Sommarpratarprogrammen är en guldgruva och speglar vårt lands mentala läge. Det finns såna som på ett trevligt och upplysande sätt sprider budskap om hur de lyckats - fr.a. materiellt och publicitetsmässigt - och ibland kraschlandat - och naturligtvis tagit sig upp igen. Annat går inte att tänka på i det här landet, fr.a. inte i ett sommarpratarprogram. En som brutit mot detta tabu är Thomas Sjödin som sommarpratade för ett antal år sedan. Här fanns det inget lyckligt slut, men där fanns i alla fall religiös tröst och även den bara som frågetecken, efter att han förlorat bägge sina barn i en fruktansvärd sjukdom. - Sen finns det de som berättar om världen utanför Sverige, oftast med invandrarbakgrund, och de är alltid intressanta, tycker jag. De kan vidga perspektiven. Och så finns det de som blandar livsfrågor och musik och har inte så mycket till svar.
En sån var Björn Lindeblad, "föreläsare och meditationslärare". Han var först "finanshaj", sen buddhistmunk och så småningom återvände han till Sverige efter att ha varit skogsmunk i Thailand. När han först kom från Thailand till England, fick han höra av en förbipasserande: Hey, mate, go and get you a decent job! Det sa allt om vår tid och vårt samhälle: gör rätt för dig! - I Thailand hade människorna lagt undan lite ris och frukt varje dag till munkarna eftersom de hade högt anseende och sågs nästan som helgon. Sen, när han kom till Sverige efter många år, skickades han till arbetsförmedlingen. De bad honom att skriva ett CV, och han fick höra att fram till .... (det år han åkt till Thailand) var hans CV helt o.k. Det andra teg man om. Men det var det han började bygga sin nya "existens" (d.v.s. levebröd) på. Han var nämligen expert på "mindfulness", något han hellre ville kalla "varsevarande", närvaro.
Det var en annan sommarpratare (jag tror att det var Klara Zimmergren) som också talat om mindfulness, men hon hade dessutom ställt frågan varför mindfulness-konceptet har blivit en sån trend. Jag tycker att hon förklarade det ganska bra: det ger synliga resultat på ganska kort tid ("mätbara"?). Men: det har en brist som inte så många talar om. Om man har resursbrist inom vården och skickar sina anställda på mindfulness-träning istället för att förstärka resurserna, är det rätt väg? I vår individualiserade tid växer inte bara friheten utan också ansvaret. Plötsligt blir resursbristen individens fel! Så vi tränar upp hans/hennes mentala uthållighet, tänjer lite mer på hans/hennes känslomässiga belastningsförmåga! - Därför kan jag inte låta bli att le ironiskt när jag sedan dagen efter läser i DN att näringslivet vill ha mer "mindfulness" på arbetet!
Förresten måste jag också rekommendera en bok jag läst medan jag var i Tyskland, som också är översatt tills svenska: Susan Abulhawa - "Morgon i Jenin". Det är den palestinska berättelsen om det som hänt i Israel efter kriget men ändå med respekt för den "andra" sidan. Jag har inte läst något liknande tidigare! Och jag grät floder av tårar (med mina mått) och tänkte på boken i dagar. På vägen hem från Tyskland satt jag på centralstationen i Malmö och väntade på nattåget till Stockholm. En varm, mörk sommarkväll, lugn på stationen, men jag satte mig ensam på en bänk på perrongen, stickade och väntade på det inkommande tåget. Folk som arbetade där kom och gick, även någon enstaka resenär. Annars uppehöll sig de resande i den upplysta delen av den ombyggda, moderna centralstationen med restauranger, affärer och kiosker.
Då kom en kvinna, med en lite vaggande gång (dåliga skor) och med en alldeles för stor väska: svart hijab, fotlång klänning, varma, bruna ögon i ett brett, medelålders ansikte. Samma ålder som jag. Men hon var säkert dubbelt så stor, en sån där mäktig "mamma" från Mellanöstern. Hon satte sin resväska bredvid mig och frågade mig om det var här tåget till Stockholm avgick. Jag sa vänligt ja och pekade på skylten med tågdestinationen ovanför perrongen. Men antingen saknade hon glasögon eller så kunde hon inte läsa så bra. Sen visade hon mig sin biljett och frågade om jag kunde hjälpa henne att komma på tåget. Vi pratade på trots språksvårigheter - hon hade varit här i åtta år men träffade sällan någon här, var mycket ensam. Men: 34 barnbarn och jag vet inte hur många barn. Då tänkte jag på boken "Morgon i Jenin" som jag läst och gråtit över så mycket. Här var ett livs levande exempel på ett liknande öde. - Tyvärr kunde jag inte göra mig förstådd, jag hade gärna frågat mera, men jag förstod att det fanns skäl varför hon inte kunde så mycket svenska och varför hon inte jobbade här i Malmö. Skäl som man behöver såna här böcker till för att förstå. 34 barnbarn, men hur många anhöriga eller barn har dött eller sitter i fängelse? - Jag hjälpte henne till kupén och med väskan, och jag fick en kysshand som avsked: "Tusen tack!" - "Vad heter du, förresten?" - "Faiza".
Må Allah välsigna dina tankar och händer och vara dig nådig så att du får se dina barnbarn växa upp i fred, Faiza!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar