Här är några spår av min mullvadstillvaro under vintermånaderna. Jultröjan blev klar i februari, enkel, mjuk och varm, men jag är inte riktigt nöjd med garnet. Det är så lätt att man drar lös trådar. Det är Rheuma Thermalwolle som jag köpt nån gång, stickat med två trådar. Härligt att ha på sig, som sagt, men kvalitén på garnet är inte riktigt vad jag förväntat mig.
Böckerna är också glada överraskningar: för några år sedan upptäckte jag den japanska författaren Hiromi Kawakami på en av mina Tysklandsresor. Bokmarknaden är ju så mycket större där, och man hittar fr.a. asiatiska eller latinamerikanska författare där långt innan de kommer hit. Dessvärre kommer många aldrig hit. Hiromi Kawakami är en sådan: mycket populär med många titlar som börjar komma hit också (i alla fall den anglosaxiska och tyskspråkiga världen). "Manazuru" är den andra boken av henne jag läst och jag blev betagen direkt, poetisk, angelägen, gåtfull och samtidigt tillgänglig. Skulle jag kunna översätta till svenska, skulle jag uppvakta förlagen!
Den andra boken är skriven av Jhumpa Lahiri: "Unaccustomed earth", ett av de allt fler exemplen där författare skriver om att vara invandrare i USA. Här är det indiska familjers historia och öden som skildras i några noveller. Redan på de första sidorna fängslas jag av temat som berör något i mig själv och min egen historia, erfarenheten av att ha utvandrat och invandrat, en process som fortfarande inte är slut och kanske aldrig kommer att ta slut, eftersom den tar flera generationer. Men det finns också något annat i själva språket. Det gäller båda de här författarna: böckerna är skrivna på en engelska som inte är "mainstream"-engelska. Man - nej - jag stannar upp i läsningen, läser högt, vänder på ord och formuleringar och blir uppmärksam på vardagliga händelser som jag annars inte lägger märke till. - Jag blir så glad över de här böckerna!
Och så sist en österrikare som fick mig att tänka på min farmor och de människor som fått diagnosen "senildemens". Jag har känt medlidande och bemött dem med en lite nedlåtande attityd gömd bakom vänlighet och omsorg. En känsla som döljer min egen skräck inför att bli dement. Men den här boken fick mig att se nytt på "sjukdomen". Det är bara en österrikare som kan skriva så. Kanske behövs det ett land där man radikalt vänder på tankar, formuleringar och perspektiv, ett land som Thomas Bernhards, Sigmund Freuds och Wittgensteins för att kunna skriva en sådan bok om demens. Kärleksfullt, med stor aktning inför en människas liv och hennes sätt att tänka när hon tappar greppet om vardagen och världen här och nu. Titeln säger allt: "Der alte König in seinem Exil". Arno Geiger heter författaren som här beskriver processen när hans pappa sakta förlorar minnen och minne och med det även sammanhanget. En bok som får mig att gråta, men ännu oftare lockar det till skratt! Även det en bok som jag så gärna skulle vilja förmedla till svenska läsare. Den skulle tillföra mycket i den diskussion som pågår i det halvt offentliga rummet när människor i ett land läser böcker och diskuterar dem med sina vänner och grannar - och på så sätt sprider nya perspektiv att se på saker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar