jag fått åka ackja nerför Tjamstan när jag velat: slädesfärd över till andra sidan - om jag nått tillbörlig ålder.

En gammal människa fungerar inte längre. Den "brister". Men egentligen "brister" vi allihopa, bara att vi kan kamouflera det så väl: genom utseende, snabba repliker, pengar, makt, retorik. Och genom att få andra att följa oss. En ung människa är "sårbar" när han/hon inte fungerar, gör inte rätt för sig, behöver diagnoser. En gammal människa får ha sina brister, men hon blir osynlig istället. Eller väcker medlidande. Märk väl: inte medkänsla. För vi identifierar oss inte med gamla människor.

För några dagar sedan var jag på en föreläsning av "Levande historia" som var mycket spännande och visade mig att synen på "förintelsen" har förändrats och att världen gått vidare. Det hade jag redan märkt när jag var i Nürnberg i somras. Varje sommar kommer offer för förintelsen eller anhöriga till dem på besök för att möta sin barndoms stad, människor som hjälpt dem och förrått dem och möta deras barn. Staden tar aktivt kontakt med dem, bjuder in dem och organiserar deras hemresa. De knyter gamla eller nya band och på något sätt försöker de knyta ihop sitt liv om det nu går. Nürnberg - processernas stad, Hitlers stad, men även arbetarrörelsens stad, den stad som varit som varit en av de mest bombade, som varit mest aktiv i att gräva fram brott, gå vidare, skämmas, möta offer och, om det nu överhuvudtaget går att ta det ordet i munnen, ta steg mot försoning. För jag tror att människor kan försonas. I alla fall med dem som erkänner att de gjort fel. - Jag tror att man måste ta steget ut ur både offer- och förövarrollen. Om människor i Mellanöstern kan göra det, då finns det chans för fred där också.

Kvinnan som föreläste menade också vi skulle akta oss för att i historieundervisningen lyfta fram för mycket offer- och förövarrollen. Människor vill inte identifiera sig med förövare, och fr.a. inte med offer, med det hemskaste. Då slår de ifrån sig det som hänt: "Vad angår det mig?" - Det går inte att förstå vad nazisterna gjort, och det går inte heller att föreställa sig vad offren har genomlidit. Det går att beskriva, men risken är att unga människor med sina mottagliga sinnen värjer sig för att ta in, om bilderna blir för starka. Vi måste vara försiktiga, och vi måste vara sakliga.

Jag läste i "Die Zeit" att det är många judar som är på väg tillbaka till Europa och fr.a. Tyskland, grundar nya församlingar, utbildar sig som "rabbiner" där och försöker anknyta till det judiska liv som funnits här. Man vet inte vad som är sanning i det här och vad som är önsketänkande, men jag blev glad och sånt gör att jag själv blir på något sätt "försonad" med mitt  land. - Jag blir också glad att samma sak sker i min hemby där hundratals judar bott före 1933, på samma gata, i samma kvarter som mina föräldrar. De besöker platsen för synagogan, den judiska skolan och den judiska kyrkogården. En kvinna tar hand om deras gravar och bidrar till att restaurera dem en efter en, tar kontakt med de anhöriga och bjuder in dem, utan några projektpengar, bara av egen beslutsamhet. Det gör mig väldigt glad! Och jag blir glad över att människor som svurit att aldrig sätta foten i detta land igen, kommer tillbaka, även om de bara besöker det.

Sommarpratare med mera

Har varit så där halvt förkyld i flera dagar, men nu har förkylningen brutit ut. Det var nog därför jag varit så rastlös och deppig sen jag kom tillbaka från Tyskland och bara suttit inne eller på altanen och läst, slappat, stickat och umgåtts med mig själv och såna som tål mig i de lägena. Igår sa väderleksrapporten: regn över HELA Sverige och ändå sken solen ute och det var nästan badväder för norrländska förhållanden. Idag också, bortsett från några enstaka skurar. Så tiger man ihjäl eller är ovetandes om vissa landsändar. - Nåja, inget att älta här. Det är känt här norröver.

Sommarpratarprogrammen är en guldgruva och speglar vårt lands mentala läge. Det finns såna som på ett trevligt och upplysande sätt sprider budskap om hur de lyckats - fr.a. materiellt och publicitetsmässigt - och ibland kraschlandat - och naturligtvis tagit sig upp igen. Annat går inte att tänka på i det här landet, fr.a. inte i ett sommarpratarprogram. En som brutit mot detta tabu är Thomas Sjödin som sommarpratade för ett antal år sedan. Här fanns det inget lyckligt slut, men där fanns i alla fall religiös tröst och även den bara som frågetecken, efter att han förlorat bägge sina barn i en fruktansvärd sjukdom. - Sen finns det de som berättar om världen utanför Sverige, oftast med invandrarbakgrund, och de är alltid intressanta, tycker jag. De kan vidga perspektiven. Och så finns det de som blandar livsfrågor och musik och har inte så mycket till svar.

En sån var Björn Lindeblad, "föreläsare och meditationslärare". Han var först "finanshaj", sen buddhistmunk och så småningom återvände han till Sverige efter att ha varit skogsmunk i Thailand. När han först kom från Thailand till England, fick han höra av en förbipasserande: Hey, mate, go and get you a decent job! Det sa allt om vår tid och vårt samhälle: gör rätt för dig! - I Thailand hade människorna lagt undan lite ris och frukt varje dag till munkarna eftersom de hade högt anseende och sågs nästan som helgon. Sen, när han kom till Sverige efter många år, skickades han till arbetsförmedlingen. De bad honom att skriva ett CV, och han fick höra att fram till .... (det år han åkt till Thailand) var hans CV helt o.k. Det andra teg man om. Men det var det han började bygga sin nya "existens" (d.v.s. levebröd) på. Han var nämligen expert på "mindfulness", något han hellre ville kalla "varsevarande", närvaro.

Det var en annan sommarpratare (jag tror att det var Klara Zimmergren) som också talat om mindfulness, men hon hade dessutom ställt frågan varför mindfulness-konceptet har blivit en sån trend. Jag tycker att hon förklarade det ganska bra: det ger synliga resultat på ganska kort tid ("mätbara"?). Men: det har en brist som inte så många talar om. Om man har resursbrist inom vården och skickar sina anställda på mindfulness-träning istället för att förstärka resurserna, är det rätt väg? I vår individualiserade tid växer inte bara friheten utan också ansvaret. Plötsligt blir resursbristen individens fel! Så vi tränar upp hans/hennes mentala uthållighet, tänjer lite mer på hans/hennes känslomässiga belastningsförmåga! - Därför kan jag inte låta bli att le ironiskt när jag sedan dagen efter läser i DN att näringslivet vill ha mer "mindfulness" på arbetet!

Förresten måste jag också rekommendera en bok jag läst medan jag var i Tyskland, som också är översatt tills svenska: Susan Abulhawa - "Morgon i Jenin". Det är den palestinska berättelsen om det som hänt i Israel efter kriget men ändå med respekt för den "andra" sidan. Jag har inte läst något liknande tidigare! Och jag grät floder av tårar (med mina mått) och tänkte på boken i dagar. På vägen hem från Tyskland satt jag på centralstationen i Malmö och väntade på nattåget till Stockholm. En varm, mörk sommarkväll, lugn på stationen, men jag satte mig ensam på en bänk på perrongen, stickade och väntade på det inkommande tåget. Folk som arbetade där kom och gick, även någon enstaka resenär. Annars uppehöll sig de resande i den upplysta delen av den ombyggda, moderna centralstationen med restauranger, affärer och kiosker. 

Då kom en kvinna, med en lite vaggande gång (dåliga skor) och med en alldeles för stor väska: svart hijab, fotlång klänning, varma, bruna ögon i ett brett, medelålders ansikte. Samma ålder som jag. Men hon var säkert dubbelt så stor, en sån där mäktig "mamma" från Mellanöstern. Hon satte sin resväska bredvid mig och frågade mig om det var här tåget till Stockholm avgick. Jag sa vänligt ja och pekade på skylten med tågdestinationen ovanför perrongen. Men antingen saknade hon glasögon eller så kunde hon inte läsa så bra. Sen visade hon mig sin biljett och frågade om jag kunde hjälpa henne att komma på tåget. Vi pratade på trots språksvårigheter - hon hade varit här i åtta år men träffade sällan någon här, var mycket ensam. Men: 34 barnbarn och jag vet inte hur många barn. Då tänkte jag på boken "Morgon i Jenin" som jag läst och gråtit över så mycket. Här var ett livs levande exempel på ett liknande öde. - Tyvärr kunde jag inte göra mig förstådd, jag hade gärna frågat mera, men jag förstod att det fanns skäl varför hon inte kunde så mycket svenska och varför hon inte jobbade här i Malmö. Skäl som man behöver såna här böcker till för att förstå. 34 barnbarn, men hur många anhöriga eller barn har dött eller sitter i fängelse? - Jag hjälpte henne till kupén och med väskan, och jag fick en kysshand som avsked: "Tusen tack!" -  "Vad heter du, förresten?" - "Faiza".

Må Allah välsigna dina tankar och händer och vara dig nådig så att du får se dina barnbarn växa upp i fred, Faiza!

Hesselberg - havets landskap

Vad har det här med Skåne att göra? Utsikten från ett berg i södra Tyskland? - Här var allt hav långt tillbaka i tiden, under förmänsklig tid. Fortfarande kan man hitta här fossil, exotiska avtryck av djur som inte längre finns. Någon mil längre är landskapet format av en meteorit som slagit ner. I samma "meteoritsänka" var det s.k. slaget vid Nördlingen där svenskar med Gustav Adolf i spetsen slagits mot tyska katoliker. Jag kommer inte ihåg vem som vann, bryr mig inte heller. Det fanns ingen vinnare i det kriget, bara förlorare.

Varje gång jag är hemma måste jag upp på "berget" och titta ner på det sydtyska landskapet, på fåren som betar på den karga heden, på det smårutiga kulturlandskapet av åkrar och ängar. Mitt igenom dem gick Limes tvärs över hela Tyskland som skyddade det stora romerska riket mot anfallen från det germanska träsklandet. Här finns inga övergivna gårdar med ängar som växer ihop i tuvor, lador som förfaller och människor som lämnat landskapet för att flytta till städerna. Landskapet är för dyrbart. Men tystnaden finns där ändå, i naturreservatet där man lätt kan hitta sju sorts blommor på en kvadratmeter. - Fortfarande finns tornet kvar där amerikanska Natostridskrafter övervakade rymden och luftkorridorerna med radar hela 50 år efter att andra världskriget var slut. När som helst kunde ju kriget fortsätta mot f.d. Sovjetunionen. Runt tornet fanns ett staket som var larmat och schäferhundar som vaktade. Ibland mörkhyade män i soldatuniform och beväpnade. Jag var alltid lite rädd när jag gick förbi där, medan pappa skämtade om de snälla mörkhyade amerikanerna som kommit ner till skyddsrummet i april eller maj 1945 och  hämtat upp honon, hans mamma och de övriga överlevande och sen gett honom tuggummi och små bitar ur deras amerikanska matlådor i tre år framåt så fort han passerade. Jag tror att han ätit bröd-, kål- och mjölksoppa eller potatis i tre år sen han slutat ammas. Med amerikanerna kom varm choklad, mjölk och färska grönsaker och frukt. Alla fick små matpaket i skolan, och alla fick samma och lika mycket. Den omsorgen var de barnen inte van vid. Amerikanerna fick den apatiska befolkningen direkt med sig och gjorde en jätteinsats. Jag har inte heller hört om övergrepp mot civilbefolkningen från deras sida. De var mycket disciplinerade trots det som hänt.

Här - på Hesselberg - ville en av Hitlers män återuppbygga en gammal försvarsanläggning som germanerna byggt mot ungerska  stammar under folkvandringstiden, som för att besvärja fram historien som hjälp för att förklara de egna galna och paranoida förehavanden. Byggas skulle den av polska och franska krigsfångar och oppositionella som satt i koncentrationsläger. Men det projektet fastnade i retoriken. Istället koncentrerade man sig på det riktiga kriget. - Här blev min gammalfarfar kommenderad till att bygga en asfalterad väg upp till berget tillsammans med andra arbetslösa. Sju barn hade han som skulle försörjas vid den tiden, och ingen chans till jobb, för de som fanns gick till partitrogna. Hade han inte haft så många barn som skulle försörjas, hade han nog hamnat i lägret direkt. Men soldater och arbetskraft behövdes till det projekt som väntade. En av hans söner dog direkt i Rysslandsfälttåget, den andra blev tvångsinkallad i april 1945, som 15-åring. Resten var flickor och överlevde, han själv också. Överlevde två världskrig, sin egen son och papporna till sina barnbarn. Efter kriget fick han sitta med amerikanerna och hjälpa till vid "denazifieringen" ,som det kallades, tillsammans med andra som stått fast vid sin politiska åskådning, de överlevande.

Två bilder - mycket tankar, många berättelser som dyker upp i minnet.

Invandrarsamtal

Samma år som jag skilde mig, för sex år sedan, hade jag levt lika länge i Sverige som i Tyskland. Det hann jag aldrig tänka på då, och hade jag kunnat då, hade jag vänt på klackarna och sprungit hela vägen "hem", till min lilla bayerska by i södra Tyskland. Eller kört. Med fullproppad bil och gasen i botten. För några dagar sedan, när mina två döttrar och jag hade gått vilse i skogen på en av våra vandringar och 7km blev till 15km, sa jag:

- Kanske är det dags att bli svensk medborgare.

Förskräckt tystnad. Sedan:

- Du är tysk!

- Ja, och sen? Jag kan bli svensk.

De två byter blickar. Sen den yngsta:

- Du är tysk! Du kan inte bli svensk!

- Men snälla ni, nu har jag levt 28 år i Sverige, hela mitt vuxna liv, och bara 21 år i Tyskland! Jag har barn som är födda i Sverige. Jag är mera svensk än tysk nu!

Den äldre funderar och börjar förbereda sin kontring, skolad i retorik av sin svensklärare i Vännäs.

- Men du vet: det mesta man lär sig, lär man sig faktiskt de första åren. Sen lär man sig inte så mycket mer. Och det du lärt dig har du lärt dig i Tyskland. Så du kan inte bli svensk, du är tysk! Du är invandrare!

- Ja, men blir jag svensk medborgare, blir jag svensk!

- Men mamma, man är ju invandrare upp till femte generation! Jag är barn till en tyska. Du kan inte bli svensk!

Vi kunde inte lösa det hela, för vägen förgrenade sig nu, och vi visste inte vart vi skulle gå. Till höger eller till vänster, längre bort från vårt mål eller närmare. Och vi visste inte var målet låg. Kartan var helt värdelös och stämde inte alls med terrängen. Vi var tvungna att resonera oss fram till en lösning eller chansa. Vi kom tillbaka till bilen så småningom, men det tog hela eftermiddagen. Jag tror vi var nästan i Norge när vi gick runt i Glaskogen. Det var i alla fall flera norska bilar som passerade.


Det spelar kanske ingen roll vad man är. Och var man är. Men ibland måste man ändå bestämma sig.

.

Paus

Paus låter lockande, men har man varit uppe i varv hela året, flyttat, bytt jobb och arbetskamrater, försökt få ihop familjepusslet, är det faktiskt inte så lätt att varva ner. Rastlöshet, oviktiga aktiviteter, nya projekt att fylla livet med och nya måsten är kroppens och huvudets sätt att streta emot att byta tempo. Inte vilja "landa". Ett säkert tecken på att livet blir normalt brukar vara att jag drömmer på natten och vaknar med att jag minns drömmarna.

De här dagarna ser jag mig omkring i lägenheten och upptäcker alla påbörjade och inte avslutade projekt, t.ex. stickningen. Det här blev äntligen färdigt. Koftan är stickad i ett Kampe-garn som var en blandning av laxrosa och grå, men jag tog med den till fjällvandringarna, och den var skön. Skillnaden mellan ullgarn och behandlad ull är att den förra (oftast) sticks lite men behåller formen så mycket bättre. Den är luftig och ger samtidigt tyngd.

Jag blev ju väldigt betagen av Rheuma Thermal-Wolle för ett tag sedan, för att den var så mjuk. Men plaggen blir för lätta och håller inte formen som jag vill. För något år sedan köpte jag deras pastellfärger (som jag egentligen inte gillar, men de hade inga andra) och grubblade länge hur jag skulle kunna använda dem. Nu försökte jag mig på ett randigt hålmönster som inte blir så tokig. Tillsammans blir de här färgerna ganska så fina, även om jag inte vet än om jag ska ha dem till mig själv. Jag har också hittat ett silkesgarn från Heaven's hand i ganska starka färger. Det blir förmodligen en tröja som jag kommer att ha användning av i det varma Tyskland om några dagar. Tror jag.

Här är det en sån där ruggig Norrlandssommar, med både sol och regn, sällan ihållande som tur är. Det är bra för mig som behöver lite dagar, egentligen veckor, för vila, motion, stickning och läsning. Begrunda livet, "tanka" energi. Jag har sett mitt schema för nästa termin och vill starta den med nya krafter. Ska facket dessutom förhandla till sig högre löner än vanligt, som det låter, innebär det förmodligen ytterligare anhopning av krav och uppgifter.

Lön må ge status, men det förändrar inte arbetet och knappast de politiska förutsättningarna. De människorna som styr oss har mycket orealistiska föreställningar av skolan, både lokalt och centralt. En nackdel med mål- och resultatstyrningen är att politiker och ledande tjänstemän så lätt kan bortse från sitt ansvar för förändringsPROCESSEN. Det har hänt allt oftare att politiker står och som ett mantra rabblar "resultat" utan att fatta att de har ett ansvar under processen också. Annars skulle de bara kunna dyka upp vart fjärde år och som på domedagen i bibeln ställa folk till svars och själva bli ställd till svars för vad de gjort och inte gjort.

Jag tror att partiernas politikerutbildning för både nyvalda och gamla ser mycket olika ut. En del tror att demokrati är att följa formella spelregler, reglementen och partiprogram. Men det är så mycket mer än det om det ska bli en demokratisk kultur. Man måste förankra, lyssna in, diskutera, revidera partiprogram både utifrån hur de olika verksamheterna fungerar och vad väljarna i vardagsrummet och på torget tycker. En dialektisk process, som det heter i filosofin eller hos vänstern.

Lite boktips idag: Läs INTE Anders Paulruds "Kärleken till Sofia Karlsson". Gör det bara om ni är en åldrande man som inte vill erkänna att han åldras och betett sig som en skitstövel gentemot kvinnor men slutligen hittar sin like i en mycket yngre kvinna. Det är därför han vandrar på den där kända pilgrimsleden till Santiago de Compostela och sörjer sitt liv. (Jag fattar inte hur en man som inte kan berätta om en kvinna utan i nästa mening använda ordet "knulla" överhuvudtaget ger sig iväg på en pilgrimsled - är det den typen av utleda människor som man möter där?). Men läs gärna Anders Paulruds andra böcker, t.ex. "Ett ögonblicks verk". Den är fortfarande en favorit i min bokhylla tillsammans med Linda Olssons böcker. Även de handlar om existentiella situationer, hur man får ihop sin biografi, hur man kan drabbas av kärlek och förändras av den.

Henning Mankells "Minnet av en fallen ängel" fängslar, men den är så dyster så att jag inte alltid orkar läsa vidare den här mulna sommaren. Den börjar i Härjedalen under en tid då man färdades i släde eller vandrade och knappt hann träffa fler än tjugo människor i sitt liv om man levde lite avlägset. Huvudpersonen mönstrar på en båt som kokerska och strandar i Afrika på en bordell, fastän inte som prostituerad, som enda vit kvinna bland färgade afrikanskor. Vi får se om boken blir ett ufo eller om jag orkar fortsätta. - Jag läser ju alltid lite för att jag söker efter ny kunskap, nya erfarenheter, nya insikter, men samtidigt inte helt nya. De måste på något sätt beröra något i mig, ge mig något att identifiera mig med. Mankells bok gör det inte riktigt.

Så jag söker fortfarande efter MIN SOMMARBOK i år!

Ännu en reflektion efter Sverigeresan

Som jag berättade lekte vi leken "resa" på väg söderut och besökte ställen vi aldrig varit på. I 28 år har jag rest GENOM Sverige för att en gång per år hälsa på "hemma", detta ställe som fortfarande bär en stor hemkänsla för mig. Men nu reste vi genom inlandet söderöver, inte den snabbaste vägen.

Min dotters önskan var Naturhistoriska Muséet i Göteborg. Där hade vi varit på en avstickare från Skåne för något år sedan och blivit helt fascinerade av uppstoppade djur. I språket lär man sig ordet "råtta", men på  Naturhistoriska är ett helt rum fyllt med denna djurart, och varje exemplar har ett annat namn, är en art för sig. Helhetsintrycket är att man nästan blir religiös inför naturens mångfald som är VERKLIG, i alla fall på något sätt har varit verklig, eftersom det är verkliga exemplar. Som t.ex. blåvalen som en dag simmade fel, fick hjälp att komma ut ur skärgården och sen i alla fall hittades död och då hamnade på muséet för att där påminna alla barn och vuxna om naturens mäktighet. Eller alla dessa australoasiatiska "pungdjur" som man inte ens sett like till på tv. Finns bara på Naturhistoriska.

Jag har också varit i Stockholm och på Universeum. Men jag föredrar dessa gammalmodiga muséer med glasvitriner och bleknade, gulvita pappersskyltar som följer zoologins olika indelningar och inte upplevelseindustrins jakt efter publik. Inget dyrt multimediapådrag, illusioner på en kupol, nej. Jag betalar 40 kr i inträde, barn går in gratis upp till 25 år (VAD? Ursäkta? Vad får ni för subventioner?), och jag är tillbaka med samma biljett året ut! När barnen tittar på mig, säger jag att Göteborg är en kulturstad med en stark arbetarkultur där man fortfarande främjar BILDNING! Och den får kosta. D.v.s. den är gratis och skattefinansierad. - Yes, där fick jag till det. De ser ut som frågetecken, men de är vana vid mina ibland dogmatiska uttalanden och litar på dem. De vet att de får tänka annorlunda, men att jag har min åsikt klar här. Jag ger mig ofta, kompromissar och viker undan, men på vissa områden är jag väldigt tydlig.

Sen är ju Göteborg en katastrof för mig när det gäller trafiken. Jag fattar inte detta system, men jag litar helt på göteborgarnas tålamod! Aldrig att någon tutat på mig som i Stockholm när jag hamnat i fel fil. Snarare har de bromsat när de såg mig vilset blinka. Men jag kommer ihåg hur jag erövrade Göteborg till fots och med spårvagn, som vilsen 21-åring från en liten by i södra Tyskland, som ansträngt försökt följa med i detta snabba, melodirika språk! Ungefär som skånskan i Östra Göinge när jag kom dit som 45-åring. Åh, vad jag älskat denna stad och de första åren där! Då fanns det fortfarande ockuperade hus i Haga som jag passerade lite ängsligt för att jag också så gärna hade velat vara en sån där anarkist eller husockupant men inte vågade! Eller Majorna med sin egen karaktär som stack av från det glättiga livet på Avenyn med sin kommers. I Malmö hittade jag en liknande atmosfär i vissa kvarter, men aldrig i Stockholm.

Äntligen juli!

Tillbaka från en resa genom halva Sverige. Sälen, Glaskogen, Västergötland och Göteborg och så tillbaka. Varje gång jag reser blir jag fascinerad över Sveriges vidder, jag som kommer från det tättbefolkade och djupt kultiverade Tyskland där allt är kartlagt, nyttjat och uppodlat. Och så Sälen, Dalarna, Värmland, Glaskogen, Dalsland. Jag skulle inte vilja säga att jag älskar det, men jag är smått fascinerad. Och nu, när jag är tillbaka till Östersund, kommer den där tanken: Och vad är det hela till för? Vad blir kvar av de där resorna, det där flyttandet, den där nyfikenheten, det där sökandet tillsammans med barnen? - Precis som i skolan frågar jag efter resultatet. Resultatet är minnena, men sen? Jag tror faktiskt inte att det spelar nån roll. Tanken slår mig att det blir ingenting kvar. Det är själva resan, själva livet som är målet. Precis som Karin Boye uttryckte det. Ingenting. Det är själva processen som är viktig. Att vara, att resa, att förgås. - Och då får ni teologer och frälsta argumentera och spekulera som ni vill. Jag är, jag har varit, jag var en gång...
Men det är tiden som strular till det för oss. Skulle den inte finnas, skulle vi ha en chans att hitta varandra kanske bättre och lite oftare. Men vi lever i olika takt. Vi lever sida vid sida med människor som vi känner oss förbundna med, kommer i otakt, blir främlingar för varandra, men någonstans spelar de där minnena ändå en roll. Jag kan träffa barndomsvänner, de är främmande idag men ändå inte. Och på något sätt, någonstans i tiden vet vi att vi har levt ett liv och lämnat spår hos varandra eller hos andra, även om vi förlorat varandra ur ögonen...och hela tiden sås det nya frön till nya liv, blir det nya möjligheter. Vissa gror, vissa inte ... ett mosaik av fullbordade och ofullbordade bilder. - Utmaningen är att leva med det ofullbordade och olevda. Usch, vilka tankar de där naturbilderna väcker!

Sommar igen?

Nej, här är det en utdragen kamp mellan sommar och vår. Nånstans läste jag för några dagar sedan att Sverige har ett klimat med mano-depressiva drag, vinterns mörker med inbundenhet som följd och sommarens ljusa hyperaktivitet där allt kommer på en gång: ljus dygnet runt, ledighet, naturen som inom några månader genomgår det som i andra länder tar halva året. De orden uttrycker något jag alltid känt som gjort mitt förhållande till Sverige lite problematiskt. Stadiga årstider ger rytm åt livet och är ett stöd. Har man en tendens att leva lite "mano-depressivt", ska man nog inte leva i Norden. Är det därför så många vill köpa hus i Spanien?

Sorg

Jag tänker på en människa som tragiskt omkommit i en trafikolycka, en människa vars liv jag följt på avstånd. Som tagit hand om mina barn när jag själv tagit hand om andras. Som sett dem på ett sätt som de inte blivit sedda hemma. En man som kan betecknas som omtänksam och modig på ett sätt som inte alltid kan ha varit så lätt i den miljö han rörde sig i där män skulle vara män. Och jag tänker på den kvinna och de barn han lämnar...vilken sorg.


"Ich lebe mein Leben in wachsenden Ringen,
die sich über die Dinge ziehen.
Ich werde den letzten vielleicht nicht vollbringen,
aber versuchen will ich ihn.

Ich kreise um Gott, um den uralten Turm,
und ich kreise jahrtausendelang;
und ich weiß noch nicht: bin ich ein Falke, ein Sturm
oder ein großer Gesang."

Rainer Maria Rilke (Stundenbuch)

Vilsna funderingar

Tillbaka från vårutflykten till Umeå! Fortfarande är det en halv dagsresa, men Umeå är värd det. Det känns som att komma tillbaka till "gamla brottsplatser". Jag kör förbi ställen där vi firat vår, sommar, höst, träffat släkten och umgåtts. Och nu är det bara förflutet och över. Ett liv som klippts av, känns det som.

I Umeå hade jag bokat biljetter till den årliga önskekonserten, lite skeptisk hur mina "kulturaktiviteter" skulle tas emot av mina större och mindre ungdomar. Men den härliga akustiken med många olika stämmor gjorde sitt: Smetanas "Moldau" passade bra till vårfloden, och när "Gudfadern" och "Pirates of the Caribbean" spelades, var även mina följeslagare "vunna". När sopranen kom fram i guldbrokadklänning och med ett nådigt leende på läpparna började ta ton, såg jag min yngsta dotter brista ut i skratt, men hon lyckades hålla sig. När jag tänker efter, är sopraner nog lite skrattmuskelretande, fastän inte på ett löjligt sätt, snarare glatt! Det kittlade i magen när hon sjöng!

Sen blev det Sushi och lite filosoferande. Nästa dag kunde vi inte låta bli att gå på biblioteket, dottern och jag. Vi har en passion gemensamt! Då förstod jag varför Umeå blir kulturhuvudstad 2014. Ungdomsavdelningen var lika stor som avdelningen för vuxenlitteratur (skönlitteratur), genreindelad, väl skyltad med gamla och nya böcker, bekväma soffor mitt i, musik, litteratur på andra språk, och i hyllorna för facklitteratur var engelska och svenska titlar blandade! Den som vet hur liten och kortlivad svensk facklitteratur för barn och ungdomar är, kan tänka sig vilken tillgång engelska titlar mitt i den svenska bokfloden är! Och när man gick över till vuxenlitteratursidan, var litteratur på andra språk uppställd efter storleken på språk: d.v.s. kinesiska och engelska först, sedan arabiska, spanska m.m. Tyska som är ett mycket, mycket LITET invandrarspråk här i Sverige kom nånstans i slutet (fastän vi växer här också - som invandrare).

Lite läsning under påsklovet har gett mina tankar en tydligare riktning: jag började med Göran Greiders "Ingen kommer undan Olof Palme", eftersom jag ville veta varifrån det här Palmehatet kommer som jag mött här i Sverige och som förvånat mig så mycket. Inte minst bland välutbildade och till synes bildade människor, men oftast politiskt åt högerhållet. Göran Greider förklarade det insiktsfullt. Det handlar helt enkelt om att någon som fötts i den gamla överklassen gick över till andra lägret och svek sin "klass". Där var man bara inte "solidarisk" med arbetarklassen. Man kunde hjälpa dem med välgörenhet, men man gick inte över politiskt. Det Palme gjorde var rätt så ovanlgigt eller t.o.m. enastående, medan det händer ganska ofta att människor gör sin klassresa åt andra hållet. En man/kvinna från arbetarklassen som gör karriär, gör om sig själv, "sviker" sin härkomst och går med i moderata samlingspartiet blir snarare belönad. Han/hon har "lyckats". Men inte tvärtom. - Jag slukade boken, vilket inte hänt mig sen länge. Där fick jag också lite perspektiv på mina år här i Sverige från mitten av åttiotalet över nittiotalet till idag där jag står och undrar vad som hänt och händer i vårt samhälle och vart vi är på väg! För det som pågår, har jag förstått, är en smygande omskrivning av historien där man sakta och säkert gör den skattefinansierade gemensamma sektorn till en guldgruva för privata, vinstdrivande företag. Självklart: eftersom den här ekonomin som bara lever på tillväxt MÅSTE hela tiden få NYA MARKNADER. Kanske det är därför svensk ekonomi går så bra, eftersom det plötsligt dök upp en jättestor "marknad" för privata företag som hette "offentlig sektor".

Greider ledde till Kristian Lunderg, egentligen en poet från Malmö, som nu hade kommit med "Yarden" och "Och allt ska vara kärlek". Jag var på en bokhandel på Drottninggatan i Uppsala, som hade en massa smal litteratur. Mitt bland den bästsäljaren "Och allt ska vara kärlek", som redan Göran Greider hade nämnt. Här mötte jag en blandning av poesi och arbetarlitteratur, eller vad man nu ska kalla det. Det jag skriver här gör boken inte rättvisa, för det var mycket poesi i den. Men den politiska delen vill jag berätta om: "Inhyrd arbetskraft" heter de som numera bär upp den svenska ekonomin, eftersom de saknar anställningstrygghet, jobbar villigt och med låga löner och är vana vid otrygghet. Dock det fanns ett annat inslag också: papperslösa invandrare, skuldsatta människor eller andra som hade svårt att komma in i den ordinarie arbetsmarknaden. När jag läste hur Kristian Lundberg beskrev hur de här människorna "ägdes" av sina arbetsgivare, övervakades i varje arbetsmoment (som var i detalj planerat och tidsbestämt) så att de jobbade effektivt - ja, jag vet inte vad jag ska säga. Det finns en arbetarklass, men den tigs ihjäl. Och den växer. Och det finns en ny, växande "underklass" som består av utslagna, långtidsarbetslösa, psykiskt sjuka eller narkomaner tillsammans med människor som försöker ta sig in från andra länder och kontinenter och är beredda att arbeta för nästan ingenting. Så att vi kan få våra RUT- och ROT-avdrag m.m. När jag såg mig om i Uppsala såg jag vilka som städade tidigt på morgonen och sent på kvällen, vilka som jobbade på hotell, på de otaliga byggena, på gatan, på stationer - osynligt servicefolk som får det här samhället att fungera.

Jag har det förhållandevis bra som lärare. När jag var ung, arbetade jag på en pappersfabrik, 16 år och mitt bland äldre och slitna människor, som präglats av 20 års fabriksarbete fysiskt och mentalt. Jag skulle aldrig jämföra mitt nuvarande arbete med det där och då. Men det har kommit inslag i mitt arbete under de senaste åren, den minutiösa kontrollen och misstänksamheten mot mitt arbete, både från arbetsgivare, pressen och uppdragsgivare, som gör att jag blir bekymrad och undrar vad som håller på att hända med mitt arbete också. Det har kommit in en ton i svensk politik som gör mig bekymrad och som får mig att fundera över hur det ser ut med människosynen bakom den här humanitära och glättiga offentliga retoriken. Jag har en känsla av att det pågår en iskall, noga planerad förändring av synen på människor och arbetskraft. En allt större avhumanisering som har börjat på 90-talet och är långt framskriden. Och jag försöker föreställa mig hur det samhället kommer att se ut där mina barn kommer att jobba!

Fått nog av den s.k. skoldebatten

Nej, nu är jag less och fr.a. arg! Varje år samma sak: nedskärningar, besparingar, "effektivare resursutnyttjande". Har jag kvar jobbet? Kommer jag att omplaceras? Får jag fortsätta med de elever jag har nu? - Så är villkoren för en kommunanställd lärare, och det är oberoende av hur länge läraren varit anställd. Så har det varit under alla år jag arbetat sen 1996. Inte för att jag är särskilt orolig, nej, jag är luttrad numera. Man kan alltid börja på nytt, även som lärare.

Här som i många andra städer flyttar de inte bara på lärare, de flyttar också runt eleverna, tvärs över stan, till andra skolor som inte har tillräckligt med elever! Det bussas hit och dit så att befolkningen passar ihop med utbudet av lokaler. Så att man slipper ta obekväma politiska beslut. För det är det det handlar om: rädsla för konflikter. Ibland kan man inte hyvla längre och vara alla till lags, ibland måste man prioritera och offra, säga ja till en sak och nej till en annan.

Jag har försvarat kommunaliseringen av skolan från början, eftersom jag såg möjligheterna: att medborgarna skulle kunna påverka skolan så att den passade dem, kortare beslutsvägar! - Det finns bara ett enda fall som jag minns då lokalpolitiker konstruktivt använt den möjligheten att påverka: när man införde samiska på Nilaskolan. Sen kan jag inte komma på annat än ekonomistyrning, d.v.s. att skolan skulle följa budgeten. Så var det i Västerbotten, Skåne och så är det här. Det fanns visserligen en viss vilja från politiker håll att sätta sig in i skolfrågor, vara med i verksamheten och se hur pengarna används. Men jag har inte sett initiativ till rejäl målstyrning: då menar jag mål med substans och inte bara alibimål. Kommunpolitikerna har inte riktigt trott på målstyrning. De har trott skolan är ett företag som spottar ut färdiga samhällsmedborgare med godkända betyg om man tillför resurser efter kommunförbundets normer. Och som i industrin ska det "effektiviseras" och göras vinst.

Den skola med komplicerade mål som jag jobbat i har förblivit skolverkets!

Men samtidigt har skolverket förblivit konstigt konturlös under åren när jag eller andra behövde hjälp med att tolka målen! Det fanns inga andra svar än svepande förklaringar under hela 90- och 2000-talet. Tills skolgranskningen kom: då blev skolverket plötsligt den förödande kritikern som ALLTID hittade något att anmärka på och SÄLLAN något att lyfta fram. Tvärtemot den pedagogik som skolverket predikade gentemot elever: lyfta fram det positiva och bygga på det.

Efter år av anonymitet och frånvaro kom staten tillbaka i form av RESULTATGRANSKNING m.m. Förvirrande, eller hur? De sätter målen, lämnar oss i kommunernas famn med en sviktande ekonomi, och sedan får plötsligt lärarna stå vid skampålen och stå till svars - för vad? Plötsligt kastar sig journalister, politiker och föräldrar över en hel yrkeskår för de missar som gjorts, och var är politikerna som skrev målen, tilldelade pengarna och stod för organisationen? Var var skolverket? Plötsligt var det VI som fick stå till svars för resultaten i segregerade skolor, heterogena klasser med upp till 30 elever, klasser med allt fler barn med diagnoser, men utan assistenter. VI fick stå till svars för resultaten i skolor där större delen av arbetet bestod i att göra tidskrävande kvalitetsredovisningar, dokumentationer, riskanalyser, åtgärdsprogram, skriftliga omdömen - och när fanns det tid till att möta elever och föräldrar?

Vi kan bara ta ansvar för arbetet i klassrummet och i skolan, inte för ekonomin, inte för organisationen vi verkar i och inte för vilka mål som sätts upp och om de är rimliga att uppnå. Vi kan bara göra vårt bästa som människa och lärare för att leva upp till krav från olika håll, och det är i klassrummet, med barnen, vi måste göra ett meningsfullt arbete, som har sammanhang och går att påverka(KASAM).

Är det lämpligt att en verksamhet som jobbar mot barn ska arbeta med ett års framförhållning, i en kommunal ekonomi som år för år krymper, och med ständiga kommunala omorganisationer som ska spara pengar och skapar nya kostnader? Det är kanske fel ramar för en verksamhet som ska ge trygghet för lärande?

Jag tror inte längre på den kommunala skolan. Inte i dagens form i alla fall. Det finns nog inte många kommunpolitiker som läst läroplaner och vet vad vi ska jobba mot. Därför ordet "resultat". Om en politiker eller debattör talar om resultat i skolan, skyler han/hon sin okunskap om en komplicerad och svårtolkad verklighet. Men det finns inte många från skolverket heller som vet hur den kommunala organisationen och de ekonomiska förutsättningarna ser ut. Uppgifterna där sväller och sväller utan att det tillförs finansiering.

Och dessutom har vi en minister som blandar ihop politiska och tjänstemannafrågor. Som driver lärares professionalism men tror sig veta bättre när det gäller undervisningsmetoder och pedagogik. Inte kan det vara så lätt att vara skolverket, när ministern vill vara både-och, men inte gärna vill stå till svars för både-och.

Det är dags att sluta med den offentliga pajkastningen på både skola och lärare. Det minsta man kan göra är att försöka komma fram till nån slags respekt där varje part står för det han/hon har ansvar för. Den s.k. skoldebatten som Jan Björklund håller igång har gått överstyr och tillför inget nytt. Med tanke på vad jag i tidningar måste läsa om mitt arbete, om "resultat" och "skitskola", undrar jag om jag har blivit osårbar eller känslolös. För sånt måste lämna spår, även hos professionella människor. Det tar energi!

Jag som lärare känner mig sviken av dem som gett mig uppdraget, både skolverket och politiker. Min lojalitet är naggad i kanten. Det känns som om vi jobbar i ständig motvind och blir syndabock för andras tillkortakommanden. Hur kan barnen ha respekt för sina lärare när deras arbete beskrivs i de ordalag och det tonläge som härskat de senaste fem åren? Ändå gör de det, vill jag påstå! Och det är väl det som håller oss kvar i yrket: mötet med barnen och med likasinnade, generösa, förstående kollegor.

Kreditkort, George Orwell och annat

Slut på månaden, det innebär räkningar och betalningar, ett oundvikligt måste och alltid ett bevis på att man är vuxen och får ta ansvar för sina vardagliga val. Ta konsekvenserna. Vissa månader är inte roliga. Hamnar jag på ett plus och det blir över pengar känner jag mig stolt: klarar mig själv! Tills nästa bakslag kommer. - Men det var inte det jag ville skriva om. Utan om en bok som jag tror börjar bli rysligt aktuell igen: George Orwells "1984".

Jag är uppvuxen i ett land som var på ett sätt paranoid många år efter andra världskriget och tredje riket. Det är svårt att förklara för någon som inte levt där: åsiktsregistreringen, terroristjakten, tron på överheten i det konservativa och katolska Bayern, ibland farligt nära en polisstat, lärares rädsla att tala för högt om sina åsikter för då får de inte anställning sedan, och elever som i centrala "Abiturprüfung" är rädda för att sympatisera med fel sorts demokratibegrepp eller har fel tolkning av varför Weimarrepubliken slog fel.

Hela tiden under min uppväxt läste vi om det totalitära hotet som Orwell eller Soljzenitsyn representerade. Övervakningsstaten som Tyskland återigen var så nära till i och med Baader-Meinhof-hotet. Och så flyttade jag till Sverige som hade något som var fruktansvärt skrämmande för en tysk: personnumret som gav staten kontroll över varje individs handlingar.

När jag flyttade till Sverige, var jag less på den där paranoian och ville tro på den starka, stabila och snälla demokratin. Men nu: var lever vi idag? Övervakningskameror, trafikkameror, förenklad skattedeklaration (varför överhuvudtaget underteckna - de vet ju allt), kreditkort, facebook, bloggar. Och jag är naturligtvis med, naivt! Skriver i min blogg, kommenterar i facebook, går ut med åsikter, och när jag är ute på nätet och söker eller kollar posten - får jag konstiga förslag på produkter, reklam, erbjudanden som passar in på min profil, precis som en av mina bloggkamrater har tagit upp!

Via kredit- och betalkortet kan mina betalningar spåras och kartläggas - ifall jag skulle vara kriminell. Eller är de kanske eftertraktad information för marknadsföringsföretag eller marknaden? "Big brother watches you"...

Tänker jag efter, så är jag fruktansvärt mycket kartlagd, och inte bara jag! 1984 tillhör det förflutna, och visionen likaså! Vi har gått längre än så och är lyckliga med det, för bekvämlighetens skull. Jag tror det är dags att läsa Orwells böcker igen, och varför inte Karin Boyes "Kallocain"?

Muddar och böcker istället för sport...

Är det någon som känner igen den här känslan av frihet då alla "måsten" pausar under en eller flera dagar? Det gjorde de ju inte riktigt, för jag hade en hel del uppsatser att bedöma, men under ett lov kan jag i alla fall invagga mig i illusionen att jag bestämmer över min tid. Det är jätteviktigt, i alla fall för kvinnor.

På internationella kvinnodagen rapporterades det om en konferens i Stockholm där man undersökt kvinnors sätt att hantera stress. Jag har ju misstänkt länge att det här sättet att leva där många har huvudbördan hemma, både relationsmässigt och rent praktiskt, ska föda barn och dessutom arbeta heltid för att få ihop till pension MÅSTE bara ge hälsoeffekter i längden. Det handlar ju faktiskt om första generation som fötts på sextiotalet som fått det som livsmönster. Klart att män också har stress! Men enligt den här författaren som skrivit om män från Mars och kvinnor från Venus har män det i sin NATUR att sätta sig framför teven en stund på kvällen för att de är trötta för att SEDAN ev. ta itu med det nödvändiga hemma. Medan kvinnor kör på...
(källa: Skavlan; Gray heter författaren på föreläsningsturné i Sverige)

Enligt läkarna på konferensen har kvinnor VISST symtom på hjärt- och kärlsjukdomar och är inte alls skyddade genom östrogen. Det är en myt. Vad gör kvinnor under stress? De slutar andas. De blir förlamade - både mentalt och fysiskt.

Så jag har köpt mig en blodtrycksmätare eftersom jag har ju ett ansvar gentemot omyndiga barn - om inte gentemot mig själv. Men det var lugnt.

Lugnt blev sportlovet: DN, lite politiska "pikar" på facebook (vilket jag borde låta bli!), nästan ingen läsning, mycket rättning och mycket stickning. Och helt underskattat: nyhetsmorgon på tv. Här på bilden är ett bevis på att jag nu också börjat med "muddar", visserligen som present till någon annan, men det kanske blir fler. (Vad ska man göra med alla garnrester som blir över?) - Jag kan faktiskt skatta mig lycklig att tiden i Skåne har gett stickvänskaper utan like! På det sättet har jag återupptäckt något jag faktiskt älskat som ung - något som försonar hand med hjärna och hjärta.

Imorgon är det tillbaka till arbetets vardag, och det jag önskar mig mest av allt är att jag så småningom återigen kommer till en punkt där arbetet är lustfylld utmaning och stimulans och inte tar musten ur mig! Jag känner att jag är på väg ibland...

På väg mot vår?

Det blir lite sporadiskt med inlägg ibland, och det hänger ihop med att jag inte riktigt haft tid att koncentrera mig på vare sig läsning eller skrivande. De här strumporna här bredvid är projekt från i höstas och skulle ha varit klara i julas, men nu är de postade till dottern som hinner inviga dem i Uppsalas blöta marker. Det finns människor som lider under det som kallas för "vinter" söder om Sundsvall, och jag tror min äldsta dotter är sån!

Jag har också utforskat några garnställen här, men jag har inte hittat något liknande som Helylle i Kristianstad. Närmaste ställe med välsorterade kvalitetsgarner verkar vara i Åre, ett ställe som heter Kaki, men dit ska jag då inte åka nu mitt i vintern, då hela Stockholm är där (den där typen som i sista minuten bara hittar en stuga för 12 000 kr per vecka, och då med tjock-tv, enligt DN). Jag har mina fördomar jag med!

Den här veckan var det bok-rea, och jag fyndade en bok om religion av Ullabritt Berglund om "De tio budorden i vår tid". Hon tolkade om de tio budorden positivt så att de känns aktuella idag: Bud nummer 1 blev "var medveten om vad du sätter främst" och bud nummer 3 "var ledig och vila dig regelbundet". Hon hade en sympatisk men säkert omstridd attityd till det där med bud: hon kallade dem för årtusendelång livsvisdom för att kunna leva ett gott liv och såg alla stora världsreligioner som såna källor till visdom. För tänk om alla människor måste göra alla erfarenheter och misstag själva i sitt korta liv! Därför var religionernas "bud" inte heller lagar utan en lotsning till ett rikare och fredligare liv.

En bok som jag inte fått tag i var Olof Palmes biografi. Denne man som mördades kort efter att jag kommit till Sverige och som väckt så starka känslor hos svenskar! Jag upplever ju svensk politik som väldigt sansad och pragmatisk, men någonting fanns tydligen hos den där mannen som väckte hat i vissa kretsar hos det där lugna och konflikträdda folket. Ibland har jag känt av liknande känslor som politiker för vänsterpartiet, och jag har blivit väldigt förvirrad av det där hatet! Nu ska jag läsa om Olof Palme och se om jag blir klokare av det.

Bio med sonen

Nu har det gått mera än fyra veckor här, snökaoset har blivit till skrapade snövägar, bitande kyla varje dag som tränger in i varje skrymsle och ett ljus som bländar och gör glad! Bilen hostar när jag startar den - motorvärmartimern är tydligen trasig - och det tar 10 minuter att tina upp rutorna. Ingenstans en skylt om att tomgångskörning är förbjuden längre än så och så (det är det säkert, men det går inte att efterleva).

Min engelska-klass läser temat "environment", och min påhittiga kollega (vi är två om trettio elever ett tag till) kommer i tredubbla lager av kläder, cykelhjälm, stora vantar i sista minuten till lektionens start och förklarar för eleverna hur man måste klä sig för att leva miljövänligt och cykla till jobbet varje dag. Efter att han skalat av sig ytterkläderna framför eleverna kommer en ung man i skjorta, slips och finbyxor fram. Allt kommenterat på fin amerikansk engelska. Lev som du lär!

Den här helgen kom min son på besök från Umeå - fortfarande en resa som tar 6 timmar, och jag invigs i hur juridikstudenter idag lever och tänker - och jag blir mörkrädd. De flesta ser samhället som den store fienden som hindrar individen från att förverkliga sig själv och växa - jag tycker jag känner igen det från min ungdom. Att läsa juridik var att fortsätta en familjetradition eller att "komma sig upp". Det var starkt grupptryck och en ganska uniform politisk inställning. Men med tanke på att det är den gruppen som ska ta strid för lagarna och och deras tolkning, borde den gruppen kanske inte vara så konservativ då den arbetar mitt i maktspelet mellan samhällsmedborgarna. Kanske handlar det inte så mycket om att skydda individen från samhället utan från de ekonomiska krafterna som styr det.

Igår såg vi "Järnladyn", en film som jag tror handlade mer om Meryl Streep än Margaret Thatcher. En kvinna med en enkel ideologi, lätt att förstå och en vilja att ta makt och förvalta den! Enligt filmens tolkning. Men också med en otrolig stor hängivenhet till sin make som fortsatte länge, långt utöver hans död. Det var kontrasten mellan maktens ensamhet, hennes envisa, principfasta och ibland inskränkta politiska kamp och å andra sidan denna vardagliga, varma kärlek till varandra som varat ett helt liv. Frågan är hur en man i hennes ställning skulle ha gjort: förbrukat kvinnor och bättrat på sitt stora ego med en yngre, vackrare kvinna även i 80-årsåldern? Exemplen är många. Men frågan är varför den här privata, livslånga kärlekshistoria tog så stor plats. - Minnen från 80-talet kommer upp: sopkaoset i London, gruvstrejkerna i Wales och Nordengland, Falklandskriget med många unga offer och Nordirlands attacker på det konservativa England. När jag åkte till Leeds i min engelsklärarutbildning i mitten på 90-talet, mötte jag en avgrundsdjup bitterhet över hur Thatcher hade sålt ut och gjort hela Nordengland till ett fattighus med tvåsiffrig arbetslöshet! Maktlöshet och aggressivitet som fick utlopp i fotbollsarenorna varje helg. Nej, den här filmen hade ett annat perspektiv än det jag kände. Och naturligtvis hade de konserativa klagat över att en demokrat och laboursympatisör hade gjort filmen!

Och imorgon blir det möte med Peter Bäckman - deckarförfattaren. En bra start på en vecka som känns lång i början och sedan går så fort.

Fortsättning följer...

Ja, och där i Stockholm hade jag en fridfull dag utan en massa kartonger och "måsten". Jag fick bara vara en dag. Vid frukosten kom Skåne ikapp mig: tydligen var det en 15-åring i Malmö som på ett mycket tragiskt sätt hade blivit skjuten. Ett glatt nyårssällskap bredvid mig dryftade gårdagen, kulturen och till slut Malmö (de kom själva från Göteborg och Stockholm). Och plötsligt kommer en sån där dum kommentar apropå Rosengård och den där killen: Men ge då Malmö tillbaka till danskarna, det är väl inget att ha kvar! Låt danskarna ta hand om dem! - Och vi som lever 400 år efter det dansk-svenska kriget. Det vanliga sättet att hantera problem: förskjut ansvaret! Som om inte Stockholm hade sina problem...och Göteborg då med Angered och Kortedala! Som om det inte vore allas problem! - Jag har så svårt att hantera det här sättet att möta problem: ut ur klassrummet med de elever som strular, ut ur landet med invandrarna som inte vill rätta sig i leden, avskeda dem som inte strömlinjeformad kan leverera de resultat som efterfrågas. Varför förknippar jag det här sättet att hantera problem politiskt med högern?

I alla fall tog jag mig upp till Östersund på måndag, efter att ha kört vilse en gång och kört som en tok på vägarna efter Gävle för att hinna hämta ut nyckeln i tid och slippa bo på hotell en natt till! Efter Sundsvall kom snö och is istället för regn, motorn luktade fortfarande bränt och jag var i undrans tider...skulle jag klara det? - Ja, jag klarade det precis till halv fem, då administratören skulle gå hem för veckan, efter att ha kört fel i Östersund en sista gång. Det är som en hinderbana som inte tar slut...för när jag fick nyckeln och var på väg över bron till Frösön, väntade en stadsdel full av backar, och det var snöigt, oplogat och osandat. Jag sökte mig en lagom brant backe uppåt och sen åkte jag en tvärgata ner till den gata som jag skulle till...smart, tänkte jag! Jag hittade huset, men uppfarten var typ 45 graders lutning. Aldrig att jag skulle komma upp dit till min parkering, och det gjorde jag inte själv. Till slut backade en granne upp åt mig. - Jag insåg att däckspecialisten i Skåne inte hade en aning om vintern här, och jag som bott 18 år i Norrland hade inte varit med om något liknande.

Nästa dag kom flyttbilen, och chauffören svor och gormade åt den där "dj...." kommunen som inte kunde stava till sand. Det var Jämtland det.
Nu måste jag fortsätta ta itu med mina kartonger.

Framme i Jämtland

Usch, vad mycket onödiga saker man samlar på sig: det mesta står ju bara i skåpet med lite minnesvärde och "ifall att man skulle kunna behöva det". Kakskålar, dubbla kaffeservis med gammalmodiga kaffekannor, soppskål och en handduksuppsättning som räcker hela livet. Sånt fick jag som "utstyrsel" för att gifta mig och grunda ett hushåll, transporterat upp det till Sverige med hela mitt tyska bibliotek och nu måste de flytta runt med mig, 30 kubikmeter ägodelar, forslade tvärs över hela landet, söderut och norrut. Plus alla gamla foton och negativa, minnen från tiden då barnen var små, leksaker och kläder m.m. Kartongerna tar inte slut, och jag känner ett tvingande behov av att göra mig av med saker!

Jag avundas mina barn som får allt de äger in i sin bil, när de flyttar.

Flytten gick bra, men även om allt var ganska väl planerat blev det lite äventyr. Det började med att jag skulle köra upp till Stockholm på nyårsafton och sova på Långholmen, ett härligt vandrarhem mitt på en grön oas i Stockholm. Men jag blev inte klar med städningen förrän tre på eftermiddagen. Kl. fem hade jag stuvat in allt resterande i bilen utan att gå igenom skåpen eftersom det var mörkt i hela lägenheten och inga stolar kvar att ställa mig på. Ett värdsligt problem. Skulle jag köra så sent mitt i natten? - Jo, jag ville inte vara kvar här i en tom lägenhet på nyårsafton. Så iväg norrut, i Osby tankade jag och fyllde på olja, mörkt som i helvetet var det och totalt övergivet. Efter en timme luktade det bränt och bensin. Jag stannade nära Jönköping och kollade under motorhuven, fy, det rök av svart olja. Jag hade glömt locket till oljebehållaren, och det hade kokat över. Panik! Tänk om det hade brunnit...Nej, fram med papper och torka av det värsta, kolla oljenivån så att jag inte kör sönder ännu en motor, fylla på olja och vidare. Men så lugn var jag inte, tänk att bli stannandes mittemellan åren en blöt, becksvart vinternatt på en öde väg...

Motorvägen var inte tom som jag trodde. Vid Järna blev det en upplyftande känsla: jag körde rakt in i ett fyrverkeri, hela himlen var ett stjärnhav. Det var ett gott tecken. Jag trodde jag skulle vara framme halv ett, men Gud så klantigt: naturligtvis körde jag fel, rakt in i innerstan där det var mera fullt med folk än på dagen. I Stockholm går man ut på natten minsann! Till slut var jag på Långholmen, på en ödslig parkering, ingen människa, inget vandrarhem, inget fängelse. Vända, tillbaka, just det: jag hade ju missat vandrarhemsskylten längre bort. Över en smal bro, genom trånga gränder och in genom en portgång som bara var några cm bredare än min bil. Jag tänkte jag måste bara ha fastnat nånstans, men ingen buckla. Jag stod på parkeringen. Ett himla trevligt fängelse! Ett härligt rum, en härlig utsikt (himlen) och ovanför sängen de dystra ansikten av några fångar som tillbringat hela sin livstid här. Undrar vad de hade gjort! Olydnad mot kungen? Uppror mot överheten? Även kvinnor lär ha varit här, för omoraliskt leverne eller politisk verksamhet, bl.a. Barbro Alving. Nåja, jag kunde ha varit i värre sällskap.