Ikväll var det en präst från Söder/Stockholm här som berättat om sina böcker, bl.a. "Kristendom för ateister". Gamla kyrkan här i Östersund var nästan fullsatt, förmodligen för att han blivit ganska känd genom sitt sommarpratande för några år sedan. Jag var lite oförberedd på ämnet, för att han berättade ganska mycket om att han varit präst och alkoholist och inte så mycket om ateism. "Oj, vad pinsamt", hade hans granne på avgiftningsenheten på sjukhuset i Stockhom sagt när han hört vem han delat rum med, en präst på avgiftning. Efter fem minuter berättande växlade publiken mellan skratt och tungt allvar. Humor är ett dyrköpt sätt att förmedla tragiska livserfarenheter, men den har en lätthet som gör att åhörarna tar till sig det som sägs. - "Är alla de här alkoholister?" var en annan förvånad replik någon gång på en av hans föreläsningar hos en åhörare som tittat sig omkring. "Mer eller mindre", svarade Olle Carlsson efter en kort fundering.
Han menade förmodligen något annat med alkoholism. Fruktan att se sin egen spruckenhet när man gått in i väggen eller hamnat i en återvändsgränd. Och fruktan att behöva förändras själv.
Han berättade också lite om sitt arbete på Söder och om människorna där. Han brukar undvika frågan vad någon gör, för så många är besatta av det de gör, av att prestera. Istället frågar han: Vem är du?
Frågan är vad du/jag skulle svara då.
En sak som han lärt sig först hos AA var att lyssna, inte avbryta och inte döma, vilket kan vara en inte så liten utmaning om t.ex någon från Livets ord, en vardagsateist eller socialist möts med samma problematik som var och en av dem hatar eller helst vill förneka. - Min fundering då är: om det är något som alla människor behöver, om vi nu alla "mer eller mindre" är alkoholister, d.v.s. människor beroende av att osynliggöra det just de har svårt med, med hjälp av alkohol, droger, ritualer eller tvångsmässiga beteenden, om vi nu alla behöver de här samtalen - var hittar vi de samtalen till vardags???? För våra sociala umgängesregler gör det ju inte precis lätt att föra dessa "nakna" samtal som vi behöver så mycket för att kunna vara den vi egentligen är.
Jag måste erkänna att en av de företeelser jag saknar väldigt mycket här är det man kan göra i Tyskland eller längre söderut i Europa: att kunna gå in i en kyrka, njuta av tystnaden eller orgelmusiken i bakgrunden och bilderna överallt och bara vara. Man kan sitta bredvid en uteliggare som sitter där för att värma sig, man kan möta alla slags människor, utan att någon anmärker eller har åsikter. Även om min pappa utifrån nedärvda fördomar alltid har varnat mig för katoliker, gillar jag deras kyrkor. Men det duger nog också med ljusa, lite kargare svenska träkyrkor. Jag behöver det där rummet för stillhet, tror jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar