Ännu en reflektion efter Sverigeresan

Som jag berättade lekte vi leken "resa" på väg söderut och besökte ställen vi aldrig varit på. I 28 år har jag rest GENOM Sverige för att en gång per år hälsa på "hemma", detta ställe som fortfarande bär en stor hemkänsla för mig. Men nu reste vi genom inlandet söderöver, inte den snabbaste vägen.

Min dotters önskan var Naturhistoriska Muséet i Göteborg. Där hade vi varit på en avstickare från Skåne för något år sedan och blivit helt fascinerade av uppstoppade djur. I språket lär man sig ordet "råtta", men på  Naturhistoriska är ett helt rum fyllt med denna djurart, och varje exemplar har ett annat namn, är en art för sig. Helhetsintrycket är att man nästan blir religiös inför naturens mångfald som är VERKLIG, i alla fall på något sätt har varit verklig, eftersom det är verkliga exemplar. Som t.ex. blåvalen som en dag simmade fel, fick hjälp att komma ut ur skärgården och sen i alla fall hittades död och då hamnade på muséet för att där påminna alla barn och vuxna om naturens mäktighet. Eller alla dessa australoasiatiska "pungdjur" som man inte ens sett like till på tv. Finns bara på Naturhistoriska.

Jag har också varit i Stockholm och på Universeum. Men jag föredrar dessa gammalmodiga muséer med glasvitriner och bleknade, gulvita pappersskyltar som följer zoologins olika indelningar och inte upplevelseindustrins jakt efter publik. Inget dyrt multimediapådrag, illusioner på en kupol, nej. Jag betalar 40 kr i inträde, barn går in gratis upp till 25 år (VAD? Ursäkta? Vad får ni för subventioner?), och jag är tillbaka med samma biljett året ut! När barnen tittar på mig, säger jag att Göteborg är en kulturstad med en stark arbetarkultur där man fortfarande främjar BILDNING! Och den får kosta. D.v.s. den är gratis och skattefinansierad. - Yes, där fick jag till det. De ser ut som frågetecken, men de är vana vid mina ibland dogmatiska uttalanden och litar på dem. De vet att de får tänka annorlunda, men att jag har min åsikt klar här. Jag ger mig ofta, kompromissar och viker undan, men på vissa områden är jag väldigt tydlig.

Sen är ju Göteborg en katastrof för mig när det gäller trafiken. Jag fattar inte detta system, men jag litar helt på göteborgarnas tålamod! Aldrig att någon tutat på mig som i Stockholm när jag hamnat i fel fil. Snarare har de bromsat när de såg mig vilset blinka. Men jag kommer ihåg hur jag erövrade Göteborg till fots och med spårvagn, som vilsen 21-åring från en liten by i södra Tyskland, som ansträngt försökt följa med i detta snabba, melodirika språk! Ungefär som skånskan i Östra Göinge när jag kom dit som 45-åring. Åh, vad jag älskat denna stad och de första åren där! Då fanns det fortfarande ockuperade hus i Haga som jag passerade lite ängsligt för att jag också så gärna hade velat vara en sån där anarkist eller husockupant men inte vågade! Eller Majorna med sin egen karaktär som stack av från det glättiga livet på Avenyn med sin kommers. I Malmö hittade jag en liknande atmosfär i vissa kvarter, men aldrig i Stockholm.