Sommaren har visat sig av sin bästa sida i år och den håller fest till avsked! Shorts i september! I alla fall är vädret så, även om jag inte haft riktiga shorts en enda gång i år. Blött gräs på morgonen, solen börjar stå snett, och under några morgnar frostvarning på bilens instrumentbräda.
Jag försöker stjäla mig en och annan timme för att gå och simma. Badet är bara 15 minuter härifrån att gå. Där har man sådana här plastarmband som laddas med pengar. När jag skulle passera, var det en äldre gråhårig man, lite yngre än jag, framför mig som försökte lista ut hur han skulle ta sig igenom, två flickor i 8- och 12-årsåldern väntandes på andra sidan. Förmodligen hade de krupit igenom spärren. När jag försökte förklara för mannen hur det fungerade, såg jag att han inte förstod ett ord svenska. Så jag tog hans arm och höll det framför läsaren och sedan visade jag honom att han snabbt skulle gå igenom. Flickorna på andra sidan strålade. Mannen såg inte så lycklig ut, snarare förvirrad. Han ville säkert inte framstå som någon som behövde en kvinnas hjälp för att gå igenom en simhusspärr inför sina flickors ögon. Men hela sällskapet utstrålade ändå glädje och förväntan. - En pappa som förmodligen just anlänt från Syrien eller ett annat område runt Syrien och för första gången ville gå och simma med sina två döttrar i Sverige på ett svenskt badhus! Det första hindret, betalningen, hade de klarat av, men ingen hjälpte dem eller visade dem vidare.
När jag gått igenom spärren såg jag att de sökte omklädningsrummen. Den ena flickan hade en hijab. De försökte hjälpa till: till vänster gymmet - dit ville de tydligen inte. Till höger en massa dörrar. Flickan öppnade en och ryggade tillbaka. Ett svenskt omklädningsrum, men fortfarande damernas. Jag frågade pappan om jag kunde hjälpa och fick några ord på engelska till svar: gjorde klart för honom att flickorna fick gå in på damernas och han på herrarnas. Jag kunde ju inte skicka med flickorna till herrarnas, om de redan blev skrämda av damernas! - Så jag visade dem symbolerna på dörren, och till slut gick han med på att de skulle skiljas. Flickorna fick väskan och följde med mig in. Jag tog mitt armband och visade dem hur man öppnade och stängde skåpen. Men de tittade fortfarande omkring och letade... "toaletten"? - Jo, till slut gick de bägge två in på toaletten och bytte om.
När jag sedan efter en timmes simning återvände till omklädningsrummet, såg jag den stora flickan i en rutschkana strålande över hela ansiktet! Hon hade en baddräkt som täckte hela kroppen och huvudet, men hennes glädje var smittsam.
Nyanlända - jag vet inte om jag är sentimental och överkänslig, men jag tänkte på det jag sett från flyktinglägren, tänkte på förra helgens krigshot och sedan på dessa ansikten. Lycklig över att ha kommit till säkerheten och full av förväntan att de hamnat i ett paradis! Och i denna glädje så fruktansvärt sårbar...med mina ögon sett som tror sig förstå hur svår en nystart kan vara även i ett tryggt land, fr.a. om man inte kommer från Europa. Från ett land där kontrasterna mellan himmel och helvete är så tydliga just nu till "mellanmjölkens land" där himmel och helvete fortfarande finns, men för de flesta mera som en frånvaro. Jag tog med mig bilden av lycka, värme och lite rädd och spänd förväntan ("kan vi verkligen lita på den här verkligheten?") på deras ansikten.
söndag 8 september 2013
måndag 12 augusti 2013
Mörka sensommarnätter
"Die hellen Tage behalte ich für mich, die dunklen gebe ich dem Schicksal zurück." - De ljusa dagarna behåller jag, de mörka lämnar jag tillbaka till ödet. Ett citat ur en bok som jag läst en tidigare sommar, Zsusa Banks "Die hellen Tage", en present från en av mina käraste vänner. En mycket poetisk berättelse mest om kvinnor, mor och dotter, vänner; om människors utsatthet (Ett vandrande fok? Cirkusfolk? Sinti? Romer?), när de kommer som främmande och saknar rötter, och om hur tillhörighet kan utvecklas över två generationer bara ur en stor tilltro till människors godhet och vänskap, men också om en mor som bygger ett nät av drömmar och omsorg kring ett barn, och man kan bara ana hennes utsatthet och kamp om överlevnad för dem båda två bakom språkets nät. Språket kan vara nätet som räddar lindansaren. Den boken finns inte på svenska, tyvärr. Men kanske på engelska. Man tittar alltför mycket västerut och över det stora havet när man översätter böcker här i Sverige.
Imorgon är sista lovdagen, och kvällarna blir mörka. Jag måste tänka på den här meningen som innehåller så mycket mer än den typen av platt optimism som man kan hitta västerut och på den globaliserade marknaden: "Du kan bli det du vill bli, bara du tror på det. Du ensam skapar ditt öde." - "Die hellen Tage behalte ich für mich, die dunklen gebe ich dem Schicksal zurück." Nyanser som gör skillnaden.
Imorgon är sista lovdagen, och kvällarna blir mörka. Jag måste tänka på den här meningen som innehåller så mycket mer än den typen av platt optimism som man kan hitta västerut och på den globaliserade marknaden: "Du kan bli det du vill bli, bara du tror på det. Du ensam skapar ditt öde." - "Die hellen Tage behalte ich für mich, die dunklen gebe ich dem Schicksal zurück." Nyanser som gör skillnaden.
lördag 10 augusti 2013
Gedanken beim Essenmachen / Tankar vid matlagningen
Oder: wie ich es liebte, mit Ria und Erwin zwischen den sorgfältig gepflegten Stangenbohnen zu spielen, Cowboy und Indianer oder Dschungel oder ein imaginäres Abenteuer! Ich war "Uncas", der letzte Mohikaner oder ein Squaw, die sich vor den Verfolgern versteckte. Und ich nahm es in Kauf, von Oma ausgeschimpft und vertrieben zu werden, wenn sie uns entdeckte. "Die Koune" waren wir dann! Wir versteckten uns dort, brachen die langen Bohnen auf und waren so gespannt auf die verschiedenen Farben und Muster, weisse, schwarze (die waren am schönsten) und dann schwarze mit rosa Punkten...immer wieder entdeckten wir neue Muster, wie in einem Mosaik. Wir verwendeten die Bohnen nicht als Geld, sondern wir untersuchten sie, sammelten sie wie geheimnisvolle Zeugnisse einer Phantasiewelt. Wir konnten sie nicht deuten, sie waren wie Geschichten, und wie die Spiele, die wir spielten - wir wussten nicht im voraus, was sich daraus entwickeln würde. - Solche Gedanken und Erinnerungen können frische, grüne Bohnen wecken! Und es waren noch nicht einmal Stangenbohnen, sondern Buschbohnen. Aber heute abend gibt es Bohnengemüse - vielleicht kein zeitgemässes Samstagabendgericht, aber für mich ein Festessen.
På min dialekt hette det "Harles", ett ord som inte ens tyskar förstår, ett gammalt ord från "jiddisch".
En annan bild när jag ser gröna bönor är att jag lekte med grannbarnen, med såna namn som Ria och Erwin som jag aldrig hört här i Sverige. Det var förbjudet att leka mellan de högvuxna bönplantorna som slingrade sig upp längs pinnarna och bildade ett (för våra begrepp) högt tak. De var som träd, tät grönska som stängde ut ljuset. Och så kunde man sitta där och öppna de gröna baljväxterna och få fram vita, svartprickiga, röda, rosa små och stora kärnor som vi samlade som exotiska stenar. Vita var mest åtråvärda, och glansiga svarta. Sen fanns det svarta med rosa prickar, som också var populära. Vi visste inte riktigt vad vi skulle använda den vackra skörden till - den andades lust, mystik, berättelser, hemligheter. Nej, vi använde dem inte som pengar, de var alldeles för fina för det. Vi lät dem vara och beundrade dem, tog dem som inspiration för våra lekar. - För sedan hade vi inte tid för sånt, eftersom bönrabatten blev till en djungel eller en djup skog där indianerna gömde sig för de vita - jag känner fortfarande hur hjärtat slår i den täta, lummiga grönskan. Jag var Unkas, den sista mohikanen eller en squaw som gömde sig för förföljarna. Sen kom naturligtvis mormor och förstörde genom att skälla på oss och jaga ut oss ur de förbjudna bönrabatterna: "Raus aus meinen Bohnen, "Koune"! Wie oft habe ich es euch schon gesagt, dass ihr da nicht spielen dürft!"- Men den risken var alltid värd att tas! "Koune" var också ett sånt uttryck som kom från jiddisch.
Det är farligt med minnen - de har en tendens att färga av sig på tingen i det här livet! Som ni förstår blir det bönor ikväll, en rätt med bönor ("haricots verts"!), potatis och lite vinäger i en lätt stuvning - ingen festmåltid i världens ögon. Men så är det ju också först imorgon det är söndag.
fredag 9 augusti 2013
The War Poets
Ett av de begrepp jag upprepade gånger stött på under min vistelse i England var uttrycket "he was one of the war poets". Vilket "war"? Fanns det en grupp poeter som skrev om "kriget"? Första eller andra världskriget? - Vart jag än åker och reser, så möter jag människor som försöker hantera krigsupplevelser eller följderna av kriget. När vi i skolan läser om den brittiska skolmatens dåliga rykte och britternas matkultur, läser jag: " We still need to heal the postwar culinary rift created when multiple factors, including arduous rationing, largely broke an entire British generation's relationship with food." Även här, tycks det, brottas man fortfarande med spåren efter två världskrig anda fram till idag.
På min lilla B&B samtalade jag med en annan gäst om allt från det keltiska språket till engelsk historia och fick då upp ögonen för en av "the war poets", Edward Thomas, en samtida med Robert Frost. Han dog i första världskriget, tragiskt nog kort innan det slutade. Med en familj hemma som älskade honom och som han älskade.
Jag har en väldigt kluven inställning till krigsskildringar, av olika skäl. Det är smärtsamt, skakande, otroligt att läsa om det och samtidigt veta att så många människor har varit med om de här upplevelserna och sedan fortsatt leva i "det civila samhället", med all den kunskap om "det andra" som också finns nära inpå oss. Det är som att titta ner i en stor avgrund som finns mitt ibland oss. När jag läste på lärarutbildningen, fick vi läsa Timothy Findleys "The Wars", en modern skildring av skyttegravskriget i Frankrike ur kanadensares perspektiv (som blev skickade till en kontinent som de egentligen inte hade att göra med längre, och till de värsta krigsskådeplatserna), vilket var den första krigsromanen jag läst efter E.M.Remarque i 17-årsåldern. Återigen dikterad av skolan. Boken gav mig mardrömmar, fängslade, väckte minnen av gammelmorfar (som hade samma ålder då som huvudpersonen i "The War") och fick mig att lida med i den mån det går att föreställa sig hur personen led, blev avtrubbad och till slut bröt sönder mentalt. Den rev ner inre barriärer hos läsaren, om man nu kan förutsätta att inte bara jag har den där barriären mot att ta till sig våld på annat sätt än genom underhållningens trygga scheman.
Den boken förändrade min upplevelse av engelska tv-serier eller filmer om första världskriget - konstigt nog är det mest brittiska filmer/serier som jag kan minnas: Atonement, Downtown Abbey m.fl. Som jag får veta av min flyktiga brittiska bekant är kriget fortfarande närvarande: veteranmöten, militära uppvisningar, historiska slag som åskådliggörs genom live uppvisningar i miniatyrform i en nöjespark i Scarborough, Camp David - ett museum som visar vapen, vardagslivet under flygräderna och ransoneringstiden och livet i krigsfånglägret.
Uppe i Skottland på en tur upp till "The Highlands" passerar jag ett monument över de 1700 stupade från specialtrupperna som tränats där och som skickades över tredje rikets gränser för specialuppdrag efter 1942 - för att börja ta initiativ och besegra Hitler. I ett citat läser jag om Churchills enträgna tro på den enskildes yttersta ansträngning och arbete för att vinna ett krig som verkade vara omöjlig att vinna - endast de bästa med den bästa fysiska och mentala träningen och viljan kunde skickas iväg. Över 1700 individer. - Jag börjar förstå att det är svårt att vara pacifist i en tid då många vill dö hjältedöden, men att freden och välfärden idag också är en följd av att de här modiga och viljestarka männen (och kvinnorna?) fanns, helt säkert inte alls benägna att dö hjältedöden.
Här är en dikt av Edward Thomas, skriven kort innan han gick ut i kriget. När jag läste den första gången, tänkte jag inte på kriget. Den berörde mig på ett annat sätt: den handlar, då jag läste den, om vår tillvaro i tiden, hur vi är mellan då och nu, med minnen och människor som inte längre är här och nu - utan just minnen. Ibland kan människor finnas någon annanstans, visserligen nära oss - men bara som minne. Den människa vi möter och delar minnen med är inte samma som i vår föreställning. De har levt ett liv utan oss - t.ex. barndomsvänner. De kan kännas nära och samtidigt långt borta. Och just det kan få dem att kännas ännu närmare, för avståndet till dem innesluter både det utan oss levda och det olevda livet. Jag skulle vilja kalla det en form av kärlek som dikten uttrycker och som jag själv känner när jag läser den - till människor jag mött men också till livet som det ger sig tillkänna i de här relationerna över tiden, ett liv som är ett minne men också ett liv som finns här och nu - avskalat, medvetet om det som förlorats, medvetet om det som valts bort.
Kort sagt en dikt som speglar den här övergångstiden i livet då framtiden krymper och frågan dyker upp vad man ska göra med alla sina minnen - vad händer med dem? Och med allt det som hade kunnat vara inte blev av.
På min lilla B&B samtalade jag med en annan gäst om allt från det keltiska språket till engelsk historia och fick då upp ögonen för en av "the war poets", Edward Thomas, en samtida med Robert Frost. Han dog i första världskriget, tragiskt nog kort innan det slutade. Med en familj hemma som älskade honom och som han älskade.
Jag har en väldigt kluven inställning till krigsskildringar, av olika skäl. Det är smärtsamt, skakande, otroligt att läsa om det och samtidigt veta att så många människor har varit med om de här upplevelserna och sedan fortsatt leva i "det civila samhället", med all den kunskap om "det andra" som också finns nära inpå oss. Det är som att titta ner i en stor avgrund som finns mitt ibland oss. När jag läste på lärarutbildningen, fick vi läsa Timothy Findleys "The Wars", en modern skildring av skyttegravskriget i Frankrike ur kanadensares perspektiv (som blev skickade till en kontinent som de egentligen inte hade att göra med längre, och till de värsta krigsskådeplatserna), vilket var den första krigsromanen jag läst efter E.M.Remarque i 17-årsåldern. Återigen dikterad av skolan. Boken gav mig mardrömmar, fängslade, väckte minnen av gammelmorfar (som hade samma ålder då som huvudpersonen i "The War") och fick mig att lida med i den mån det går att föreställa sig hur personen led, blev avtrubbad och till slut bröt sönder mentalt. Den rev ner inre barriärer hos läsaren, om man nu kan förutsätta att inte bara jag har den där barriären mot att ta till sig våld på annat sätt än genom underhållningens trygga scheman.
Uppe i Skottland på en tur upp till "The Highlands" passerar jag ett monument över de 1700 stupade från specialtrupperna som tränats där och som skickades över tredje rikets gränser för specialuppdrag efter 1942 - för att börja ta initiativ och besegra Hitler. I ett citat läser jag om Churchills enträgna tro på den enskildes yttersta ansträngning och arbete för att vinna ett krig som verkade vara omöjlig att vinna - endast de bästa med den bästa fysiska och mentala träningen och viljan kunde skickas iväg. Över 1700 individer. - Jag börjar förstå att det är svårt att vara pacifist i en tid då många vill dö hjältedöden, men att freden och välfärden idag också är en följd av att de här modiga och viljestarka männen (och kvinnorna?) fanns, helt säkert inte alls benägna att dö hjältedöden.
Här är en dikt av Edward Thomas, skriven kort innan han gick ut i kriget. När jag läste den första gången, tänkte jag inte på kriget. Den berörde mig på ett annat sätt: den handlar, då jag läste den, om vår tillvaro i tiden, hur vi är mellan då och nu, med minnen och människor som inte längre är här och nu - utan just minnen. Ibland kan människor finnas någon annanstans, visserligen nära oss - men bara som minne. Den människa vi möter och delar minnen med är inte samma som i vår föreställning. De har levt ett liv utan oss - t.ex. barndomsvänner. De kan kännas nära och samtidigt långt borta. Och just det kan få dem att kännas ännu närmare, för avståndet till dem innesluter både det utan oss levda och det olevda livet. Jag skulle vilja kalla det en form av kärlek som dikten uttrycker och som jag själv känner när jag läser den - till människor jag mött men också till livet som det ger sig tillkänna i de här relationerna över tiden, ett liv som är ett minne men också ett liv som finns här och nu - avskalat, medvetet om det som förlorats, medvetet om det som valts bort.
Kort sagt en dikt som speglar den här övergångstiden i livet då framtiden krymper och frågan dyker upp vad man ska göra med alla sina minnen - vad händer med dem? Och med allt det som hade kunnat vara inte blev av.
The Bridge
I have come a long way today;
On a strange bridge alone;
Remembering friends, old friends,
I rest, without smile or moan,
As they remember me without smile or moan.
All are behind, the kind
And the unkind, too, no more
To-night than a dream. The stream
Runs softly yet drowns the Past,
The dark-lit stream has drowned the Future
and the Past.
No traveller has rest more blest
Than this moment brief between
Two lives, when the Night's first lights
And shades hide what has ever been,
Things goodlier, lovelier, dearer, than will be
or have been.
(Ur Edward Thomas: Selected poems, 2011)
torsdag 8 augusti 2013
Vattnets makter...
När jag läste inlägg på Facebook idag, märkte jag till min förskräckelse att jag inte badat en enda gång i år! Det är första sommar sedan väldigt, väldigt länge...Ambitionen fanns, men vattnet där jag var var kallt, kallt, kalllllllllt.. och vindarna likaså. Storsjön, Östersjön och Nordsjön...köldrekorden var nog vattnet i Scarborough, som är tänkt för att bada i. De säger att det aldrig fryser på vintern, men det blir inte heller varmare än 14 grader. BRRRR! Likaså Loch Ness: det håller en magisk temperatur över fryspunkten, sommar som vinter. Vilket förstärker naturligtvis mystiken kring sjön och dess odjur.
Ristafallet i juni, där vi tog avsked från vår härliga 9:e klass.
Storsjön i juni - ser ni Nessies glittrande kropp?
Mina "vackra" nya sandaler vid Storsjön som tål bad och vatten, men de ville inte bada...den här bilden andas en speciell känsla för mig, för det var på min första sommarlovsdag utan några "måsten" - "...andas..."
Morgonvandringar vid Ekstakusten med Karlsön i sikte...
Den här svanen vid Ekstakusten fick bada ensam och ostörd av människorna i det här naturreservatet och var nog glad för det. Tyst var det där till skillnad från England, där det nästan aldrig var tyst nånstans.
Och så Loch Ness och dess magiska landskap...men jag doppade fötterna i det bitterkalla vattnet.
Portobello, där jag bodde. En knapp mil utanför Edinburgh, en gammal "seaside resort" där det finns folk nästan dygnet runt, alltid nära caféer, fish-and-chips-affärer, kasinon, glassbarer, restauranger. Familjer och vänner grillar, leker med barnen och dricker öl och vin ...t.o.m. när det är nästan 30 grader. - På kvällarna en mötesplats för ungdomar som spelar fotboll, beachboll eller bara efter den egna fantasin. - Det är en annan strandkultur än den på Gotland, där man bara vill njuta naturen...
Ristafallet i juni, där vi tog avsked från vår härliga 9:e klass.
Storsjön i juni - ser ni Nessies glittrande kropp?
Mina "vackra" nya sandaler vid Storsjön som tål bad och vatten, men de ville inte bada...den här bilden andas en speciell känsla för mig, för det var på min första sommarlovsdag utan några "måsten" - "...andas..."
Morgonvandringar vid Ekstakusten med Karlsön i sikte...
Den här svanen vid Ekstakusten fick bada ensam och ostörd av människorna i det här naturreservatet och var nog glad för det. Tyst var det där till skillnad från England, där det nästan aldrig var tyst nånstans.
Och så Loch Ness och dess magiska landskap...men jag doppade fötterna i det bitterkalla vattnet.
Och så Scarborough med sina vattenälskande invånare och fr.a. uppsluppna, glada hundar...hundarna i England är ett kapitel för sig. Så fort de ser en strand, vet de...de springer, skuttar och störtar sig i vågorna, försöker fånga dem, ryggar tillbaka, men kan ändå inte låta bli, springer tillbaka - väntar på bollarna, pinnarna eller annat som går att apportera. Alla reglerna glömda när man känner sand under tassarna...Ägarna likaså. De håller masken, men man ser hur ansiktena slappnar av och utstrålar en stor glädje... Detta om ett socialt mycket disciplinerat land.
Det inte bara jag utan även mina kursdeltagare från andra länder la märke till är vilken feberaktig aktivitet som utbryter på stranden när barnen är med...en spade, en hink eller bara händer, och världens byggprojekt är igång. Man kan se på barnens miner när man promenerar förbi att de är i en annan värld, att de helt glömt omgivningen och deras pappor och mammor likaså.
Eller så sätter man sig i gott sällskap med fikaväskan som alltid är med - förmodligen med några kalla öl, te och de oumbärliga sandwiches. Jag kan berätta att jag blev lite övermätt av alla sandwiches under mina fyra veckor där. Sista dagen i Scarborough åt jag på en italiensk restaurang vegetariskt, och väl hemma åt jag ris och pasta i flera dagar. Och sallad.
onsdag 7 augusti 2013
Eksta
Det är svårt att hitta en början efter ett så långt uppehåll. Jag tycker det är svårare för varje år att hålla upp andan och orka till sommaren. För att inte falla i det stora hålet efter arbetets intensitet, packade jag bilen för att åka till Gotland. Jag och två av mina döttrar. Det var inte tänkt så, men det blev så, veckan före Almedalsveckan, så det var fortfarande ganska så lugnt.
En lägenhet vid västkusten en knapp timme söder om Visby ledde mig till en av de vackraste platserna på Gotland. Tidigare trodde jag det var Fårö. Men nej...Vädret var somrigt, nätterna lite mörkare än uppe i Norrland, och jag njöt varje morgon kaffet på trappan ovanför en gammal lada. Fick också sällskap av några kelsjuka katter som inte alls var rädda för främmande och svalor som retade katterna. Tänk om man kunde bo så här och läsa och skriva!
Det var får på gården som man hörde varje morgon och som höll gräsmattorna korta. De vandrade mellan ängarna och grannarna. Skönt att slippa köra med traktorer! - Det påminde mig naturligtvis om att det fanns ett ullspinneri här, så en eftermiddag smög jag ifrån de andra och körde iväg. Gotlands ullspinneri har härliga garner! Tyvärr borde man ha lite större börs och lite mer tid. Men jag köpte ett jättefint silke-ullgarn i naturfärgat som hade tungt fall och som jag gjorde en sjal av - behövlig i blåsten vid havet. Och så lite till. - Det blir en höstkofta i lammullsgrått - så mycket har jag bestämt. Däremot har jag inte kunnat hitta ett lämpligt mönster än för det här lite fluffiga, glansiga garnet. Helst skulle jag vilja ha ett lite glest mönster med hål, som beskrivet i en liten bok om Gotlandssticksöm - som jag tyvärr inte fått tag i än.
Här i närheten landsteg både danskarna och andra inkräktare. Gotlands bönder var utsatta och fick vara beredda att försvara sig, trots havet - både mot köpmännen i stan och försök till erövring utifrån (först danskarna, sen svenskarna). Här bredvid är stranden, ett stort naturskyddsområde vid Ekstakusten.
Visby kan man inte åka förbi utan att fika, chokladtårta med grädde, lite frukt och hallonsoda. Caféet var i en trädgård nära botaniska trädgården, med kakor som jag annars bara drömmer om, men inte när det är 25 grader varmt. Man kan hitta dem i Skåne, på Gotland och i England - hundra år gamla, kryddväxter och sten och rangliga stolar. Och till skillnad från England betalar man för atmosfären, för den finns inte så ofta här i Sverige.
Och så skugga under hundraåriga träd! Som hemma i Tyskland. Underbara botaniska trädgården i Visby!
Det här fotot kunde jag inte låta bli att ta med: det fick mig tänka på en dikt av gamla Goethe ("Mignon"):
"Kennst du das Land, wo die Zitronen blühn,
Im dunkeln Laub die Gold-Orangen glühn,
Ein sanfter Wind vom blauen Himmel weht,
Die Myrte still och hoch der Lorbeer steht,
Kennst du es wohl?
Dahin! Dahin!
Möcht ich mit dir, o mein Geliebter, ziehn!......"
Ja, det är semesterdrömmar! För Mignon och för mig!
Snart går resan vidare till Skottland och England! Vi hörs!
En lägenhet vid västkusten en knapp timme söder om Visby ledde mig till en av de vackraste platserna på Gotland. Tidigare trodde jag det var Fårö. Men nej...Vädret var somrigt, nätterna lite mörkare än uppe i Norrland, och jag njöt varje morgon kaffet på trappan ovanför en gammal lada. Fick också sällskap av några kelsjuka katter som inte alls var rädda för främmande och svalor som retade katterna. Tänk om man kunde bo så här och läsa och skriva!
Det var får på gården som man hörde varje morgon och som höll gräsmattorna korta. De vandrade mellan ängarna och grannarna. Skönt att slippa köra med traktorer! - Det påminde mig naturligtvis om att det fanns ett ullspinneri här, så en eftermiddag smög jag ifrån de andra och körde iväg. Gotlands ullspinneri har härliga garner! Tyvärr borde man ha lite större börs och lite mer tid. Men jag köpte ett jättefint silke-ullgarn i naturfärgat som hade tungt fall och som jag gjorde en sjal av - behövlig i blåsten vid havet. Och så lite till. - Det blir en höstkofta i lammullsgrått - så mycket har jag bestämt. Däremot har jag inte kunnat hitta ett lämpligt mönster än för det här lite fluffiga, glansiga garnet. Helst skulle jag vilja ha ett lite glest mönster med hål, som beskrivet i en liten bok om Gotlandssticksöm - som jag tyvärr inte fått tag i än.
Här i närheten landsteg både danskarna och andra inkräktare. Gotlands bönder var utsatta och fick vara beredda att försvara sig, trots havet - både mot köpmännen i stan och försök till erövring utifrån (först danskarna, sen svenskarna). Här bredvid är stranden, ett stort naturskyddsområde vid Ekstakusten.
"Kennst du das Land, wo die Zitronen blühn,
Im dunkeln Laub die Gold-Orangen glühn,
Ein sanfter Wind vom blauen Himmel weht,
Die Myrte still och hoch der Lorbeer steht,
Kennst du es wohl?
Dahin! Dahin!
Möcht ich mit dir, o mein Geliebter, ziehn!......"
Ja, det är semesterdrömmar! För Mignon och för mig!
Snart går resan vidare till Skottland och England! Vi hörs!
söndag 9 juni 2013
Hönsgård
När jag mått riktigt dåligt nån gång, träffade jag en läkare som sa till mig något som jag då inte riktigt kunde ta in: Släpp det, det kanske aldrig blir nåt annat än en himla hönsgård! - Jag som trodde att allt går att förändra med klokhet, handlingskraft och genom att tala med varandra! - "Hönsgård" står för småaktigt kiv, dumhet och oreda. Och framför allt för att vara fången i ett kollektivt handlingsmönster som har att göra med manligt, kvinnligt och manlig dominans. Jag känner någon som skriver sin blogg om bl.a. höns och studerar dem, kanske för att hitta något klokt, dolt, missuppfattat i hönsgården. För det är samtidigt ömtåliga, sårbara djur, f.d. flygfän som tappat sin förmåga att flyga och utvecklat sin förmåga att leva på begränsat utrymme, både fysiskt och socialt. Jag blir lite fascinerad av dessa djur som är så trogna oss människor och är så tåliga socialt sett.
Jag tänkte på dessa ord om hönsgården idag, några dagar innan jag ska åka på studentmiddag, den här gången en gemensam inom den splittrade familjen. "Det kanske aldrig kommer att bli annat än en hönsgård!" - Det tänker jag också när jag tittar på mina sopor varje dag. Här i stan sorterar vi vilt - kompost (kommunen tillhandahåller gratis kompostpåsar), plast, papp, elektronik m.m. För att minska matavfallet har jag börjat att prenumerera på Coop:s matkassar varannan vecka - det är lagom mat för två personer och välorganiserat för en heltidsarbetande (numera) enbarnsmor. - Men fortfarande: vilka sopor! Varifrån kommer all den här plasten? Jag har mera sopor än den mat jag köper, och varje gång jag går ner till återvinningsstationen blir jag så förtvivlad att jag skulle vilja matvägra. Ge mig en korg, en matmarknad och några papperspåsar, och jag köper allt jag behöver och inte mer än så! Jag betalar gärna mer, bara jag slipper de här otaliga plastpåsarna, plastaskarna, plastflaskorna m.m.
Att vi inte kan hantera den här konsumtionshysterin med all världens mat förpackad i små familjeportioner och lämnar större berg av förpackningar än den mat vi äter, det är en hönsgård i ordets gängse bemärkelse. Jag tror hönsgården har mer organisation och reson än det här vi håller på med. Vi vet, vi är upplysta, vi indoktrinerar den framtida generation som om det är den som har ansvaret för det, och vi fortsätter!
Jag efterlyser veckoförpackningar på mjölk, yoghurt och fil samt mera papper istället för plast. Det måste vara möjligt att använda annat än plast som inte växer och säkert slukar massor av energi för att återvinnas. Och jag börjar tänka på: hur mycket av den här maten behöver jag egentligen! Kanske vi skulle må bra av lite mindre omväxling och köra samma veckomatsedel lite oftare. Kanske vi skulle bli lite mer realistiska om hur mycket den där "valfriheten" kring vår konsumtion egentligen har att göra med frihet.
Man kan också spinna vidare på tanken kring demokrati och konsumentens makt. När det kommer till miljön, hör man ofta argumentet att det är vi konsumenter som har den stora makten och det stora ansvaret. Men det finns inte så mycket konkurrens och alternativ när det gäller förpackningar. Marknaden är inte så mångfasetterat som man vill få oss att tro. Den är snarare mycket enahanda och bara uppfinningsrik när det gäller försäljningen, d.v.s. reklamen på den.
Jag vet inte hur mycket man som företagare idag betalar för förpackningar, både fysiska och andra. Men kanske är det här politiken borde komma in med strängare krav. Man har ju sorterat hårt mellan angelägenheter som kräver att riksdagspolitiker och förtroendevalda avgör dem (på grund av att de är så komplicerade?) och övriga frågor som lämnas åt marknaden - och för att få lite mer styrsel: åt konsumenten. FOLKETS makt! Jag ifrågasätter att konsumentens makt räcker i miljöfrågor och undrar om det inte snarare handlar om politisk feghet och vanmakt.
Jag tänkte på dessa ord om hönsgården idag, några dagar innan jag ska åka på studentmiddag, den här gången en gemensam inom den splittrade familjen. "Det kanske aldrig kommer att bli annat än en hönsgård!" - Det tänker jag också när jag tittar på mina sopor varje dag. Här i stan sorterar vi vilt - kompost (kommunen tillhandahåller gratis kompostpåsar), plast, papp, elektronik m.m. För att minska matavfallet har jag börjat att prenumerera på Coop:s matkassar varannan vecka - det är lagom mat för två personer och välorganiserat för en heltidsarbetande (numera) enbarnsmor. - Men fortfarande: vilka sopor! Varifrån kommer all den här plasten? Jag har mera sopor än den mat jag köper, och varje gång jag går ner till återvinningsstationen blir jag så förtvivlad att jag skulle vilja matvägra. Ge mig en korg, en matmarknad och några papperspåsar, och jag köper allt jag behöver och inte mer än så! Jag betalar gärna mer, bara jag slipper de här otaliga plastpåsarna, plastaskarna, plastflaskorna m.m.
Att vi inte kan hantera den här konsumtionshysterin med all världens mat förpackad i små familjeportioner och lämnar större berg av förpackningar än den mat vi äter, det är en hönsgård i ordets gängse bemärkelse. Jag tror hönsgården har mer organisation och reson än det här vi håller på med. Vi vet, vi är upplysta, vi indoktrinerar den framtida generation som om det är den som har ansvaret för det, och vi fortsätter!
Jag efterlyser veckoförpackningar på mjölk, yoghurt och fil samt mera papper istället för plast. Det måste vara möjligt att använda annat än plast som inte växer och säkert slukar massor av energi för att återvinnas. Och jag börjar tänka på: hur mycket av den här maten behöver jag egentligen! Kanske vi skulle må bra av lite mindre omväxling och köra samma veckomatsedel lite oftare. Kanske vi skulle bli lite mer realistiska om hur mycket den där "valfriheten" kring vår konsumtion egentligen har att göra med frihet.
Man kan också spinna vidare på tanken kring demokrati och konsumentens makt. När det kommer till miljön, hör man ofta argumentet att det är vi konsumenter som har den stora makten och det stora ansvaret. Men det finns inte så mycket konkurrens och alternativ när det gäller förpackningar. Marknaden är inte så mångfasetterat som man vill få oss att tro. Den är snarare mycket enahanda och bara uppfinningsrik när det gäller försäljningen, d.v.s. reklamen på den.
Jag vet inte hur mycket man som företagare idag betalar för förpackningar, både fysiska och andra. Men kanske är det här politiken borde komma in med strängare krav. Man har ju sorterat hårt mellan angelägenheter som kräver att riksdagspolitiker och förtroendevalda avgör dem (på grund av att de är så komplicerade?) och övriga frågor som lämnas åt marknaden - och för att få lite mer styrsel: åt konsumenten. FOLKETS makt! Jag ifrågasätter att konsumentens makt räcker i miljöfrågor och undrar om det inte snarare handlar om politisk feghet och vanmakt.
söndag 19 maj 2013
Sommarkväll i maj
Det är en sån härlig kväll efter första sommardagen. I min dotters klass firade de födelsedagskalas genom att sova över på en udde, längst ute på den där det inte finns sommarstugor, bara skog, stenstrand och vatten. Ett sånt där område som är strandskyddat. Förra veckan var det fortfarande is på sjön, den här helgen kan man vara ute och tälta och doppa fötterna. Någon lär ha badat, men mer än 10 el. 12 grader kan det inte ha varit. - Det var inte populärt, eftersom på marken fanns det stenar och kvistar och myror. Ni ser: även om man bor i Norrland, kan man känna sig som prinsessan på ärten. Roligt och kul var det, men tälta? Nej, aldrig igen. Hellre stuga eller tälta i trädgården. Så lät det idag i alla fall. - Jag hotade med fjällvandring när sommarlovet närmar sig, men det lär finnas övernattningsstugor. Uppriktigt sagt är jag lite skraj själv för björn och andra små och stora vilda djur. När man är uppvuxen på en bondgård, är man inte rädd för tamdjur, men vilda är ju fortfarande vilda. Katter, höns, hundar och igelkottar hör till. Men icke iller, mård, råttor och räv.
Sol, värme och djuren som återvänder - hur luttrad jag än är efter 50 år, men sommaren väcker förväntan - och melankoli. En melankoli som hör ihop med den nordiska sommaren och dess snabba ankomst och plötsliga försvinnande. Jag känner att jag vill släppa det jag nu under åtta månader hållit fast och arbetat med. Att låta mig bäras av vågor i vattnet, att följa strömmen, att ligga i solen och vila i mig: betrakta, begrunda och inte behöva förändra eller påverka eller kontrollera. När jag var i tonåren, åkte några av mina kompisar och jag runt i Europa, med tåg och med cykel. En bild som är inetsad i minnet är de italienska piazzorna, med caféer, katedralen, duvor, tonåringar och unga som är vana vid att visa upp sig efter skolan och arbetet, träffas "ute" och åka omkring på sina vespor, gamla på sin kvällspromenad på väg till kvarterskrogen där de tar sin capuccino eller sitt glas vin och spelar kort eller ser på fotboll. Sommaridyll på kontinenten. Till synes full av rörelse, men samtidigt väldigt avslappnat. Man låter livet gå, deltar, tittar på och åldras. Kyrkklockorna leder in dagen, markerar dess mitt och avslutar den. Dag för dag. - Jag är uppvuxen på en tid då bara en del åkte på semester. Många stannade hemma och tog det bara lite lugnare än vanligt. Dagens rutiner fortsatte.
I norrländska inlandet är vår- och sommarkvällarna fyllda av människor ute på promenad, på en motionsrunda eller på väg till kiosken för att köpa glass eller en lott. Tonåringarna är "motorburna" på ett eller annat sätt och låter väldigt mycket. Torget är en parkering utanför kiosken, och där står bilarna parkerade. Våren och sommaren är den tiden då många föräldrar hinner bli rädda, för ungdomar på landsbygden är alltid hänvisade till någon som kör när de vill roa sig. Under mina år i M. är det säkert en handfull ungdomar som miste livet i en trafikolycka. När jag första gången kom till Sverige, blev jag mycket konfunderad över hur "amerikanskt" livet på landsbygden var: snabbmatsställen och amerikanska bilar. Det har förändrats lite mer idag, tror jag. Men bilarna är kvar. Stora, gamla, högljudda och kraftiga ska de vara.
I Skåne var det inte så annorlunda. Men istället för motionärer var det hundägare som var ute de här sommarkvällarna på det lilla stället jag bott på. Jag har aldrig sett så många hundar som där. Och ett torg med en kiosk som nästan aldrig var folktomt på dagen. Och inte på nätterna heller på helgen och sommarlovet.
På sommaren behövs det en sommartröja för regniga dagar. Här är ett av mina pågående projekt i ett underbart garn som heter Gorgeous Freedom - vilket namn! En blandning av bamboo och nylon. Det senare gillar jag ju inte, men det behövs nog för att ge plagget lite stadga. Färgerna fastnade jag för eftersom de påminner mig om mina döttrars ögon - vatten, växter och sjöjungfrur.
Sol, värme och djuren som återvänder - hur luttrad jag än är efter 50 år, men sommaren väcker förväntan - och melankoli. En melankoli som hör ihop med den nordiska sommaren och dess snabba ankomst och plötsliga försvinnande. Jag känner att jag vill släppa det jag nu under åtta månader hållit fast och arbetat med. Att låta mig bäras av vågor i vattnet, att följa strömmen, att ligga i solen och vila i mig: betrakta, begrunda och inte behöva förändra eller påverka eller kontrollera. När jag var i tonåren, åkte några av mina kompisar och jag runt i Europa, med tåg och med cykel. En bild som är inetsad i minnet är de italienska piazzorna, med caféer, katedralen, duvor, tonåringar och unga som är vana vid att visa upp sig efter skolan och arbetet, träffas "ute" och åka omkring på sina vespor, gamla på sin kvällspromenad på väg till kvarterskrogen där de tar sin capuccino eller sitt glas vin och spelar kort eller ser på fotboll. Sommaridyll på kontinenten. Till synes full av rörelse, men samtidigt väldigt avslappnat. Man låter livet gå, deltar, tittar på och åldras. Kyrkklockorna leder in dagen, markerar dess mitt och avslutar den. Dag för dag. - Jag är uppvuxen på en tid då bara en del åkte på semester. Många stannade hemma och tog det bara lite lugnare än vanligt. Dagens rutiner fortsatte.
I norrländska inlandet är vår- och sommarkvällarna fyllda av människor ute på promenad, på en motionsrunda eller på väg till kiosken för att köpa glass eller en lott. Tonåringarna är "motorburna" på ett eller annat sätt och låter väldigt mycket. Torget är en parkering utanför kiosken, och där står bilarna parkerade. Våren och sommaren är den tiden då många föräldrar hinner bli rädda, för ungdomar på landsbygden är alltid hänvisade till någon som kör när de vill roa sig. Under mina år i M. är det säkert en handfull ungdomar som miste livet i en trafikolycka. När jag första gången kom till Sverige, blev jag mycket konfunderad över hur "amerikanskt" livet på landsbygden var: snabbmatsställen och amerikanska bilar. Det har förändrats lite mer idag, tror jag. Men bilarna är kvar. Stora, gamla, högljudda och kraftiga ska de vara.
I Skåne var det inte så annorlunda. Men istället för motionärer var det hundägare som var ute de här sommarkvällarna på det lilla stället jag bott på. Jag har aldrig sett så många hundar som där. Och ett torg med en kiosk som nästan aldrig var folktomt på dagen. Och inte på nätterna heller på helgen och sommarlovet.
På sommaren behövs det en sommartröja för regniga dagar. Här är ett av mina pågående projekt i ett underbart garn som heter Gorgeous Freedom - vilket namn! En blandning av bamboo och nylon. Det senare gillar jag ju inte, men det behövs nog för att ge plagget lite stadga. Färgerna fastnade jag för eftersom de påminner mig om mina döttrars ögon - vatten, växter och sjöjungfrur.
söndag 12 maj 2013
Första vårregn utan snö...
Den här veckan har tiden börjat då balkongdörren kan stå på glänt och barnen flyttar ut leken på gräsplanen och till skogskanten. Persiljan får stå ute nu över natten, efter att hälften frusit bort förra veckan. Men nu bestämmer vi: vintern har vi lämnat bakom oss!
Här är min vårkofta som varit ett UFO hela vintern, stickad i Lace blandad med alpacka. Väldigt mjukt och skönt att ha på sig, men som med all alpacka har den kanske lite svårt för att hålla formen.
Annat är också på gång, bl.a. har jag blandat grått Kalinka lin med grått Lace-garn och stickar en tröja på tvären. Till min äldsta dotter. Får se om den tål att visas på bloggen så småningom.
Det är inte nån lämplig tid att blogga, märker jag. Tankarna går bara runt, runt, runt av all omdömesskrivning, alla utvecklingssamtal, planering och dokumentation. Står de stilla nån gång, då står språket stilla med, och det känns skönt. Sol, musik och fågelsång. Det skapar ro i sinnet - ibland.
Nu börjar också alla lärarlegitimationer trilla in, efter ett år och nio månader. En ny tid? Kanske.Vad ordet "legitimation" kommer att stå för, vet vi inte än. De flesta nämner status och uppvärdering av yrket, men jag tänker också: om staten lägger ner så mycket pengar på den, då finns det säkert en baktanke med. En läkare som felbehandlar blir prickad och straffad. Vad händer med en lärare som "felbehandlar"?
Den ser i alla fall ut som ytterligare ett examensbevis. Hade jag inte redan ett? - Det hade vi ju alla, men stämningen blir lite upptrissad när vissa får och vissa inte. Vissa blir behöriga och vissa inte. Vissa blir behöriga för "högre" stadier, vissa bara till åk 3. Och många läser till för att få utökad behörighet: i bästa fall får de jobba 80 procent och läsa 50 procent (eller heltid?). Jag har själv läst på distans, samtidigt som jag haft barn. Men jag har inte jobbat samtidigt, utom två terminer. Kvalitén har varit si och så, engagemanget blandat. Blir det inte bra villkor för att få läsa, krävs det väldigt mycket motivation och engagemang för att ta till sig utbildningen. Och frågan är om inte "mervärdet" av utbildningen, det som stannar och förändrar en (som all utbildning och bildning borde göra), går förlorat när man utbildar lärare på det sättet som man har gjort: 100 procents arbete (som lärare 45 timmar/veckan) plus 50 procents studier (plus familj och privatliv). Det måste tära.
Samtidigt är det mycket givande att arbeta i skolan och att samtidigt läsa, om det är i en rimlig omfattning. Det har varit otroligt spännande, när jag gjorde det: när jag var i klassrummet, hade jag teorin i bakhuvudet och reflekterade som ett prisma reflekterar ljuset. Yrket fick djup. På samma sätt fick föreläsningarna och seminarierna förankring i verkligheten ute på skolan, när vi lyssnade på dem med våra erfarenheter. De bildade plötsligt ett mönster - ett mönster som också gick att förändra eller som förändrades när man lärde sig att byta perspektiv: som t.ex. att ett beteende kan bli till ett problem först i skolans sammanhang, medan det kan bli ett kreativt beteende ute i samhället. Bara att bli medveten om att ett elevbeteende kan tolkas på flera sätt kan vara en väg att förändra en problematisk situation.
Det var några tankar från det ljusa Norrland där natten just nu är en evinnerlig skymning eller gryning.
Här är min vårkofta som varit ett UFO hela vintern, stickad i Lace blandad med alpacka. Väldigt mjukt och skönt att ha på sig, men som med all alpacka har den kanske lite svårt för att hålla formen.
Annat är också på gång, bl.a. har jag blandat grått Kalinka lin med grått Lace-garn och stickar en tröja på tvären. Till min äldsta dotter. Får se om den tål att visas på bloggen så småningom.
Det är inte nån lämplig tid att blogga, märker jag. Tankarna går bara runt, runt, runt av all omdömesskrivning, alla utvecklingssamtal, planering och dokumentation. Står de stilla nån gång, då står språket stilla med, och det känns skönt. Sol, musik och fågelsång. Det skapar ro i sinnet - ibland.
Nu börjar också alla lärarlegitimationer trilla in, efter ett år och nio månader. En ny tid? Kanske.Vad ordet "legitimation" kommer att stå för, vet vi inte än. De flesta nämner status och uppvärdering av yrket, men jag tänker också: om staten lägger ner så mycket pengar på den, då finns det säkert en baktanke med. En läkare som felbehandlar blir prickad och straffad. Vad händer med en lärare som "felbehandlar"?
Den ser i alla fall ut som ytterligare ett examensbevis. Hade jag inte redan ett? - Det hade vi ju alla, men stämningen blir lite upptrissad när vissa får och vissa inte. Vissa blir behöriga och vissa inte. Vissa blir behöriga för "högre" stadier, vissa bara till åk 3. Och många läser till för att få utökad behörighet: i bästa fall får de jobba 80 procent och läsa 50 procent (eller heltid?). Jag har själv läst på distans, samtidigt som jag haft barn. Men jag har inte jobbat samtidigt, utom två terminer. Kvalitén har varit si och så, engagemanget blandat. Blir det inte bra villkor för att få läsa, krävs det väldigt mycket motivation och engagemang för att ta till sig utbildningen. Och frågan är om inte "mervärdet" av utbildningen, det som stannar och förändrar en (som all utbildning och bildning borde göra), går förlorat när man utbildar lärare på det sättet som man har gjort: 100 procents arbete (som lärare 45 timmar/veckan) plus 50 procents studier (plus familj och privatliv). Det måste tära.
Samtidigt är det mycket givande att arbeta i skolan och att samtidigt läsa, om det är i en rimlig omfattning. Det har varit otroligt spännande, när jag gjorde det: när jag var i klassrummet, hade jag teorin i bakhuvudet och reflekterade som ett prisma reflekterar ljuset. Yrket fick djup. På samma sätt fick föreläsningarna och seminarierna förankring i verkligheten ute på skolan, när vi lyssnade på dem med våra erfarenheter. De bildade plötsligt ett mönster - ett mönster som också gick att förändra eller som förändrades när man lärde sig att byta perspektiv: som t.ex. att ett beteende kan bli till ett problem först i skolans sammanhang, medan det kan bli ett kreativt beteende ute i samhället. Bara att bli medveten om att ett elevbeteende kan tolkas på flera sätt kan vara en väg att förändra en problematisk situation.
Det var några tankar från det ljusa Norrland där natten just nu är en evinnerlig skymning eller gryning.
lördag 6 april 2013
April - Japonica
Det är april nu: två steg fram och ett tillbaka. Den här veckan var strålande skolsken som reflekterades i det vita landskapet och den snötäckta Storsjön. På vintern är vägarna över den nästan mer trafikerade än de vanliga asfalt- och cykelvägarna över lilla bron. Folk går, åker skidor med ryggsäcken på, åker långfärdsskridskor eller (de små samt någon hund) pulka. En del åker skidor med en stor vindsegel framför sig, så slipper de använda kroppskraften. - Påsklovet är en av de veckorna parkeringen nere vid Vinterparken alltid är proppfull. För dem som inte orkar gå för länge på marken finns en parkering ute på isen för att snabbare komma ut på vatten. Vid stranden, men fortfarande ute på isen, lite vindskyddad, står solstolar och folk grillar korv.
Men idag som sagt: april. Det snöar lite lätt. "Winter ade, Scheiden tut weh, aber dein Scheiden macht, dass uns das Herze lacht..." - Vintern vill göra sig påmind innan den tar avsked.
Här är en kärleksfullt stickad, enkel liten sjal som är den här veckans verk. En present till en annan 50-åring långt söderut i min hemby. Lite luftig värme i en vår där som i år var svårflörtad. - Jag blev direkt förälskad i det här garnet när jag såg det - om man kan använda det här ordet för en sak. Men garn är ju inte bara en sak, det blir ju på något sätt något levande, något annat som jag skickar vidare till en kär vän, som tillsammans med min tid och omtanke bär ett budskap. "Japonica" heter det, av Karen Noe, och jag hittade det här på en garnaffär, tyvärr bara ett ensamt litet nystan i den här färgen som blev till en liten, enkel sjal. Lätt och mjuk som fångar luften, men ändå med lite glansig substans.
Men idag som sagt: april. Det snöar lite lätt. "Winter ade, Scheiden tut weh, aber dein Scheiden macht, dass uns das Herze lacht..." - Vintern vill göra sig påmind innan den tar avsked.
Här är en kärleksfullt stickad, enkel liten sjal som är den här veckans verk. En present till en annan 50-åring långt söderut i min hemby. Lite luftig värme i en vår där som i år var svårflörtad. - Jag blev direkt förälskad i det här garnet när jag såg det - om man kan använda det här ordet för en sak. Men garn är ju inte bara en sak, det blir ju på något sätt något levande, något annat som jag skickar vidare till en kär vän, som tillsammans med min tid och omtanke bär ett budskap. "Japonica" heter det, av Karen Noe, och jag hittade det här på en garnaffär, tyvärr bara ett ensamt litet nystan i den här färgen som blev till en liten, enkel sjal. Lätt och mjuk som fångar luften, men ändå med lite glansig substans.
torsdag 4 april 2013
Tankar för själen
Ikväll var det en präst från Söder/Stockholm här som berättat om sina böcker, bl.a. "Kristendom för ateister". Gamla kyrkan här i Östersund var nästan fullsatt, förmodligen för att han blivit ganska känd genom sitt sommarpratande för några år sedan. Jag var lite oförberedd på ämnet, för att han berättade ganska mycket om att han varit präst och alkoholist och inte så mycket om ateism. "Oj, vad pinsamt", hade hans granne på avgiftningsenheten på sjukhuset i Stockhom sagt när han hört vem han delat rum med, en präst på avgiftning. Efter fem minuter berättande växlade publiken mellan skratt och tungt allvar. Humor är ett dyrköpt sätt att förmedla tragiska livserfarenheter, men den har en lätthet som gör att åhörarna tar till sig det som sägs. - "Är alla de här alkoholister?" var en annan förvånad replik någon gång på en av hans föreläsningar hos en åhörare som tittat sig omkring. "Mer eller mindre", svarade Olle Carlsson efter en kort fundering.
Han menade förmodligen något annat med alkoholism. Fruktan att se sin egen spruckenhet när man gått in i väggen eller hamnat i en återvändsgränd. Och fruktan att behöva förändras själv.
Han berättade också lite om sitt arbete på Söder och om människorna där. Han brukar undvika frågan vad någon gör, för så många är besatta av det de gör, av att prestera. Istället frågar han: Vem är du?
Frågan är vad du/jag skulle svara då.
En sak som han lärt sig först hos AA var att lyssna, inte avbryta och inte döma, vilket kan vara en inte så liten utmaning om t.ex någon från Livets ord, en vardagsateist eller socialist möts med samma problematik som var och en av dem hatar eller helst vill förneka. - Min fundering då är: om det är något som alla människor behöver, om vi nu alla "mer eller mindre" är alkoholister, d.v.s. människor beroende av att osynliggöra det just de har svårt med, med hjälp av alkohol, droger, ritualer eller tvångsmässiga beteenden, om vi nu alla behöver de här samtalen - var hittar vi de samtalen till vardags???? För våra sociala umgängesregler gör det ju inte precis lätt att föra dessa "nakna" samtal som vi behöver så mycket för att kunna vara den vi egentligen är.
Jag måste erkänna att en av de företeelser jag saknar väldigt mycket här är det man kan göra i Tyskland eller längre söderut i Europa: att kunna gå in i en kyrka, njuta av tystnaden eller orgelmusiken i bakgrunden och bilderna överallt och bara vara. Man kan sitta bredvid en uteliggare som sitter där för att värma sig, man kan möta alla slags människor, utan att någon anmärker eller har åsikter. Även om min pappa utifrån nedärvda fördomar alltid har varnat mig för katoliker, gillar jag deras kyrkor. Men det duger nog också med ljusa, lite kargare svenska träkyrkor. Jag behöver det där rummet för stillhet, tror jag.
Han menade förmodligen något annat med alkoholism. Fruktan att se sin egen spruckenhet när man gått in i väggen eller hamnat i en återvändsgränd. Och fruktan att behöva förändras själv.
Han berättade också lite om sitt arbete på Söder och om människorna där. Han brukar undvika frågan vad någon gör, för så många är besatta av det de gör, av att prestera. Istället frågar han: Vem är du?
Frågan är vad du/jag skulle svara då.
En sak som han lärt sig först hos AA var att lyssna, inte avbryta och inte döma, vilket kan vara en inte så liten utmaning om t.ex någon från Livets ord, en vardagsateist eller socialist möts med samma problematik som var och en av dem hatar eller helst vill förneka. - Min fundering då är: om det är något som alla människor behöver, om vi nu alla "mer eller mindre" är alkoholister, d.v.s. människor beroende av att osynliggöra det just de har svårt med, med hjälp av alkohol, droger, ritualer eller tvångsmässiga beteenden, om vi nu alla behöver de här samtalen - var hittar vi de samtalen till vardags???? För våra sociala umgängesregler gör det ju inte precis lätt att föra dessa "nakna" samtal som vi behöver så mycket för att kunna vara den vi egentligen är.
Jag måste erkänna att en av de företeelser jag saknar väldigt mycket här är det man kan göra i Tyskland eller längre söderut i Europa: att kunna gå in i en kyrka, njuta av tystnaden eller orgelmusiken i bakgrunden och bilderna överallt och bara vara. Man kan sitta bredvid en uteliggare som sitter där för att värma sig, man kan möta alla slags människor, utan att någon anmärker eller har åsikter. Även om min pappa utifrån nedärvda fördomar alltid har varnat mig för katoliker, gillar jag deras kyrkor. Men det duger nog också med ljusa, lite kargare svenska träkyrkor. Jag behöver det där rummet för stillhet, tror jag.
måndag 1 april 2013
"Wunderkleckse", "Willow cowl" och "Garden of evening mists"
Mitt senaste projekt - "Willow cowl" gjord av "Wunderkleckse", ett garn från Schoppelwolle. Härligt när man har på sig den hur garnet faller, tungt och lite glansigt. Man glömmer bort att det är sockgarn.
Men tyvärr blev halsen lite för vid. Jag måste göra om de sista varven och justera maskantalet.
Man kan riktigt smaka på orden: "Willow cowl", "Wunderkleckse" (betyder ungefär "magiska bläckfläckar").
Och här är jag inne på min andra passion, böcker. Har nämligen (nästan) läst två helt underbara böcker som jag bara kan rekommendera. Och jag är så glad över att jag har full frihet att välja och vraka böcker. Jag behöver inte längre vara bibliotekarie och läsa "måste-böcker"! Och jag behöver inte längre läsa den obligatoriska litteraturkanonen (inte kanooonen!) utan jag får fritt läsa vilket skräp jag vill eller vilket klassiskt verk jag vill oavsett om det har stått i trettio år i biblioteksmagasinet och gulnar. Och jag kan helt fritt strunta i alla självutnämnda litteraturkritiker som försöker göra mig intresserad av en bok jag inte förstår eller förstöra min glädje över en bok som inte håller måttet! Tar gärna tips men upptäcker och läser vad som behagar!
Här är en sån bok som jag inte kunde lägga ifrån mig, dels för att jag skrattat nästan ihjäl mig, dels för att jag inte kunde låta bli att känna medkänsla med den åldrande mannen som EN gång, bara EN gång måste gottgöra något hos en döende vän och går på en pilgrimsvandring. Vilket resulterar naturligtvis i att medierna och trendfolket hakar på och förstör totalt glädjen och meningen med den. Man känner igen sig i människorna, man känner igen det nyandliga, new age, längtan efter mening, och man känner igen mediernas eller marknadssamhällenas totalt hänsynslösa exploaterande av alla såna här groende rörelser som söker efter något gott. Och naturligtvis ett mycket överraskande slut med dramatiska upptäckter. - Tydligen är boken tänkt för bokcirklar, för i slutet står diskussionsfrågor (!) - mycket engelskt! Inte alls amerikanskt
Den andra boken är också en som jag upptäckt på den engelska hyllan här, återigen en som inte håller sig till den traditionellt engelska eller amerikanska världen. Den är skriven av en malaysisk författare och handlar om en malaysisk/kinesisk kvinna - domare - som suttit i en av de japanska koncentrationslägren under andra världskriget och blivit utsatt av en ytterst brutal behandling som hon inte ordar om. Däremot beskriver hon hur hon möter Hirohitos f.d. trädgårdsmästare i det postkoloniala Malaysia (ännu odelat) och hur hon lär sig att anlägga en typiskt japansk trädgård till minnet av sin döda syster. Läromästaren är en som tjänat samma kejsare som var ansvarig för de japanska soldaternas övergrepp mot hennes land, mot henne och hennes familj. Man får läsa om något som är mycket främmande för oss, zenbuddhismen, taoismen, kamikaze och den japanska familjeäran. Samtidigt får man se hur kolonial kultur (nederländsk, sydafrikansk, engelsk) och kinesisk, japansk och indonesisk kultur möts på teplantagerna och i djungeln där kinesiskt styrda kommunister kämpar för att ersätta det gamla engelska styret (som lämnat malaysierna i sticket när japanerna invaderat under kriget).
Vad jag fascineras av i den här boken är hur den beskriver den mäktiga malaysiska naturen kort och pregnant med ett sinne för detaljen, ungefär som japanska eller kinesiska teckningar och akvareller. Jag känner frid när jag läser beskrivningarna, en närvaro av något mer som säkert är avsikt hos författaren Tan Twan Eng. Känslorna hos personerna är inte beskrivna i ord utan indirekt. Kanske genom naturen, kanske genom de korta dialogerna och beskrivningarna av gester, ansiktsuttryck och rörelser. Jag vet inte, men det är en av de mest känsloladdade böckerna jag läst samtidigt som annat också står i centrum: kamikaze, koncentrationsläger, krig. "Garden of Evening Mists" - den måste bara komma på svenska.
Men tyvärr blev halsen lite för vid. Jag måste göra om de sista varven och justera maskantalet.
Man kan riktigt smaka på orden: "Willow cowl", "Wunderkleckse" (betyder ungefär "magiska bläckfläckar").
Och här är jag inne på min andra passion, böcker. Har nämligen (nästan) läst två helt underbara böcker som jag bara kan rekommendera. Och jag är så glad över att jag har full frihet att välja och vraka böcker. Jag behöver inte längre vara bibliotekarie och läsa "måste-böcker"! Och jag behöver inte längre läsa den obligatoriska litteraturkanonen (inte kanooonen!) utan jag får fritt läsa vilket skräp jag vill eller vilket klassiskt verk jag vill oavsett om det har stått i trettio år i biblioteksmagasinet och gulnar. Och jag kan helt fritt strunta i alla självutnämnda litteraturkritiker som försöker göra mig intresserad av en bok jag inte förstår eller förstöra min glädje över en bok som inte håller måttet! Tar gärna tips men upptäcker och läser vad som behagar!
Här är en sån bok som jag inte kunde lägga ifrån mig, dels för att jag skrattat nästan ihjäl mig, dels för att jag inte kunde låta bli att känna medkänsla med den åldrande mannen som EN gång, bara EN gång måste gottgöra något hos en döende vän och går på en pilgrimsvandring. Vilket resulterar naturligtvis i att medierna och trendfolket hakar på och förstör totalt glädjen och meningen med den. Man känner igen sig i människorna, man känner igen det nyandliga, new age, längtan efter mening, och man känner igen mediernas eller marknadssamhällenas totalt hänsynslösa exploaterande av alla såna här groende rörelser som söker efter något gott. Och naturligtvis ett mycket överraskande slut med dramatiska upptäckter. - Tydligen är boken tänkt för bokcirklar, för i slutet står diskussionsfrågor (!) - mycket engelskt! Inte alls amerikanskt
Den andra boken är också en som jag upptäckt på den engelska hyllan här, återigen en som inte håller sig till den traditionellt engelska eller amerikanska världen. Den är skriven av en malaysisk författare och handlar om en malaysisk/kinesisk kvinna - domare - som suttit i en av de japanska koncentrationslägren under andra världskriget och blivit utsatt av en ytterst brutal behandling som hon inte ordar om. Däremot beskriver hon hur hon möter Hirohitos f.d. trädgårdsmästare i det postkoloniala Malaysia (ännu odelat) och hur hon lär sig att anlägga en typiskt japansk trädgård till minnet av sin döda syster. Läromästaren är en som tjänat samma kejsare som var ansvarig för de japanska soldaternas övergrepp mot hennes land, mot henne och hennes familj. Man får läsa om något som är mycket främmande för oss, zenbuddhismen, taoismen, kamikaze och den japanska familjeäran. Samtidigt får man se hur kolonial kultur (nederländsk, sydafrikansk, engelsk) och kinesisk, japansk och indonesisk kultur möts på teplantagerna och i djungeln där kinesiskt styrda kommunister kämpar för att ersätta det gamla engelska styret (som lämnat malaysierna i sticket när japanerna invaderat under kriget).
Vad jag fascineras av i den här boken är hur den beskriver den mäktiga malaysiska naturen kort och pregnant med ett sinne för detaljen, ungefär som japanska eller kinesiska teckningar och akvareller. Jag känner frid när jag läser beskrivningarna, en närvaro av något mer som säkert är avsikt hos författaren Tan Twan Eng. Känslorna hos personerna är inte beskrivna i ord utan indirekt. Kanske genom naturen, kanske genom de korta dialogerna och beskrivningarna av gester, ansiktsuttryck och rörelser. Jag vet inte, men det är en av de mest känsloladdade böckerna jag läst samtidigt som annat också står i centrum: kamikaze, koncentrationsläger, krig. "Garden of Evening Mists" - den måste bara komma på svenska.
söndag 31 mars 2013
Påsk
Det var inte så illa att se opera för första gången med femtio. För 35 år sedan trodde jag aldrig att jag skulle "sjunka så lågt", uppvuxen med Woodstock-musik och 70-talsrock och i vardagsrummet tysk folkmusik som retade gallfeber på mig dag ut och dag in. Den generationsklyftan gick inte att överbrygga, i alla fall inte i det gemensamma vardagsrummet.La Bohème fick mig att förstå hur musik och sång kunde dyka ner i känslornas värld på ett lite annorlunda sätt än Deep Purple, Queen, Led Zeppelin eller Pink Floyd. Men jag hade nog hellre sett "Turandot" eller "Don Giovanni" eller nåt liknande.
På långfredagen gick jag sedan många år tillbaka igen till kyrkan, en musikgudstjänst. Långfredag är av tradition en av de viktigaste högtiderna för mig, en som inte blandas ihop med julklappar eller påskhare. En helg där man inte hade så mycket att välja på: allt var stängt, och utbudet på radio och tv begränsat. En helg där man var tvungen att möta sig själv lite grann, eller i alla fall att stå ut med sig själv. Vilket kan vara ganska obekvämt tills rastlösheten ger sig, och nyttigt också, för man behöver inte vara nyttig (en ovan och främmande tanke i det här effektiva livet). - I kyrkan inleddes gudstjänsten med en kvinna som på arabiska sjöng "Wa habibi", en klagosång över den döende Christus som lät som en mors klagosång över sonens död, en helt underbar sång framförd av en liten kvinna med mäktig röst framför ett slitet träkors:
"Min älskade, min älskade,
vilket tillstånd är du i?
Han som ser dig för dig skulle gråta,
du är det enda offret.
Min älskade,
vilken skuld har folken lagt på dig?
De orsakade dig sår,
som inget läkande kunde hjälpa.
När i den mörka fruktträdgården på natten,
Gud skaparen knäböjde och bad,
livet var bön med den ende
som gav liv hopp och böner."
Man känner igen sig, men det är ett annat, mer mänskligt perspektiv i den här sången än i många traditionella kristna sånger. Det är ingen heroisering här, bara ett djupt mänskligt medlidande på ett avklätt språk. Jag hittade sången senare på Spotify framförd av den legendariska Fairuz. Här uppe i Norrland firar man långfredagen med en blandning av arabiska och traditionella sånger (Bach, Nils Hermansson) - jag blev djupt förvånad och glad. Jag gick därifrån med en röd ros som symboliserade livet och livets ändlighet (den avskurna stjälken) som varje besökare fick. En märklig och vacker gudstjänst.
Tiderna förändras och överraskar. På tv går en serie om kyrkans historia där den brittiska programledaren utmanar de högkyrkliga företrädare han träffar med att bekänna sig till att vara "gay" och fråga dem efter kyrkans budskap till dem. Från Auschwitz går han till en av kyrkans ledare och konfronterar honom med det nästan 2000 år gamla hat mot judar kyrkan närt hos de kristna. Och säger i samma mening att kristendomens "absolutistiska och totalitära sanningar" efterföljts av faschismens och kommunismens och bara ställt till med blodbad. - Detta var omöjligt att säga för 20 eller 30 år sedan på tv! Ja, kanske av den politiska vänstern, men av en ganska "normal"-liberal brittisk journalist som vänder sig till en brittisk/svensk medelklass?
Och igår Jonas Gardell som hyllas när han driver med sin publik och som väcker tårar och ett stort allvar när han tar upp hetsen mot både homo- och bisexuella under nittiotalet när Hiv var den nya tidens pest. Och när han berättar om föräldrar som förlorat sina barn och inte vågat visa sin sorg, för att deras barn "fått skylla sig själva". Det har hänt mycket på de här 20 åren, och det ger hopp!
På långfredagen gick jag sedan många år tillbaka igen till kyrkan, en musikgudstjänst. Långfredag är av tradition en av de viktigaste högtiderna för mig, en som inte blandas ihop med julklappar eller påskhare. En helg där man inte hade så mycket att välja på: allt var stängt, och utbudet på radio och tv begränsat. En helg där man var tvungen att möta sig själv lite grann, eller i alla fall att stå ut med sig själv. Vilket kan vara ganska obekvämt tills rastlösheten ger sig, och nyttigt också, för man behöver inte vara nyttig (en ovan och främmande tanke i det här effektiva livet). - I kyrkan inleddes gudstjänsten med en kvinna som på arabiska sjöng "Wa habibi", en klagosång över den döende Christus som lät som en mors klagosång över sonens död, en helt underbar sång framförd av en liten kvinna med mäktig röst framför ett slitet träkors:
"Min älskade, min älskade,
vilket tillstånd är du i?
Han som ser dig för dig skulle gråta,
du är det enda offret.
Min älskade,
vilken skuld har folken lagt på dig?
De orsakade dig sår,
som inget läkande kunde hjälpa.
När i den mörka fruktträdgården på natten,
Gud skaparen knäböjde och bad,
livet var bön med den ende
som gav liv hopp och böner."
Man känner igen sig, men det är ett annat, mer mänskligt perspektiv i den här sången än i många traditionella kristna sånger. Det är ingen heroisering här, bara ett djupt mänskligt medlidande på ett avklätt språk. Jag hittade sången senare på Spotify framförd av den legendariska Fairuz. Här uppe i Norrland firar man långfredagen med en blandning av arabiska och traditionella sånger (Bach, Nils Hermansson) - jag blev djupt förvånad och glad. Jag gick därifrån med en röd ros som symboliserade livet och livets ändlighet (den avskurna stjälken) som varje besökare fick. En märklig och vacker gudstjänst.
Tiderna förändras och överraskar. På tv går en serie om kyrkans historia där den brittiska programledaren utmanar de högkyrkliga företrädare han träffar med att bekänna sig till att vara "gay" och fråga dem efter kyrkans budskap till dem. Från Auschwitz går han till en av kyrkans ledare och konfronterar honom med det nästan 2000 år gamla hat mot judar kyrkan närt hos de kristna. Och säger i samma mening att kristendomens "absolutistiska och totalitära sanningar" efterföljts av faschismens och kommunismens och bara ställt till med blodbad. - Detta var omöjligt att säga för 20 eller 30 år sedan på tv! Ja, kanske av den politiska vänstern, men av en ganska "normal"-liberal brittisk journalist som vänder sig till en brittisk/svensk medelklass?
Och igår Jonas Gardell som hyllas när han driver med sin publik och som väcker tårar och ett stort allvar när han tar upp hetsen mot både homo- och bisexuella under nittiotalet när Hiv var den nya tidens pest. Och när han berättar om föräldrar som förlorat sina barn och inte vågat visa sin sorg, för att deras barn "fått skylla sig själva". Det har hänt mycket på de här 20 åren, och det ger hopp!
torsdag 7 mars 2013
Ord men inget språk
Har lite bråttom idag, eftersom jag ska till Umeå med omväg, vilket innebär att jag måste köra 42 mil, och det hela med fel i ryggen som jag haft i över en vecka nu. Tack, snälla herr naprapat för behandlingen igår. Jag visste inte att man kan vara så insatt i kroppens alla meridianer och förbindelser på tvären och längden och hitta den ömma länken. Nu föreslår den stressade sjukvården förmodligen att gå till en av dessa hälsotempel där folk står och springer på band och kämpar med maskiner som ska bygga upp deras muskler, medan naturen där ute bara väntar...jag måste alltid tänka på Wall-E när jag ser dessa "kroppsdyrkare". Första frågan från sjukgymnasten på min fråga vad jag skulle göra åt mitt ryggskott var: Tränar du? ... Tränar du? ... Tränar du? - Jag går mycket, promenerar, gör yoga. Är det träna? - Tystnad. - Jag kommer från en jordbrukar- och arbetarfamilj där rörelse var ett naturligt inslag i livet. Man arbetade med kroppen. Där ingick inte träning, om det inte var fotboll där man hade roligt tillsammans, spelare som åskådare. Men jag säger det inte. Får väl försöka gå det mentala steget till "träning".
Jag vet inte om det är tillåtet att citera en dikt så här på en halvt offentlig blogg. Men jag ska prova i alla fall, en dikt som jag hittade i den nya, vackra diktboken av Tomas Tranströmer som jag hittat på bokrean. En dikt som talar för sig själv:
Från mars -79
Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord.
(Tomas Tranströmer)
Den här dikten passar bra när jag lämnar staden idag och kör tiotals mil genom glesbygden, det glömda Drottninglandet. Språk men inga ord.
Jag vet inte om det är tillåtet att citera en dikt så här på en halvt offentlig blogg. Men jag ska prova i alla fall, en dikt som jag hittade i den nya, vackra diktboken av Tomas Tranströmer som jag hittat på bokrean. En dikt som talar för sig själv:
Från mars -79
Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord.
(Tomas Tranströmer)
Den här dikten passar bra när jag lämnar staden idag och kör tiotals mil genom glesbygden, det glömda Drottninglandet. Språk men inga ord.
måndag 25 februari 2013
Muddar istället för politik
Jag har alltid funderat på varför man ska ha muddar och sjalar, jag, barn av 60-talet. Min mormor, född i första årtionde av det här seklet, hade muddar - jag minns hennes krokiga arbetsfingrar, i sen ålder angripen av gikt, som stack fram ur gråa, ulliga muddar i enkelt, opretentiöst mönster, ribbstickning två räta, två aviga. Som barn var de för mig något som äldre kvinnor hade som arbetat med kroppen och vuxit upp i bistra tider.
Jag tror inte att de nånsin varit moderna i min värld - muddarna alltså - förrän nu. Undrar varför. Retro? Kylan? En del visar hud (linne) och har muddar. Jag börjar tycka: man slipper tjocka tröjor, tar på sig strategiskt tunnare material, hänger nåt stickat över axlarna och tar på sig muddar - idealt för medelåldern och inte bara för den. Man utstrålar värme i de - även metaforiskt - kalla vindarna och dragen.
Nu har jag så många restgarner så jag börjat ge mig på muddar. På tyska: Stulpen. Muddar. Mörka toner i bägge ord. Man kan experimentera med olika mönster i liten skala och använda sig av olika garner, men mjuka måste de vara. Och så kan man ge bort dem till dem som är mätta på prylar. Hemstickade muddar, lite kärlek och tid och lust. Lite minnen.
Här experimenterade jag lite i vanligt tunt alpackagarn: den ena modellen var den s.k. stjärnstickningen i det jag ser som tidiga vårfärger längre söderut. Snödroppar som kommer upp ur den brun-gröna jorden som fortfarande är täckt av snö. Februarivår, karnevalsvår. Hösten är kvar i jorden, men våren spricker upp mitt i allt vinterbråte. Den andra blev nästan som vävd med lyfta maskar, lite småtråkig, men också lite elegant.
Men så kan jag då inte låta bli att anknyta till mitt förra inlägg om lärarnas arbetsbelastning. Arbetsmiljöverket hotar Stockholms stad med vite om den inte gör något mot lärarnas orimliga arbetsbelastning. Metta Fjelkner konfronterar med den bistra verkligheten: inte bara status, löner och superlärare, nej, RESURSER. Det kostar. Jag hittade några korta ekon i medierna, lite glest utspridda. ??? Är det samma medier som under några år granskat den svenska skolan, lärarna och elevernas resultat, t.o.m. skapat underhållning och dokusåpor om den? Har publiken tröttnat? - En skolpolitik som siktar på höga resultat är inte gratis, fr.a. om man samtidigt har sociala ambitioner: kurator, skolsköterska, gratis skolmat - är det något nytt? Och tänk på alla kvalitetsredovisningar och lärarlegitimationer, vad de slukar pengar. Pengar som plötsligt skulle skakas fram - varifrån? Kvalitet som ska bli mätbar och helst redovisas i pappersform är en sak. Kvalitet i verkligheten en annan. Är det så att det ena har tagit resurser från det andra? - Jag kan inte låta bli att tänka på Kafka.
söndag 17 februari 2013
En slags resumé
Nu är det snart 25 år sedan jag börjat arbeta som lärare, även om det var som "fusk"-lärare de första åren. Ett dynamiskt, fartfyllt yrke som kräver otroligt mycket kraft (av mig i alla fall). Det var inte tänkt i första hand att bli lärare, och det fanns många perioder av ambivalens. Samtidigt som det fanns andra perioder då jag gett järnet. Jag har alltid fått mycket tillbaka, både ris och ros. Det hade kunnat bli något annat där jag passat bättre. Men nu blev det så. Och jag blev kvar och har hittills överlevt, även om det blir allt svårare att hitta källor till ny kraft och energi. De finns, men de är inte så lätta att hitta, inte ens på helgen.
Det var inte det jag ville skriva om. Utan något annat: jag har börjat som lärare när skolan just kommunaliserats. Det var en aggressiv, trotsig, självsäker lärarkår som då tittade på kommunaliseringen och halvhjärtat kämpade med den nya läroplanen. Till slut fick de ge med sig. Vi satt och diskuterade varje fortbildningsdag och under skoldagarna med och försökte ge de övergripande formuleringarna hand och fot - och hjärta. Efter tio år, vid tröskeln till 2000-talet, försvann många i pension, för tidigt, trötta, bittra. Vi andra kämpade vidare, arbetsuppgifterna hopade sig, tiden räckte inte längre till. 30-åringar gick "in i väggen" som det hette (fastän utbrändhet idag har försvunnit som diagnos - varför är det så tyst om det?). Det var skam, tystnad, hemlighetsmakeri kring den sjukdomen som gjorde det så svårt att komma tillbaka. Och de flesta kom aldrig tillbaka.
Idag är det inte ens några diskussioner längre om samordning mellan ämnesområdena, handledning eller sambedömning - det som gav lite luft i den pressade vardagen. Idag ska vi "undervisa" - fastän inget annat försvinner. Ja, omdömena. Men de är ju bara några år gamla. Det finns mycket annat som är kvar. På 90-talet "undervisade" jag 24 lektioner i veckan. Idag är de flesta uppe i 28. UTAN målpass eller andra elevstyrda studietimmar. För de är för flummiga och är inte undervisning. - Nya, unga lärare kommer, bättre utbildade i konsten att undervisa och förhoppningsvis även med ett förhållningssätt förankrat i läroplanen - värdegrunden, den del som inte betygssätts och som har krympt rejält jämfört med kursplanerna. De pratar om lönen och om att söka sig till annat håll - en del av dem. Energiska och ambitiösa unga lärare - och gör det också innan de hinner slå rot. De går till friskolor, hittar nischer i näringslivet eller privata institutioner eller läser till annat. En del - mycket duktiga, kraftfulla, effektiva och livsglada människor - blir kvar och sätter sin prägel på 2010-talets skola. En skola där nyckelorden är resultat, kunskap (mätbar), betyg, att vara bäst.
Någon gång under den här helgen då jag försöker landa i mitt eget liv utan att bli uppäten av en massa ogjorda uppgifter som inte ryms inom min arbetstid men som måste göras - någon gång grips jag av ett stort vrede och jag ser hur en hel generation av lärare har offrats de där skolreformerna: kommunaliseringen, decentraliseringen, sedan den centrala åtstramningen genom mer administration och kontroll m.m. Vad förskräckligt dumma vi trots allt har varit! Vad lojala, lydiga, positiva, medgörliga! Vi är välutbildade, kunniga, engagerade och entusiastiska - och de egenskaperna har jag sett i varenda kollega jag haft! - och vi blir flyttade som små schackpjäser i det politiska spelet, pådyvlade de mest absurda arbetsuppgifterna, satt i föreläsningssalar för att lyssna på politiker som fortfarande brottas med sina egna frustrationer och ressentiment från skoltiden eller för att lyssna på senaste rön från skolverket som får oss att tänka: och hur ska vi få tid till det? - Och vi anstränger oss, kämpar på, ler och skämtar för att överleva - men innerst inne vet vi att det handlar om skrivbordsprodukter eller att någon försöker använda oss till sina kortsiktiga och enögda politiska mål. Det är en liten del av det vi hör som håller.
En hel generation människor som kämpat och ödslat sin kraft på byråkrati, kvalitetsredovisningar, lokala handlingsplaner och andra pappersprodukter, medan tiden för barnen krympt och undervisningen förväntats skapas i lektionssalen, där man naturligtvis samtidigt bedömer. Allt koncentrerat till lektionen. Sedan skickas vi på mindfulness- och stresshanteringskurser för att kunna skapa den där superkvalitén av lärandet här och nu med planering, lektion, utvärdering och bedömning helst samtidigt. Andas, vara närvarande och avslappnat. Det är här undret sker.
Det är 25 års skolhistoria, ur mitt perspektiv. Ett perspektiv där jag varit offer hur jag än vrider och vänder det hela. Varför skulle jag bli lärare i just den här perioden, varför skulle jag med så många andra bli försökskanin? - Jag gillar inte att vara offer. Och jag hoppas att jag kan tänka mig ur den rollen. Men det var som en chock när jag försökt summera de här åren och få lite perspektiv på dem. Det finns ögonblick då erfarenheter smälter ihop till en bild och en helhet. Jag sitter här och sprattlar i min lärarvardag och räcker inte till, men vem har makten? Och vem har ansvaret? Vem håller i trådarna?
Det var inte det jag ville skriva om. Utan något annat: jag har börjat som lärare när skolan just kommunaliserats. Det var en aggressiv, trotsig, självsäker lärarkår som då tittade på kommunaliseringen och halvhjärtat kämpade med den nya läroplanen. Till slut fick de ge med sig. Vi satt och diskuterade varje fortbildningsdag och under skoldagarna med och försökte ge de övergripande formuleringarna hand och fot - och hjärta. Efter tio år, vid tröskeln till 2000-talet, försvann många i pension, för tidigt, trötta, bittra. Vi andra kämpade vidare, arbetsuppgifterna hopade sig, tiden räckte inte längre till. 30-åringar gick "in i väggen" som det hette (fastän utbrändhet idag har försvunnit som diagnos - varför är det så tyst om det?). Det var skam, tystnad, hemlighetsmakeri kring den sjukdomen som gjorde det så svårt att komma tillbaka. Och de flesta kom aldrig tillbaka.
Idag är det inte ens några diskussioner längre om samordning mellan ämnesområdena, handledning eller sambedömning - det som gav lite luft i den pressade vardagen. Idag ska vi "undervisa" - fastän inget annat försvinner. Ja, omdömena. Men de är ju bara några år gamla. Det finns mycket annat som är kvar. På 90-talet "undervisade" jag 24 lektioner i veckan. Idag är de flesta uppe i 28. UTAN målpass eller andra elevstyrda studietimmar. För de är för flummiga och är inte undervisning. - Nya, unga lärare kommer, bättre utbildade i konsten att undervisa och förhoppningsvis även med ett förhållningssätt förankrat i läroplanen - värdegrunden, den del som inte betygssätts och som har krympt rejält jämfört med kursplanerna. De pratar om lönen och om att söka sig till annat håll - en del av dem. Energiska och ambitiösa unga lärare - och gör det också innan de hinner slå rot. De går till friskolor, hittar nischer i näringslivet eller privata institutioner eller läser till annat. En del - mycket duktiga, kraftfulla, effektiva och livsglada människor - blir kvar och sätter sin prägel på 2010-talets skola. En skola där nyckelorden är resultat, kunskap (mätbar), betyg, att vara bäst.
Någon gång under den här helgen då jag försöker landa i mitt eget liv utan att bli uppäten av en massa ogjorda uppgifter som inte ryms inom min arbetstid men som måste göras - någon gång grips jag av ett stort vrede och jag ser hur en hel generation av lärare har offrats de där skolreformerna: kommunaliseringen, decentraliseringen, sedan den centrala åtstramningen genom mer administration och kontroll m.m. Vad förskräckligt dumma vi trots allt har varit! Vad lojala, lydiga, positiva, medgörliga! Vi är välutbildade, kunniga, engagerade och entusiastiska - och de egenskaperna har jag sett i varenda kollega jag haft! - och vi blir flyttade som små schackpjäser i det politiska spelet, pådyvlade de mest absurda arbetsuppgifterna, satt i föreläsningssalar för att lyssna på politiker som fortfarande brottas med sina egna frustrationer och ressentiment från skoltiden eller för att lyssna på senaste rön från skolverket som får oss att tänka: och hur ska vi få tid till det? - Och vi anstränger oss, kämpar på, ler och skämtar för att överleva - men innerst inne vet vi att det handlar om skrivbordsprodukter eller att någon försöker använda oss till sina kortsiktiga och enögda politiska mål. Det är en liten del av det vi hör som håller.
En hel generation människor som kämpat och ödslat sin kraft på byråkrati, kvalitetsredovisningar, lokala handlingsplaner och andra pappersprodukter, medan tiden för barnen krympt och undervisningen förväntats skapas i lektionssalen, där man naturligtvis samtidigt bedömer. Allt koncentrerat till lektionen. Sedan skickas vi på mindfulness- och stresshanteringskurser för att kunna skapa den där superkvalitén av lärandet här och nu med planering, lektion, utvärdering och bedömning helst samtidigt. Andas, vara närvarande och avslappnat. Det är här undret sker.
Det är 25 års skolhistoria, ur mitt perspektiv. Ett perspektiv där jag varit offer hur jag än vrider och vänder det hela. Varför skulle jag bli lärare i just den här perioden, varför skulle jag med så många andra bli försökskanin? - Jag gillar inte att vara offer. Och jag hoppas att jag kan tänka mig ur den rollen. Men det var som en chock när jag försökt summera de här åren och få lite perspektiv på dem. Det finns ögonblick då erfarenheter smälter ihop till en bild och en helhet. Jag sitter här och sprattlar i min lärarvardag och räcker inte till, men vem har makten? Och vem har ansvaret? Vem håller i trådarna?
lördag 16 februari 2013
Mullvadsaktiviteter...
Det var ett litet uppehåll i skrivandet, eftersom jag trodde att jag kunde skapa lite ordning i tillvaron, men det är nog lite av en illusion. Visserligen har jag lyckats göra lägenheten lite mer beboelig, men då tar arbetet vid som aldrig tar slut, och det är ett sisyfosarbete. Ständiga ufo:n även där. Tur att jag bytt lite språk och omgivning under jullovet.
Här är några spår av min mullvadstillvaro under vintermånaderna. Jultröjan blev klar i februari, enkel, mjuk och varm, men jag är inte riktigt nöjd med garnet. Det är så lätt att man drar lös trådar. Det är Rheuma Thermalwolle som jag köpt nån gång, stickat med två trådar. Härligt att ha på sig, som sagt, men kvalitén på garnet är inte riktigt vad jag förväntat mig.
Böckerna är också glada överraskningar: för några år sedan upptäckte jag den japanska författaren Hiromi Kawakami på en av mina Tysklandsresor. Bokmarknaden är ju så mycket större där, och man hittar fr.a. asiatiska eller latinamerikanska författare där långt innan de kommer hit. Dessvärre kommer många aldrig hit. Hiromi Kawakami är en sådan: mycket populär med många titlar som börjar komma hit också (i alla fall den anglosaxiska och tyskspråkiga världen). "Manazuru" är den andra boken av henne jag läst och jag blev betagen direkt, poetisk, angelägen, gåtfull och samtidigt tillgänglig. Skulle jag kunna översätta till svenska, skulle jag uppvakta förlagen!
Den andra boken är skriven av Jhumpa Lahiri: "Unaccustomed earth", ett av de allt fler exemplen där författare skriver om att vara invandrare i USA. Här är det indiska familjers historia och öden som skildras i några noveller. Redan på de första sidorna fängslas jag av temat som berör något i mig själv och min egen historia, erfarenheten av att ha utvandrat och invandrat, en process som fortfarande inte är slut och kanske aldrig kommer att ta slut, eftersom den tar flera generationer. Men det finns också något annat i själva språket. Det gäller båda de här författarna: böckerna är skrivna på en engelska som inte är "mainstream"-engelska. Man - nej - jag stannar upp i läsningen, läser högt, vänder på ord och formuleringar och blir uppmärksam på vardagliga händelser som jag annars inte lägger märke till. - Jag blir så glad över de här böckerna!
Och så sist en österrikare som fick mig att tänka på min farmor och de människor som fått diagnosen "senildemens". Jag har känt medlidande och bemött dem med en lite nedlåtande attityd gömd bakom vänlighet och omsorg. En känsla som döljer min egen skräck inför att bli dement. Men den här boken fick mig att se nytt på "sjukdomen". Det är bara en österrikare som kan skriva så. Kanske behövs det ett land där man radikalt vänder på tankar, formuleringar och perspektiv, ett land som Thomas Bernhards, Sigmund Freuds och Wittgensteins för att kunna skriva en sådan bok om demens. Kärleksfullt, med stor aktning inför en människas liv och hennes sätt att tänka när hon tappar greppet om vardagen och världen här och nu. Titeln säger allt: "Der alte König in seinem Exil". Arno Geiger heter författaren som här beskriver processen när hans pappa sakta förlorar minnen och minne och med det även sammanhanget. En bok som får mig att gråta, men ännu oftare lockar det till skratt! Även det en bok som jag så gärna skulle vilja förmedla till svenska läsare. Den skulle tillföra mycket i den diskussion som pågår i det halvt offentliga rummet när människor i ett land läser böcker och diskuterar dem med sina vänner och grannar - och på så sätt sprider nya perspektiv att se på saker.
Här är några spår av min mullvadstillvaro under vintermånaderna. Jultröjan blev klar i februari, enkel, mjuk och varm, men jag är inte riktigt nöjd med garnet. Det är så lätt att man drar lös trådar. Det är Rheuma Thermalwolle som jag köpt nån gång, stickat med två trådar. Härligt att ha på sig, som sagt, men kvalitén på garnet är inte riktigt vad jag förväntat mig.
Böckerna är också glada överraskningar: för några år sedan upptäckte jag den japanska författaren Hiromi Kawakami på en av mina Tysklandsresor. Bokmarknaden är ju så mycket större där, och man hittar fr.a. asiatiska eller latinamerikanska författare där långt innan de kommer hit. Dessvärre kommer många aldrig hit. Hiromi Kawakami är en sådan: mycket populär med många titlar som börjar komma hit också (i alla fall den anglosaxiska och tyskspråkiga världen). "Manazuru" är den andra boken av henne jag läst och jag blev betagen direkt, poetisk, angelägen, gåtfull och samtidigt tillgänglig. Skulle jag kunna översätta till svenska, skulle jag uppvakta förlagen!
Den andra boken är skriven av Jhumpa Lahiri: "Unaccustomed earth", ett av de allt fler exemplen där författare skriver om att vara invandrare i USA. Här är det indiska familjers historia och öden som skildras i några noveller. Redan på de första sidorna fängslas jag av temat som berör något i mig själv och min egen historia, erfarenheten av att ha utvandrat och invandrat, en process som fortfarande inte är slut och kanske aldrig kommer att ta slut, eftersom den tar flera generationer. Men det finns också något annat i själva språket. Det gäller båda de här författarna: böckerna är skrivna på en engelska som inte är "mainstream"-engelska. Man - nej - jag stannar upp i läsningen, läser högt, vänder på ord och formuleringar och blir uppmärksam på vardagliga händelser som jag annars inte lägger märke till. - Jag blir så glad över de här böckerna!
Och så sist en österrikare som fick mig att tänka på min farmor och de människor som fått diagnosen "senildemens". Jag har känt medlidande och bemött dem med en lite nedlåtande attityd gömd bakom vänlighet och omsorg. En känsla som döljer min egen skräck inför att bli dement. Men den här boken fick mig att se nytt på "sjukdomen". Det är bara en österrikare som kan skriva så. Kanske behövs det ett land där man radikalt vänder på tankar, formuleringar och perspektiv, ett land som Thomas Bernhards, Sigmund Freuds och Wittgensteins för att kunna skriva en sådan bok om demens. Kärleksfullt, med stor aktning inför en människas liv och hennes sätt att tänka när hon tappar greppet om vardagen och världen här och nu. Titeln säger allt: "Der alte König in seinem Exil". Arno Geiger heter författaren som här beskriver processen när hans pappa sakta förlorar minnen och minne och med det även sammanhanget. En bok som får mig att gråta, men ännu oftare lockar det till skratt! Även det en bok som jag så gärna skulle vilja förmedla till svenska läsare. Den skulle tillföra mycket i den diskussion som pågår i det halvt offentliga rummet när människor i ett land läser böcker och diskuterar dem med sina vänner och grannar - och på så sätt sprider nya perspektiv att se på saker.
fredag 15 februari 2013
Snart vår!
Ett nytt år! Mullvaden kommer upp ur sina underjordiska gångar! - Hur, tror ni, det känns, om man varje gång kl. 7.25 krälar fram genom Ö:s gator, i snigelfart, genom en mellanstor svensk stad, följer strömmen till arbetet, upp i mörkret, hem i mörkret? Precis, som en mullvad. - Men nu är ljuset på väg tillbaka, det är vitt, strålande ljus! Björkarna dignar av snö och is, bilder som ur "Doktor Zjiwago", ni vet: den där tragiska scenen där kärleksparet är instängt i ett fruset, ryskt hus - en bild för hur kärlek kan stelna, kallna och dö om den stänger om sig, avskärmar sig mot omgivningen och vill få tiden att stanna. Så här vitt, isigt och fruset börjar det bli här, även i år, varje år. Folk som är fött här lever med det här, ger sig ut på skidor och är aktiv. De vet hur de ska motverka kylan, vintern och den inverkan den har på själen. Och hälsoprofeter och friskvårdskonsulenter finns det då gott om, även här! De har säkert rätt, även om jag inte är så mottaglig för dem. (Jag är väl lite uppkäftig än och stor i munnen. När hjärtinfarkten el. liknande knackar på, kanske jag kryper till kors...) - Jag har stor respekt för min kollega som varje dag pendlar från närmaste "stad" i fjällen, sedan tar på sig långfärdsskridskorna och åker från stationen ut över Storsjön till skolan! Det är bra gjort med tanke på de isiga vindarna, men det är också en härlig syn med Frösön framför en och Gustavsbergsbacken, morgondimman kring berget och de där ljusblå och rosa pastellfärgerna på horisonten när solen går upp. Ungefär som vissa "Delight"-garner som blir till sockar. - Det är "jämtarna", "en riktig surdeg", sa en kulturpersonlighet som besviket ger sig av till Stockholm igen efter några års kamp för kultur här! De tar på sig skidor och går upp kl. fem på morgonen innan de kör bil till skolan och sätter spår i framtiden, d.v.s. eleverna eller era barn. - Inte jag. Jag kör bara så länge bilen går. Sen åker jag buss. - Men surdegsbröd - det gillar jag skarpt!
måndag 26 november 2012
Things fall apart...
Bilen i sin årliga medelålderskris, d.v.s. på en verkstad. Lägenheten i flyttkaos med alldeles för många prylar, och jag krälandes i arbetets träsk. Inget filosoferande på ett tag. Ut i livet och röja...snart är året slut.
tisdag 6 november 2012
Homo economicus?
Jag undrar i mitt stilla (det har inte varit så stilla de sista åren) sinne: är det så som den där människan på sommarpratarprogrammet på tv säger att affärer kräver att man bygger upp en relation? Det var en erfarenhet från hans affärsverksamhet med Mellanöstern och Fjärran Östern, d.v.s. över kulturgränserna. I så fall undrar jag om vi här i Sverige på 2000-talet inte våldfört oss på den där gamla affärskulturen och gjort den till en roffa-åt-sig-kultur på det mest brutala sättet. Vi förutsätter bara att det ska vara så!
Och om det nu är så att ekonomin har styrt vårt politiska system i ett antal decennier istället för visioner om ett samhälle som är till människans bästa - vad må detta ha för effekter på den generation som vuxit upp med såna värderingar som förmedlas nu också av den gemensamma sektorn med vårdföretag, skolbolag, statliga inrättningar som måste göra reklam? - Här pågår en smygande förändring av värderingar som överförs till den unga generationen. Det finns verksamheter där allt är tillåtet för att tjäna pengar. Fastighetsmäklare, telefonförsäljare, statliga bolag - och de unga människor som kommer in i de verksamheterna blir allt duktigare och hänsynslösare! Om man inte sätter den ekonomiska vinsten främst, skakar de bara på huvudet som om de träffat ett väsen från Mars (eller Venus?).
Undrar om de konservativa partierna som hängt på och stött den där samhällsutvecklingen med mycket stor entusiasm är medvetna om att detta kanske förändrar människan. I en riktning som gör att de konservativa idealen och värderingarna till slut är totalt urgröpta. Vad hjälper det att tala om värderingar (som är så viktiga i den amerikanska högern), när man blir utskrattad när man blandar in dem i sina ekonomiska beslut? Fungerar det verkligen så att man kan göra vad som helst i en affärskultur och samtidigt hylla "mjuka värden" i det lilla privata? - Det hade varit intressant att rikta och diskutera de frågorna med en öppen konservativ människa (konstigt nog ser jag här en man framför mitt inre öga - varför det?) som inte känner sig angripen av mitt sätt att tänka. För jag är uppriktigt nyfiken. Och jag tror att de missar en viktig poäng - och det är att människorna förändras i ett system där ekonomin är så allenarådande som idag här i Sverige, och inte till det bästa. Att det finns så många duktiga och aggressiva säljare som inte skyr några medel är något nytt här. Jag har aldrig stött på dem så mycket som det senaste året. Något har hänt.
Människor tror att det måste vara så olika spelregler i affärer och i relationer? Jekyll här, Hi(y)de där? Finns det ingen plats längre för relationer och därmed annat än penningintresse i affärer? Är jag helt bakom flötet, ett fossil från bondesamhället?
Kanske är detta en uppgift för företagsamheten i skolan: att göra barn och ungdomar medvetna om gränser för det ekonomiska handlandet, d.v.s. etik och respekt. Under åren har ju projekten konkurrerat lite med varandra: företagsamhet och värdegrund. Och då är vi tillbaka till detta 90-talsord, symbolen för socialdemokraternas skolprojekt, Lpo 94 m.m. Vad ska vi kalla det för nu, när trenden har vänt? För nödvändigt är det som ordet beskriver, mer än nånsin. - Jag får söka på skolverkets sida. "KUNskapen"?
Och då kommer jag ihåg min gamla kompis från universitetsåren i Tyskland som någon gång i ett kritiskt skede i mitt liv sa: man behöver inte göra allt man vill och kan göra (KUNskap). Man kan faktiskt avstå och begränsa sig själv medvetet. Inte utesluta kunskapen ur sitt liv, men kanske låta den mogna, ge den tid så att den blir bildning. - Nej, livet ska levas, inte presteras. Men vad skulle detta skapa för affärskultur?
Och om det nu är så att ekonomin har styrt vårt politiska system i ett antal decennier istället för visioner om ett samhälle som är till människans bästa - vad må detta ha för effekter på den generation som vuxit upp med såna värderingar som förmedlas nu också av den gemensamma sektorn med vårdföretag, skolbolag, statliga inrättningar som måste göra reklam? - Här pågår en smygande förändring av värderingar som överförs till den unga generationen. Det finns verksamheter där allt är tillåtet för att tjäna pengar. Fastighetsmäklare, telefonförsäljare, statliga bolag - och de unga människor som kommer in i de verksamheterna blir allt duktigare och hänsynslösare! Om man inte sätter den ekonomiska vinsten främst, skakar de bara på huvudet som om de träffat ett väsen från Mars (eller Venus?).
Undrar om de konservativa partierna som hängt på och stött den där samhällsutvecklingen med mycket stor entusiasm är medvetna om att detta kanske förändrar människan. I en riktning som gör att de konservativa idealen och värderingarna till slut är totalt urgröpta. Vad hjälper det att tala om värderingar (som är så viktiga i den amerikanska högern), när man blir utskrattad när man blandar in dem i sina ekonomiska beslut? Fungerar det verkligen så att man kan göra vad som helst i en affärskultur och samtidigt hylla "mjuka värden" i det lilla privata? - Det hade varit intressant att rikta och diskutera de frågorna med en öppen konservativ människa (konstigt nog ser jag här en man framför mitt inre öga - varför det?) som inte känner sig angripen av mitt sätt att tänka. För jag är uppriktigt nyfiken. Och jag tror att de missar en viktig poäng - och det är att människorna förändras i ett system där ekonomin är så allenarådande som idag här i Sverige, och inte till det bästa. Att det finns så många duktiga och aggressiva säljare som inte skyr några medel är något nytt här. Jag har aldrig stött på dem så mycket som det senaste året. Något har hänt.
Människor tror att det måste vara så olika spelregler i affärer och i relationer? Jekyll här, Hi(y)de där? Finns det ingen plats längre för relationer och därmed annat än penningintresse i affärer? Är jag helt bakom flötet, ett fossil från bondesamhället?
Kanske är detta en uppgift för företagsamheten i skolan: att göra barn och ungdomar medvetna om gränser för det ekonomiska handlandet, d.v.s. etik och respekt. Under åren har ju projekten konkurrerat lite med varandra: företagsamhet och värdegrund. Och då är vi tillbaka till detta 90-talsord, symbolen för socialdemokraternas skolprojekt, Lpo 94 m.m. Vad ska vi kalla det för nu, när trenden har vänt? För nödvändigt är det som ordet beskriver, mer än nånsin. - Jag får söka på skolverkets sida. "KUNskapen"?
Och då kommer jag ihåg min gamla kompis från universitetsåren i Tyskland som någon gång i ett kritiskt skede i mitt liv sa: man behöver inte göra allt man vill och kan göra (KUNskap). Man kan faktiskt avstå och begränsa sig själv medvetet. Inte utesluta kunskapen ur sitt liv, men kanske låta den mogna, ge den tid så att den blir bildning. - Nej, livet ska levas, inte presteras. Men vad skulle detta skapa för affärskultur?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)