Invandrarsamtal

Samma år som jag skilde mig, för sex år sedan, hade jag levt lika länge i Sverige som i Tyskland. Det hann jag aldrig tänka på då, och hade jag kunnat då, hade jag vänt på klackarna och sprungit hela vägen "hem", till min lilla bayerska by i södra Tyskland. Eller kört. Med fullproppad bil och gasen i botten. För några dagar sedan, när mina två döttrar och jag hade gått vilse i skogen på en av våra vandringar och 7km blev till 15km, sa jag:

- Kanske är det dags att bli svensk medborgare.

Förskräckt tystnad. Sedan:

- Du är tysk!

- Ja, och sen? Jag kan bli svensk.

De två byter blickar. Sen den yngsta:

- Du är tysk! Du kan inte bli svensk!

- Men snälla ni, nu har jag levt 28 år i Sverige, hela mitt vuxna liv, och bara 21 år i Tyskland! Jag har barn som är födda i Sverige. Jag är mera svensk än tysk nu!

Den äldre funderar och börjar förbereda sin kontring, skolad i retorik av sin svensklärare i Vännäs.

- Men du vet: det mesta man lär sig, lär man sig faktiskt de första åren. Sen lär man sig inte så mycket mer. Och det du lärt dig har du lärt dig i Tyskland. Så du kan inte bli svensk, du är tysk! Du är invandrare!

- Ja, men blir jag svensk medborgare, blir jag svensk!

- Men mamma, man är ju invandrare upp till femte generation! Jag är barn till en tyska. Du kan inte bli svensk!

Vi kunde inte lösa det hela, för vägen förgrenade sig nu, och vi visste inte vart vi skulle gå. Till höger eller till vänster, längre bort från vårt mål eller närmare. Och vi visste inte var målet låg. Kartan var helt värdelös och stämde inte alls med terrängen. Vi var tvungna att resonera oss fram till en lösning eller chansa. Vi kom tillbaka till bilen så småningom, men det tog hela eftermiddagen. Jag tror vi var nästan i Norge när vi gick runt i Glaskogen. Det var i alla fall flera norska bilar som passerade.


Det spelar kanske ingen roll vad man är. Och var man är. Men ibland måste man ändå bestämma sig.

.