Tillbaka från en resa genom halva Sverige. Sälen, Glaskogen, Västergötland och Göteborg och så tillbaka. Varje gång jag reser blir jag fascinerad över Sveriges vidder, jag som kommer från det tättbefolkade och djupt kultiverade Tyskland där allt är kartlagt, nyttjat och uppodlat. Och så Sälen, Dalarna, Värmland, Glaskogen, Dalsland. Jag skulle inte vilja säga att jag älskar det, men jag är smått fascinerad. Och nu, när jag är tillbaka till Östersund, kommer den där tanken: Och vad är det hela till för? Vad blir kvar av de där resorna, det där flyttandet, den där nyfikenheten, det där sökandet tillsammans med barnen? - Precis som i skolan frågar jag efter resultatet. Resultatet är minnena, men sen? Jag tror faktiskt inte att det spelar nån roll. Tanken slår mig att det blir ingenting kvar. Det är själva resan, själva livet som är målet. Precis som Karin Boye uttryckte det. Ingenting. Det är själva processen som är viktig. Att vara, att resa, att förgås. - Och då får ni teologer och frälsta argumentera och spekulera som ni vill. Jag är, jag har varit, jag var en gång...
Men det är tiden som strular till det för oss. Skulle den inte finnas, skulle vi ha en chans att hitta varandra kanske bättre och lite oftare. Men vi lever i olika takt. Vi lever sida vid sida med människor som vi känner oss förbundna med, kommer i otakt, blir främlingar för varandra, men någonstans spelar de där minnena ändå en roll. Jag kan träffa barndomsvänner, de är främmande idag men ändå inte. Och på något sätt, någonstans i tiden vet vi att vi har levt ett liv och lämnat spår hos varandra eller hos andra, även om vi förlorat varandra ur ögonen...och hela tiden sås det nya frön till nya liv, blir det nya möjligheter. Vissa gror, vissa inte ... ett mosaik av fullbordade och ofullbordade bilder. - Utmaningen är att leva med det ofullbordade och olevda. Usch, vilka tankar de där naturbilderna väcker!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar