Invandrarsamtal

Samma år som jag skilde mig, för sex år sedan, hade jag levt lika länge i Sverige som i Tyskland. Det hann jag aldrig tänka på då, och hade jag kunnat då, hade jag vänt på klackarna och sprungit hela vägen "hem", till min lilla bayerska by i södra Tyskland. Eller kört. Med fullproppad bil och gasen i botten. För några dagar sedan, när mina två döttrar och jag hade gått vilse i skogen på en av våra vandringar och 7km blev till 15km, sa jag:

- Kanske är det dags att bli svensk medborgare.

Förskräckt tystnad. Sedan:

- Du är tysk!

- Ja, och sen? Jag kan bli svensk.

De två byter blickar. Sen den yngsta:

- Du är tysk! Du kan inte bli svensk!

- Men snälla ni, nu har jag levt 28 år i Sverige, hela mitt vuxna liv, och bara 21 år i Tyskland! Jag har barn som är födda i Sverige. Jag är mera svensk än tysk nu!

Den äldre funderar och börjar förbereda sin kontring, skolad i retorik av sin svensklärare i Vännäs.

- Men du vet: det mesta man lär sig, lär man sig faktiskt de första åren. Sen lär man sig inte så mycket mer. Och det du lärt dig har du lärt dig i Tyskland. Så du kan inte bli svensk, du är tysk! Du är invandrare!

- Ja, men blir jag svensk medborgare, blir jag svensk!

- Men mamma, man är ju invandrare upp till femte generation! Jag är barn till en tyska. Du kan inte bli svensk!

Vi kunde inte lösa det hela, för vägen förgrenade sig nu, och vi visste inte vart vi skulle gå. Till höger eller till vänster, längre bort från vårt mål eller närmare. Och vi visste inte var målet låg. Kartan var helt värdelös och stämde inte alls med terrängen. Vi var tvungna att resonera oss fram till en lösning eller chansa. Vi kom tillbaka till bilen så småningom, men det tog hela eftermiddagen. Jag tror vi var nästan i Norge när vi gick runt i Glaskogen. Det var i alla fall flera norska bilar som passerade.


Det spelar kanske ingen roll vad man är. Och var man är. Men ibland måste man ändå bestämma sig.

.

Paus

Paus låter lockande, men har man varit uppe i varv hela året, flyttat, bytt jobb och arbetskamrater, försökt få ihop familjepusslet, är det faktiskt inte så lätt att varva ner. Rastlöshet, oviktiga aktiviteter, nya projekt att fylla livet med och nya måsten är kroppens och huvudets sätt att streta emot att byta tempo. Inte vilja "landa". Ett säkert tecken på att livet blir normalt brukar vara att jag drömmer på natten och vaknar med att jag minns drömmarna.

De här dagarna ser jag mig omkring i lägenheten och upptäcker alla påbörjade och inte avslutade projekt, t.ex. stickningen. Det här blev äntligen färdigt. Koftan är stickad i ett Kampe-garn som var en blandning av laxrosa och grå, men jag tog med den till fjällvandringarna, och den var skön. Skillnaden mellan ullgarn och behandlad ull är att den förra (oftast) sticks lite men behåller formen så mycket bättre. Den är luftig och ger samtidigt tyngd.

Jag blev ju väldigt betagen av Rheuma Thermal-Wolle för ett tag sedan, för att den var så mjuk. Men plaggen blir för lätta och håller inte formen som jag vill. För något år sedan köpte jag deras pastellfärger (som jag egentligen inte gillar, men de hade inga andra) och grubblade länge hur jag skulle kunna använda dem. Nu försökte jag mig på ett randigt hålmönster som inte blir så tokig. Tillsammans blir de här färgerna ganska så fina, även om jag inte vet än om jag ska ha dem till mig själv. Jag har också hittat ett silkesgarn från Heaven's hand i ganska starka färger. Det blir förmodligen en tröja som jag kommer att ha användning av i det varma Tyskland om några dagar. Tror jag.

Här är det en sån där ruggig Norrlandssommar, med både sol och regn, sällan ihållande som tur är. Det är bra för mig som behöver lite dagar, egentligen veckor, för vila, motion, stickning och läsning. Begrunda livet, "tanka" energi. Jag har sett mitt schema för nästa termin och vill starta den med nya krafter. Ska facket dessutom förhandla till sig högre löner än vanligt, som det låter, innebär det förmodligen ytterligare anhopning av krav och uppgifter.

Lön må ge status, men det förändrar inte arbetet och knappast de politiska förutsättningarna. De människorna som styr oss har mycket orealistiska föreställningar av skolan, både lokalt och centralt. En nackdel med mål- och resultatstyrningen är att politiker och ledande tjänstemän så lätt kan bortse från sitt ansvar för förändringsPROCESSEN. Det har hänt allt oftare att politiker står och som ett mantra rabblar "resultat" utan att fatta att de har ett ansvar under processen också. Annars skulle de bara kunna dyka upp vart fjärde år och som på domedagen i bibeln ställa folk till svars och själva bli ställd till svars för vad de gjort och inte gjort.

Jag tror att partiernas politikerutbildning för både nyvalda och gamla ser mycket olika ut. En del tror att demokrati är att följa formella spelregler, reglementen och partiprogram. Men det är så mycket mer än det om det ska bli en demokratisk kultur. Man måste förankra, lyssna in, diskutera, revidera partiprogram både utifrån hur de olika verksamheterna fungerar och vad väljarna i vardagsrummet och på torget tycker. En dialektisk process, som det heter i filosofin eller hos vänstern.

Lite boktips idag: Läs INTE Anders Paulruds "Kärleken till Sofia Karlsson". Gör det bara om ni är en åldrande man som inte vill erkänna att han åldras och betett sig som en skitstövel gentemot kvinnor men slutligen hittar sin like i en mycket yngre kvinna. Det är därför han vandrar på den där kända pilgrimsleden till Santiago de Compostela och sörjer sitt liv. (Jag fattar inte hur en man som inte kan berätta om en kvinna utan i nästa mening använda ordet "knulla" överhuvudtaget ger sig iväg på en pilgrimsled - är det den typen av utleda människor som man möter där?). Men läs gärna Anders Paulruds andra böcker, t.ex. "Ett ögonblicks verk". Den är fortfarande en favorit i min bokhylla tillsammans med Linda Olssons böcker. Även de handlar om existentiella situationer, hur man får ihop sin biografi, hur man kan drabbas av kärlek och förändras av den.

Henning Mankells "Minnet av en fallen ängel" fängslar, men den är så dyster så att jag inte alltid orkar läsa vidare den här mulna sommaren. Den börjar i Härjedalen under en tid då man färdades i släde eller vandrade och knappt hann träffa fler än tjugo människor i sitt liv om man levde lite avlägset. Huvudpersonen mönstrar på en båt som kokerska och strandar i Afrika på en bordell, fastän inte som prostituerad, som enda vit kvinna bland färgade afrikanskor. Vi får se om boken blir ett ufo eller om jag orkar fortsätta. - Jag läser ju alltid lite för att jag söker efter ny kunskap, nya erfarenheter, nya insikter, men samtidigt inte helt nya. De måste på något sätt beröra något i mig, ge mig något att identifiera mig med. Mankells bok gör det inte riktigt.

Så jag söker fortfarande efter MIN SOMMARBOK i år!

Ännu en reflektion efter Sverigeresan

Som jag berättade lekte vi leken "resa" på väg söderut och besökte ställen vi aldrig varit på. I 28 år har jag rest GENOM Sverige för att en gång per år hälsa på "hemma", detta ställe som fortfarande bär en stor hemkänsla för mig. Men nu reste vi genom inlandet söderöver, inte den snabbaste vägen.

Min dotters önskan var Naturhistoriska Muséet i Göteborg. Där hade vi varit på en avstickare från Skåne för något år sedan och blivit helt fascinerade av uppstoppade djur. I språket lär man sig ordet "råtta", men på  Naturhistoriska är ett helt rum fyllt med denna djurart, och varje exemplar har ett annat namn, är en art för sig. Helhetsintrycket är att man nästan blir religiös inför naturens mångfald som är VERKLIG, i alla fall på något sätt har varit verklig, eftersom det är verkliga exemplar. Som t.ex. blåvalen som en dag simmade fel, fick hjälp att komma ut ur skärgården och sen i alla fall hittades död och då hamnade på muséet för att där påminna alla barn och vuxna om naturens mäktighet. Eller alla dessa australoasiatiska "pungdjur" som man inte ens sett like till på tv. Finns bara på Naturhistoriska.

Jag har också varit i Stockholm och på Universeum. Men jag föredrar dessa gammalmodiga muséer med glasvitriner och bleknade, gulvita pappersskyltar som följer zoologins olika indelningar och inte upplevelseindustrins jakt efter publik. Inget dyrt multimediapådrag, illusioner på en kupol, nej. Jag betalar 40 kr i inträde, barn går in gratis upp till 25 år (VAD? Ursäkta? Vad får ni för subventioner?), och jag är tillbaka med samma biljett året ut! När barnen tittar på mig, säger jag att Göteborg är en kulturstad med en stark arbetarkultur där man fortfarande främjar BILDNING! Och den får kosta. D.v.s. den är gratis och skattefinansierad. - Yes, där fick jag till det. De ser ut som frågetecken, men de är vana vid mina ibland dogmatiska uttalanden och litar på dem. De vet att de får tänka annorlunda, men att jag har min åsikt klar här. Jag ger mig ofta, kompromissar och viker undan, men på vissa områden är jag väldigt tydlig.

Sen är ju Göteborg en katastrof för mig när det gäller trafiken. Jag fattar inte detta system, men jag litar helt på göteborgarnas tålamod! Aldrig att någon tutat på mig som i Stockholm när jag hamnat i fel fil. Snarare har de bromsat när de såg mig vilset blinka. Men jag kommer ihåg hur jag erövrade Göteborg till fots och med spårvagn, som vilsen 21-åring från en liten by i södra Tyskland, som ansträngt försökt följa med i detta snabba, melodirika språk! Ungefär som skånskan i Östra Göinge när jag kom dit som 45-åring. Åh, vad jag älskat denna stad och de första åren där! Då fanns det fortfarande ockuperade hus i Haga som jag passerade lite ängsligt för att jag också så gärna hade velat vara en sån där anarkist eller husockupant men inte vågade! Eller Majorna med sin egen karaktär som stack av från det glättiga livet på Avenyn med sin kommers. I Malmö hittade jag en liknande atmosfär i vissa kvarter, men aldrig i Stockholm.

Äntligen juli!

Tillbaka från en resa genom halva Sverige. Sälen, Glaskogen, Västergötland och Göteborg och så tillbaka. Varje gång jag reser blir jag fascinerad över Sveriges vidder, jag som kommer från det tättbefolkade och djupt kultiverade Tyskland där allt är kartlagt, nyttjat och uppodlat. Och så Sälen, Dalarna, Värmland, Glaskogen, Dalsland. Jag skulle inte vilja säga att jag älskar det, men jag är smått fascinerad. Och nu, när jag är tillbaka till Östersund, kommer den där tanken: Och vad är det hela till för? Vad blir kvar av de där resorna, det där flyttandet, den där nyfikenheten, det där sökandet tillsammans med barnen? - Precis som i skolan frågar jag efter resultatet. Resultatet är minnena, men sen? Jag tror faktiskt inte att det spelar nån roll. Tanken slår mig att det blir ingenting kvar. Det är själva resan, själva livet som är målet. Precis som Karin Boye uttryckte det. Ingenting. Det är själva processen som är viktig. Att vara, att resa, att förgås. - Och då får ni teologer och frälsta argumentera och spekulera som ni vill. Jag är, jag har varit, jag var en gång...
Men det är tiden som strular till det för oss. Skulle den inte finnas, skulle vi ha en chans att hitta varandra kanske bättre och lite oftare. Men vi lever i olika takt. Vi lever sida vid sida med människor som vi känner oss förbundna med, kommer i otakt, blir främlingar för varandra, men någonstans spelar de där minnena ändå en roll. Jag kan träffa barndomsvänner, de är främmande idag men ändå inte. Och på något sätt, någonstans i tiden vet vi att vi har levt ett liv och lämnat spår hos varandra eller hos andra, även om vi förlorat varandra ur ögonen...och hela tiden sås det nya frön till nya liv, blir det nya möjligheter. Vissa gror, vissa inte ... ett mosaik av fullbordade och ofullbordade bilder. - Utmaningen är att leva med det ofullbordade och olevda. Usch, vilka tankar de där naturbilderna väcker!

Sommar igen?

Nej, här är det en utdragen kamp mellan sommar och vår. Nånstans läste jag för några dagar sedan att Sverige har ett klimat med mano-depressiva drag, vinterns mörker med inbundenhet som följd och sommarens ljusa hyperaktivitet där allt kommer på en gång: ljus dygnet runt, ledighet, naturen som inom några månader genomgår det som i andra länder tar halva året. De orden uttrycker något jag alltid känt som gjort mitt förhållande till Sverige lite problematiskt. Stadiga årstider ger rytm åt livet och är ett stöd. Har man en tendens att leva lite "mano-depressivt", ska man nog inte leva i Norden. Är det därför så många vill köpa hus i Spanien?

Sorg

Jag tänker på en människa som tragiskt omkommit i en trafikolycka, en människa vars liv jag följt på avstånd. Som tagit hand om mina barn när jag själv tagit hand om andras. Som sett dem på ett sätt som de inte blivit sedda hemma. En man som kan betecknas som omtänksam och modig på ett sätt som inte alltid kan ha varit så lätt i den miljö han rörde sig i där män skulle vara män. Och jag tänker på den kvinna och de barn han lämnar...vilken sorg.


"Ich lebe mein Leben in wachsenden Ringen,
die sich über die Dinge ziehen.
Ich werde den letzten vielleicht nicht vollbringen,
aber versuchen will ich ihn.

Ich kreise um Gott, um den uralten Turm,
und ich kreise jahrtausendelang;
und ich weiß noch nicht: bin ich ein Falke, ein Sturm
oder ein großer Gesang."

Rainer Maria Rilke (Stundenbuch)

Vilsna funderingar

Tillbaka från vårutflykten till Umeå! Fortfarande är det en halv dagsresa, men Umeå är värd det. Det känns som att komma tillbaka till "gamla brottsplatser". Jag kör förbi ställen där vi firat vår, sommar, höst, träffat släkten och umgåtts. Och nu är det bara förflutet och över. Ett liv som klippts av, känns det som.

I Umeå hade jag bokat biljetter till den årliga önskekonserten, lite skeptisk hur mina "kulturaktiviteter" skulle tas emot av mina större och mindre ungdomar. Men den härliga akustiken med många olika stämmor gjorde sitt: Smetanas "Moldau" passade bra till vårfloden, och när "Gudfadern" och "Pirates of the Caribbean" spelades, var även mina följeslagare "vunna". När sopranen kom fram i guldbrokadklänning och med ett nådigt leende på läpparna började ta ton, såg jag min yngsta dotter brista ut i skratt, men hon lyckades hålla sig. När jag tänker efter, är sopraner nog lite skrattmuskelretande, fastän inte på ett löjligt sätt, snarare glatt! Det kittlade i magen när hon sjöng!

Sen blev det Sushi och lite filosoferande. Nästa dag kunde vi inte låta bli att gå på biblioteket, dottern och jag. Vi har en passion gemensamt! Då förstod jag varför Umeå blir kulturhuvudstad 2014. Ungdomsavdelningen var lika stor som avdelningen för vuxenlitteratur (skönlitteratur), genreindelad, väl skyltad med gamla och nya böcker, bekväma soffor mitt i, musik, litteratur på andra språk, och i hyllorna för facklitteratur var engelska och svenska titlar blandade! Den som vet hur liten och kortlivad svensk facklitteratur för barn och ungdomar är, kan tänka sig vilken tillgång engelska titlar mitt i den svenska bokfloden är! Och när man gick över till vuxenlitteratursidan, var litteratur på andra språk uppställd efter storleken på språk: d.v.s. kinesiska och engelska först, sedan arabiska, spanska m.m. Tyska som är ett mycket, mycket LITET invandrarspråk här i Sverige kom nånstans i slutet (fastän vi växer här också - som invandrare).

Lite läsning under påsklovet har gett mina tankar en tydligare riktning: jag började med Göran Greiders "Ingen kommer undan Olof Palme", eftersom jag ville veta varifrån det här Palmehatet kommer som jag mött här i Sverige och som förvånat mig så mycket. Inte minst bland välutbildade och till synes bildade människor, men oftast politiskt åt högerhållet. Göran Greider förklarade det insiktsfullt. Det handlar helt enkelt om att någon som fötts i den gamla överklassen gick över till andra lägret och svek sin "klass". Där var man bara inte "solidarisk" med arbetarklassen. Man kunde hjälpa dem med välgörenhet, men man gick inte över politiskt. Det Palme gjorde var rätt så ovanlgigt eller t.o.m. enastående, medan det händer ganska ofta att människor gör sin klassresa åt andra hållet. En man/kvinna från arbetarklassen som gör karriär, gör om sig själv, "sviker" sin härkomst och går med i moderata samlingspartiet blir snarare belönad. Han/hon har "lyckats". Men inte tvärtom. - Jag slukade boken, vilket inte hänt mig sen länge. Där fick jag också lite perspektiv på mina år här i Sverige från mitten av åttiotalet över nittiotalet till idag där jag står och undrar vad som hänt och händer i vårt samhälle och vart vi är på väg! För det som pågår, har jag förstått, är en smygande omskrivning av historien där man sakta och säkert gör den skattefinansierade gemensamma sektorn till en guldgruva för privata, vinstdrivande företag. Självklart: eftersom den här ekonomin som bara lever på tillväxt MÅSTE hela tiden få NYA MARKNADER. Kanske det är därför svensk ekonomi går så bra, eftersom det plötsligt dök upp en jättestor "marknad" för privata företag som hette "offentlig sektor".

Greider ledde till Kristian Lunderg, egentligen en poet från Malmö, som nu hade kommit med "Yarden" och "Och allt ska vara kärlek". Jag var på en bokhandel på Drottninggatan i Uppsala, som hade en massa smal litteratur. Mitt bland den bästsäljaren "Och allt ska vara kärlek", som redan Göran Greider hade nämnt. Här mötte jag en blandning av poesi och arbetarlitteratur, eller vad man nu ska kalla det. Det jag skriver här gör boken inte rättvisa, för det var mycket poesi i den. Men den politiska delen vill jag berätta om: "Inhyrd arbetskraft" heter de som numera bär upp den svenska ekonomin, eftersom de saknar anställningstrygghet, jobbar villigt och med låga löner och är vana vid otrygghet. Dock det fanns ett annat inslag också: papperslösa invandrare, skuldsatta människor eller andra som hade svårt att komma in i den ordinarie arbetsmarknaden. När jag läste hur Kristian Lundberg beskrev hur de här människorna "ägdes" av sina arbetsgivare, övervakades i varje arbetsmoment (som var i detalj planerat och tidsbestämt) så att de jobbade effektivt - ja, jag vet inte vad jag ska säga. Det finns en arbetarklass, men den tigs ihjäl. Och den växer. Och det finns en ny, växande "underklass" som består av utslagna, långtidsarbetslösa, psykiskt sjuka eller narkomaner tillsammans med människor som försöker ta sig in från andra länder och kontinenter och är beredda att arbeta för nästan ingenting. Så att vi kan få våra RUT- och ROT-avdrag m.m. När jag såg mig om i Uppsala såg jag vilka som städade tidigt på morgonen och sent på kvällen, vilka som jobbade på hotell, på de otaliga byggena, på gatan, på stationer - osynligt servicefolk som får det här samhället att fungera.

Jag har det förhållandevis bra som lärare. När jag var ung, arbetade jag på en pappersfabrik, 16 år och mitt bland äldre och slitna människor, som präglats av 20 års fabriksarbete fysiskt och mentalt. Jag skulle aldrig jämföra mitt nuvarande arbete med det där och då. Men det har kommit inslag i mitt arbete under de senaste åren, den minutiösa kontrollen och misstänksamheten mot mitt arbete, både från arbetsgivare, pressen och uppdragsgivare, som gör att jag blir bekymrad och undrar vad som håller på att hända med mitt arbete också. Det har kommit in en ton i svensk politik som gör mig bekymrad och som får mig att fundera över hur det ser ut med människosynen bakom den här humanitära och glättiga offentliga retoriken. Jag har en känsla av att det pågår en iskall, noga planerad förändring av synen på människor och arbetskraft. En allt större avhumanisering som har börjat på 90-talet och är långt framskriden. Och jag försöker föreställa mig hur det samhället kommer att se ut där mina barn kommer att jobba!