Fått nog av den s.k. skoldebatten

Nej, nu är jag less och fr.a. arg! Varje år samma sak: nedskärningar, besparingar, "effektivare resursutnyttjande". Har jag kvar jobbet? Kommer jag att omplaceras? Får jag fortsätta med de elever jag har nu? - Så är villkoren för en kommunanställd lärare, och det är oberoende av hur länge läraren varit anställd. Så har det varit under alla år jag arbetat sen 1996. Inte för att jag är särskilt orolig, nej, jag är luttrad numera. Man kan alltid börja på nytt, även som lärare.

Här som i många andra städer flyttar de inte bara på lärare, de flyttar också runt eleverna, tvärs över stan, till andra skolor som inte har tillräckligt med elever! Det bussas hit och dit så att befolkningen passar ihop med utbudet av lokaler. Så att man slipper ta obekväma politiska beslut. För det är det det handlar om: rädsla för konflikter. Ibland kan man inte hyvla längre och vara alla till lags, ibland måste man prioritera och offra, säga ja till en sak och nej till en annan.

Jag har försvarat kommunaliseringen av skolan från början, eftersom jag såg möjligheterna: att medborgarna skulle kunna påverka skolan så att den passade dem, kortare beslutsvägar! - Det finns bara ett enda fall som jag minns då lokalpolitiker konstruktivt använt den möjligheten att påverka: när man införde samiska på Nilaskolan. Sen kan jag inte komma på annat än ekonomistyrning, d.v.s. att skolan skulle följa budgeten. Så var det i Västerbotten, Skåne och så är det här. Det fanns visserligen en viss vilja från politiker håll att sätta sig in i skolfrågor, vara med i verksamheten och se hur pengarna används. Men jag har inte sett initiativ till rejäl målstyrning: då menar jag mål med substans och inte bara alibimål. Kommunpolitikerna har inte riktigt trott på målstyrning. De har trott skolan är ett företag som spottar ut färdiga samhällsmedborgare med godkända betyg om man tillför resurser efter kommunförbundets normer. Och som i industrin ska det "effektiviseras" och göras vinst.

Den skola med komplicerade mål som jag jobbat i har förblivit skolverkets!

Men samtidigt har skolverket förblivit konstigt konturlös under åren när jag eller andra behövde hjälp med att tolka målen! Det fanns inga andra svar än svepande förklaringar under hela 90- och 2000-talet. Tills skolgranskningen kom: då blev skolverket plötsligt den förödande kritikern som ALLTID hittade något att anmärka på och SÄLLAN något att lyfta fram. Tvärtemot den pedagogik som skolverket predikade gentemot elever: lyfta fram det positiva och bygga på det.

Efter år av anonymitet och frånvaro kom staten tillbaka i form av RESULTATGRANSKNING m.m. Förvirrande, eller hur? De sätter målen, lämnar oss i kommunernas famn med en sviktande ekonomi, och sedan får plötsligt lärarna stå vid skampålen och stå till svars - för vad? Plötsligt kastar sig journalister, politiker och föräldrar över en hel yrkeskår för de missar som gjorts, och var är politikerna som skrev målen, tilldelade pengarna och stod för organisationen? Var var skolverket? Plötsligt var det VI som fick stå till svars för resultaten i segregerade skolor, heterogena klasser med upp till 30 elever, klasser med allt fler barn med diagnoser, men utan assistenter. VI fick stå till svars för resultaten i skolor där större delen av arbetet bestod i att göra tidskrävande kvalitetsredovisningar, dokumentationer, riskanalyser, åtgärdsprogram, skriftliga omdömen - och när fanns det tid till att möta elever och föräldrar?

Vi kan bara ta ansvar för arbetet i klassrummet och i skolan, inte för ekonomin, inte för organisationen vi verkar i och inte för vilka mål som sätts upp och om de är rimliga att uppnå. Vi kan bara göra vårt bästa som människa och lärare för att leva upp till krav från olika håll, och det är i klassrummet, med barnen, vi måste göra ett meningsfullt arbete, som har sammanhang och går att påverka(KASAM).

Är det lämpligt att en verksamhet som jobbar mot barn ska arbeta med ett års framförhållning, i en kommunal ekonomi som år för år krymper, och med ständiga kommunala omorganisationer som ska spara pengar och skapar nya kostnader? Det är kanske fel ramar för en verksamhet som ska ge trygghet för lärande?

Jag tror inte längre på den kommunala skolan. Inte i dagens form i alla fall. Det finns nog inte många kommunpolitiker som läst läroplaner och vet vad vi ska jobba mot. Därför ordet "resultat". Om en politiker eller debattör talar om resultat i skolan, skyler han/hon sin okunskap om en komplicerad och svårtolkad verklighet. Men det finns inte många från skolverket heller som vet hur den kommunala organisationen och de ekonomiska förutsättningarna ser ut. Uppgifterna där sväller och sväller utan att det tillförs finansiering.

Och dessutom har vi en minister som blandar ihop politiska och tjänstemannafrågor. Som driver lärares professionalism men tror sig veta bättre när det gäller undervisningsmetoder och pedagogik. Inte kan det vara så lätt att vara skolverket, när ministern vill vara både-och, men inte gärna vill stå till svars för både-och.

Det är dags att sluta med den offentliga pajkastningen på både skola och lärare. Det minsta man kan göra är att försöka komma fram till nån slags respekt där varje part står för det han/hon har ansvar för. Den s.k. skoldebatten som Jan Björklund håller igång har gått överstyr och tillför inget nytt. Med tanke på vad jag i tidningar måste läsa om mitt arbete, om "resultat" och "skitskola", undrar jag om jag har blivit osårbar eller känslolös. För sånt måste lämna spår, även hos professionella människor. Det tar energi!

Jag som lärare känner mig sviken av dem som gett mig uppdraget, både skolverket och politiker. Min lojalitet är naggad i kanten. Det känns som om vi jobbar i ständig motvind och blir syndabock för andras tillkortakommanden. Hur kan barnen ha respekt för sina lärare när deras arbete beskrivs i de ordalag och det tonläge som härskat de senaste fem åren? Ändå gör de det, vill jag påstå! Och det är väl det som håller oss kvar i yrket: mötet med barnen och med likasinnade, generösa, förstående kollegor.