Paus

Paus låter lockande, men har man varit uppe i varv hela året, flyttat, bytt jobb och arbetskamrater, försökt få ihop familjepusslet, är det faktiskt inte så lätt att varva ner. Rastlöshet, oviktiga aktiviteter, nya projekt att fylla livet med och nya måsten är kroppens och huvudets sätt att streta emot att byta tempo. Inte vilja "landa". Ett säkert tecken på att livet blir normalt brukar vara att jag drömmer på natten och vaknar med att jag minns drömmarna.

De här dagarna ser jag mig omkring i lägenheten och upptäcker alla påbörjade och inte avslutade projekt, t.ex. stickningen. Det här blev äntligen färdigt. Koftan är stickad i ett Kampe-garn som var en blandning av laxrosa och grå, men jag tog med den till fjällvandringarna, och den var skön. Skillnaden mellan ullgarn och behandlad ull är att den förra (oftast) sticks lite men behåller formen så mycket bättre. Den är luftig och ger samtidigt tyngd.

Jag blev ju väldigt betagen av Rheuma Thermal-Wolle för ett tag sedan, för att den var så mjuk. Men plaggen blir för lätta och håller inte formen som jag vill. För något år sedan köpte jag deras pastellfärger (som jag egentligen inte gillar, men de hade inga andra) och grubblade länge hur jag skulle kunna använda dem. Nu försökte jag mig på ett randigt hålmönster som inte blir så tokig. Tillsammans blir de här färgerna ganska så fina, även om jag inte vet än om jag ska ha dem till mig själv. Jag har också hittat ett silkesgarn från Heaven's hand i ganska starka färger. Det blir förmodligen en tröja som jag kommer att ha användning av i det varma Tyskland om några dagar. Tror jag.

Här är det en sån där ruggig Norrlandssommar, med både sol och regn, sällan ihållande som tur är. Det är bra för mig som behöver lite dagar, egentligen veckor, för vila, motion, stickning och läsning. Begrunda livet, "tanka" energi. Jag har sett mitt schema för nästa termin och vill starta den med nya krafter. Ska facket dessutom förhandla till sig högre löner än vanligt, som det låter, innebär det förmodligen ytterligare anhopning av krav och uppgifter.

Lön må ge status, men det förändrar inte arbetet och knappast de politiska förutsättningarna. De människorna som styr oss har mycket orealistiska föreställningar av skolan, både lokalt och centralt. En nackdel med mål- och resultatstyrningen är att politiker och ledande tjänstemän så lätt kan bortse från sitt ansvar för förändringsPROCESSEN. Det har hänt allt oftare att politiker står och som ett mantra rabblar "resultat" utan att fatta att de har ett ansvar under processen också. Annars skulle de bara kunna dyka upp vart fjärde år och som på domedagen i bibeln ställa folk till svars och själva bli ställd till svars för vad de gjort och inte gjort.

Jag tror att partiernas politikerutbildning för både nyvalda och gamla ser mycket olika ut. En del tror att demokrati är att följa formella spelregler, reglementen och partiprogram. Men det är så mycket mer än det om det ska bli en demokratisk kultur. Man måste förankra, lyssna in, diskutera, revidera partiprogram både utifrån hur de olika verksamheterna fungerar och vad väljarna i vardagsrummet och på torget tycker. En dialektisk process, som det heter i filosofin eller hos vänstern.

Lite boktips idag: Läs INTE Anders Paulruds "Kärleken till Sofia Karlsson". Gör det bara om ni är en åldrande man som inte vill erkänna att han åldras och betett sig som en skitstövel gentemot kvinnor men slutligen hittar sin like i en mycket yngre kvinna. Det är därför han vandrar på den där kända pilgrimsleden till Santiago de Compostela och sörjer sitt liv. (Jag fattar inte hur en man som inte kan berätta om en kvinna utan i nästa mening använda ordet "knulla" överhuvudtaget ger sig iväg på en pilgrimsled - är det den typen av utleda människor som man möter där?). Men läs gärna Anders Paulruds andra böcker, t.ex. "Ett ögonblicks verk". Den är fortfarande en favorit i min bokhylla tillsammans med Linda Olssons böcker. Även de handlar om existentiella situationer, hur man får ihop sin biografi, hur man kan drabbas av kärlek och förändras av den.

Henning Mankells "Minnet av en fallen ängel" fängslar, men den är så dyster så att jag inte alltid orkar läsa vidare den här mulna sommaren. Den börjar i Härjedalen under en tid då man färdades i släde eller vandrade och knappt hann träffa fler än tjugo människor i sitt liv om man levde lite avlägset. Huvudpersonen mönstrar på en båt som kokerska och strandar i Afrika på en bordell, fastän inte som prostituerad, som enda vit kvinna bland färgade afrikanskor. Vi får se om boken blir ett ufo eller om jag orkar fortsätta. - Jag läser ju alltid lite för att jag söker efter ny kunskap, nya erfarenheter, nya insikter, men samtidigt inte helt nya. De måste på något sätt beröra något i mig, ge mig något att identifiera mig med. Mankells bok gör det inte riktigt.

Så jag söker fortfarande efter MIN SOMMARBOK i år!