Fått nog av den s.k. skoldebatten

Nej, nu är jag less och fr.a. arg! Varje år samma sak: nedskärningar, besparingar, "effektivare resursutnyttjande". Har jag kvar jobbet? Kommer jag att omplaceras? Får jag fortsätta med de elever jag har nu? - Så är villkoren för en kommunanställd lärare, och det är oberoende av hur länge läraren varit anställd. Så har det varit under alla år jag arbetat sen 1996. Inte för att jag är särskilt orolig, nej, jag är luttrad numera. Man kan alltid börja på nytt, även som lärare.

Här som i många andra städer flyttar de inte bara på lärare, de flyttar också runt eleverna, tvärs över stan, till andra skolor som inte har tillräckligt med elever! Det bussas hit och dit så att befolkningen passar ihop med utbudet av lokaler. Så att man slipper ta obekväma politiska beslut. För det är det det handlar om: rädsla för konflikter. Ibland kan man inte hyvla längre och vara alla till lags, ibland måste man prioritera och offra, säga ja till en sak och nej till en annan.

Jag har försvarat kommunaliseringen av skolan från början, eftersom jag såg möjligheterna: att medborgarna skulle kunna påverka skolan så att den passade dem, kortare beslutsvägar! - Det finns bara ett enda fall som jag minns då lokalpolitiker konstruktivt använt den möjligheten att påverka: när man införde samiska på Nilaskolan. Sen kan jag inte komma på annat än ekonomistyrning, d.v.s. att skolan skulle följa budgeten. Så var det i Västerbotten, Skåne och så är det här. Det fanns visserligen en viss vilja från politiker håll att sätta sig in i skolfrågor, vara med i verksamheten och se hur pengarna används. Men jag har inte sett initiativ till rejäl målstyrning: då menar jag mål med substans och inte bara alibimål. Kommunpolitikerna har inte riktigt trott på målstyrning. De har trott skolan är ett företag som spottar ut färdiga samhällsmedborgare med godkända betyg om man tillför resurser efter kommunförbundets normer. Och som i industrin ska det "effektiviseras" och göras vinst.

Den skola med komplicerade mål som jag jobbat i har förblivit skolverkets!

Men samtidigt har skolverket förblivit konstigt konturlös under åren när jag eller andra behövde hjälp med att tolka målen! Det fanns inga andra svar än svepande förklaringar under hela 90- och 2000-talet. Tills skolgranskningen kom: då blev skolverket plötsligt den förödande kritikern som ALLTID hittade något att anmärka på och SÄLLAN något att lyfta fram. Tvärtemot den pedagogik som skolverket predikade gentemot elever: lyfta fram det positiva och bygga på det.

Efter år av anonymitet och frånvaro kom staten tillbaka i form av RESULTATGRANSKNING m.m. Förvirrande, eller hur? De sätter målen, lämnar oss i kommunernas famn med en sviktande ekonomi, och sedan får plötsligt lärarna stå vid skampålen och stå till svars - för vad? Plötsligt kastar sig journalister, politiker och föräldrar över en hel yrkeskår för de missar som gjorts, och var är politikerna som skrev målen, tilldelade pengarna och stod för organisationen? Var var skolverket? Plötsligt var det VI som fick stå till svars för resultaten i segregerade skolor, heterogena klasser med upp till 30 elever, klasser med allt fler barn med diagnoser, men utan assistenter. VI fick stå till svars för resultaten i skolor där större delen av arbetet bestod i att göra tidskrävande kvalitetsredovisningar, dokumentationer, riskanalyser, åtgärdsprogram, skriftliga omdömen - och när fanns det tid till att möta elever och föräldrar?

Vi kan bara ta ansvar för arbetet i klassrummet och i skolan, inte för ekonomin, inte för organisationen vi verkar i och inte för vilka mål som sätts upp och om de är rimliga att uppnå. Vi kan bara göra vårt bästa som människa och lärare för att leva upp till krav från olika håll, och det är i klassrummet, med barnen, vi måste göra ett meningsfullt arbete, som har sammanhang och går att påverka(KASAM).

Är det lämpligt att en verksamhet som jobbar mot barn ska arbeta med ett års framförhållning, i en kommunal ekonomi som år för år krymper, och med ständiga kommunala omorganisationer som ska spara pengar och skapar nya kostnader? Det är kanske fel ramar för en verksamhet som ska ge trygghet för lärande?

Jag tror inte längre på den kommunala skolan. Inte i dagens form i alla fall. Det finns nog inte många kommunpolitiker som läst läroplaner och vet vad vi ska jobba mot. Därför ordet "resultat". Om en politiker eller debattör talar om resultat i skolan, skyler han/hon sin okunskap om en komplicerad och svårtolkad verklighet. Men det finns inte många från skolverket heller som vet hur den kommunala organisationen och de ekonomiska förutsättningarna ser ut. Uppgifterna där sväller och sväller utan att det tillförs finansiering.

Och dessutom har vi en minister som blandar ihop politiska och tjänstemannafrågor. Som driver lärares professionalism men tror sig veta bättre när det gäller undervisningsmetoder och pedagogik. Inte kan det vara så lätt att vara skolverket, när ministern vill vara både-och, men inte gärna vill stå till svars för både-och.

Det är dags att sluta med den offentliga pajkastningen på både skola och lärare. Det minsta man kan göra är att försöka komma fram till nån slags respekt där varje part står för det han/hon har ansvar för. Den s.k. skoldebatten som Jan Björklund håller igång har gått överstyr och tillför inget nytt. Med tanke på vad jag i tidningar måste läsa om mitt arbete, om "resultat" och "skitskola", undrar jag om jag har blivit osårbar eller känslolös. För sånt måste lämna spår, även hos professionella människor. Det tar energi!

Jag som lärare känner mig sviken av dem som gett mig uppdraget, både skolverket och politiker. Min lojalitet är naggad i kanten. Det känns som om vi jobbar i ständig motvind och blir syndabock för andras tillkortakommanden. Hur kan barnen ha respekt för sina lärare när deras arbete beskrivs i de ordalag och det tonläge som härskat de senaste fem åren? Ändå gör de det, vill jag påstå! Och det är väl det som håller oss kvar i yrket: mötet med barnen och med likasinnade, generösa, förstående kollegor.

Kreditkort, George Orwell och annat

Slut på månaden, det innebär räkningar och betalningar, ett oundvikligt måste och alltid ett bevis på att man är vuxen och får ta ansvar för sina vardagliga val. Ta konsekvenserna. Vissa månader är inte roliga. Hamnar jag på ett plus och det blir över pengar känner jag mig stolt: klarar mig själv! Tills nästa bakslag kommer. - Men det var inte det jag ville skriva om. Utan om en bok som jag tror börjar bli rysligt aktuell igen: George Orwells "1984".

Jag är uppvuxen i ett land som var på ett sätt paranoid många år efter andra världskriget och tredje riket. Det är svårt att förklara för någon som inte levt där: åsiktsregistreringen, terroristjakten, tron på överheten i det konservativa och katolska Bayern, ibland farligt nära en polisstat, lärares rädsla att tala för högt om sina åsikter för då får de inte anställning sedan, och elever som i centrala "Abiturprüfung" är rädda för att sympatisera med fel sorts demokratibegrepp eller har fel tolkning av varför Weimarrepubliken slog fel.

Hela tiden under min uppväxt läste vi om det totalitära hotet som Orwell eller Soljzenitsyn representerade. Övervakningsstaten som Tyskland återigen var så nära till i och med Baader-Meinhof-hotet. Och så flyttade jag till Sverige som hade något som var fruktansvärt skrämmande för en tysk: personnumret som gav staten kontroll över varje individs handlingar.

När jag flyttade till Sverige, var jag less på den där paranoian och ville tro på den starka, stabila och snälla demokratin. Men nu: var lever vi idag? Övervakningskameror, trafikkameror, förenklad skattedeklaration (varför överhuvudtaget underteckna - de vet ju allt), kreditkort, facebook, bloggar. Och jag är naturligtvis med, naivt! Skriver i min blogg, kommenterar i facebook, går ut med åsikter, och när jag är ute på nätet och söker eller kollar posten - får jag konstiga förslag på produkter, reklam, erbjudanden som passar in på min profil, precis som en av mina bloggkamrater har tagit upp!

Via kredit- och betalkortet kan mina betalningar spåras och kartläggas - ifall jag skulle vara kriminell. Eller är de kanske eftertraktad information för marknadsföringsföretag eller marknaden? "Big brother watches you"...

Tänker jag efter, så är jag fruktansvärt mycket kartlagd, och inte bara jag! 1984 tillhör det förflutna, och visionen likaså! Vi har gått längre än så och är lyckliga med det, för bekvämlighetens skull. Jag tror det är dags att läsa Orwells böcker igen, och varför inte Karin Boyes "Kallocain"?

Muddar och böcker istället för sport...

Är det någon som känner igen den här känslan av frihet då alla "måsten" pausar under en eller flera dagar? Det gjorde de ju inte riktigt, för jag hade en hel del uppsatser att bedöma, men under ett lov kan jag i alla fall invagga mig i illusionen att jag bestämmer över min tid. Det är jätteviktigt, i alla fall för kvinnor.

På internationella kvinnodagen rapporterades det om en konferens i Stockholm där man undersökt kvinnors sätt att hantera stress. Jag har ju misstänkt länge att det här sättet att leva där många har huvudbördan hemma, både relationsmässigt och rent praktiskt, ska föda barn och dessutom arbeta heltid för att få ihop till pension MÅSTE bara ge hälsoeffekter i längden. Det handlar ju faktiskt om första generation som fötts på sextiotalet som fått det som livsmönster. Klart att män också har stress! Men enligt den här författaren som skrivit om män från Mars och kvinnor från Venus har män det i sin NATUR att sätta sig framför teven en stund på kvällen för att de är trötta för att SEDAN ev. ta itu med det nödvändiga hemma. Medan kvinnor kör på...
(källa: Skavlan; Gray heter författaren på föreläsningsturné i Sverige)

Enligt läkarna på konferensen har kvinnor VISST symtom på hjärt- och kärlsjukdomar och är inte alls skyddade genom östrogen. Det är en myt. Vad gör kvinnor under stress? De slutar andas. De blir förlamade - både mentalt och fysiskt.

Så jag har köpt mig en blodtrycksmätare eftersom jag har ju ett ansvar gentemot omyndiga barn - om inte gentemot mig själv. Men det var lugnt.

Lugnt blev sportlovet: DN, lite politiska "pikar" på facebook (vilket jag borde låta bli!), nästan ingen läsning, mycket rättning och mycket stickning. Och helt underskattat: nyhetsmorgon på tv. Här på bilden är ett bevis på att jag nu också börjat med "muddar", visserligen som present till någon annan, men det kanske blir fler. (Vad ska man göra med alla garnrester som blir över?) - Jag kan faktiskt skatta mig lycklig att tiden i Skåne har gett stickvänskaper utan like! På det sättet har jag återupptäckt något jag faktiskt älskat som ung - något som försonar hand med hjärna och hjärta.

Imorgon är det tillbaka till arbetets vardag, och det jag önskar mig mest av allt är att jag så småningom återigen kommer till en punkt där arbetet är lustfylld utmaning och stimulans och inte tar musten ur mig! Jag känner att jag är på väg ibland...

På väg mot vår?

Det blir lite sporadiskt med inlägg ibland, och det hänger ihop med att jag inte riktigt haft tid att koncentrera mig på vare sig läsning eller skrivande. De här strumporna här bredvid är projekt från i höstas och skulle ha varit klara i julas, men nu är de postade till dottern som hinner inviga dem i Uppsalas blöta marker. Det finns människor som lider under det som kallas för "vinter" söder om Sundsvall, och jag tror min äldsta dotter är sån!

Jag har också utforskat några garnställen här, men jag har inte hittat något liknande som Helylle i Kristianstad. Närmaste ställe med välsorterade kvalitetsgarner verkar vara i Åre, ett ställe som heter Kaki, men dit ska jag då inte åka nu mitt i vintern, då hela Stockholm är där (den där typen som i sista minuten bara hittar en stuga för 12 000 kr per vecka, och då med tjock-tv, enligt DN). Jag har mina fördomar jag med!

Den här veckan var det bok-rea, och jag fyndade en bok om religion av Ullabritt Berglund om "De tio budorden i vår tid". Hon tolkade om de tio budorden positivt så att de känns aktuella idag: Bud nummer 1 blev "var medveten om vad du sätter främst" och bud nummer 3 "var ledig och vila dig regelbundet". Hon hade en sympatisk men säkert omstridd attityd till det där med bud: hon kallade dem för årtusendelång livsvisdom för att kunna leva ett gott liv och såg alla stora världsreligioner som såna källor till visdom. För tänk om alla människor måste göra alla erfarenheter och misstag själva i sitt korta liv! Därför var religionernas "bud" inte heller lagar utan en lotsning till ett rikare och fredligare liv.

En bok som jag inte fått tag i var Olof Palmes biografi. Denne man som mördades kort efter att jag kommit till Sverige och som väckt så starka känslor hos svenskar! Jag upplever ju svensk politik som väldigt sansad och pragmatisk, men någonting fanns tydligen hos den där mannen som väckte hat i vissa kretsar hos det där lugna och konflikträdda folket. Ibland har jag känt av liknande känslor som politiker för vänsterpartiet, och jag har blivit väldigt förvirrad av det där hatet! Nu ska jag läsa om Olof Palme och se om jag blir klokare av det.

Bio med sonen

Nu har det gått mera än fyra veckor här, snökaoset har blivit till skrapade snövägar, bitande kyla varje dag som tränger in i varje skrymsle och ett ljus som bländar och gör glad! Bilen hostar när jag startar den - motorvärmartimern är tydligen trasig - och det tar 10 minuter att tina upp rutorna. Ingenstans en skylt om att tomgångskörning är förbjuden längre än så och så (det är det säkert, men det går inte att efterleva).

Min engelska-klass läser temat "environment", och min påhittiga kollega (vi är två om trettio elever ett tag till) kommer i tredubbla lager av kläder, cykelhjälm, stora vantar i sista minuten till lektionens start och förklarar för eleverna hur man måste klä sig för att leva miljövänligt och cykla till jobbet varje dag. Efter att han skalat av sig ytterkläderna framför eleverna kommer en ung man i skjorta, slips och finbyxor fram. Allt kommenterat på fin amerikansk engelska. Lev som du lär!

Den här helgen kom min son på besök från Umeå - fortfarande en resa som tar 6 timmar, och jag invigs i hur juridikstudenter idag lever och tänker - och jag blir mörkrädd. De flesta ser samhället som den store fienden som hindrar individen från att förverkliga sig själv och växa - jag tycker jag känner igen det från min ungdom. Att läsa juridik var att fortsätta en familjetradition eller att "komma sig upp". Det var starkt grupptryck och en ganska uniform politisk inställning. Men med tanke på att det är den gruppen som ska ta strid för lagarna och och deras tolkning, borde den gruppen kanske inte vara så konservativ då den arbetar mitt i maktspelet mellan samhällsmedborgarna. Kanske handlar det inte så mycket om att skydda individen från samhället utan från de ekonomiska krafterna som styr det.

Igår såg vi "Järnladyn", en film som jag tror handlade mer om Meryl Streep än Margaret Thatcher. En kvinna med en enkel ideologi, lätt att förstå och en vilja att ta makt och förvalta den! Enligt filmens tolkning. Men också med en otrolig stor hängivenhet till sin make som fortsatte länge, långt utöver hans död. Det var kontrasten mellan maktens ensamhet, hennes envisa, principfasta och ibland inskränkta politiska kamp och å andra sidan denna vardagliga, varma kärlek till varandra som varat ett helt liv. Frågan är hur en man i hennes ställning skulle ha gjort: förbrukat kvinnor och bättrat på sitt stora ego med en yngre, vackrare kvinna även i 80-årsåldern? Exemplen är många. Men frågan är varför den här privata, livslånga kärlekshistoria tog så stor plats. - Minnen från 80-talet kommer upp: sopkaoset i London, gruvstrejkerna i Wales och Nordengland, Falklandskriget med många unga offer och Nordirlands attacker på det konservativa England. När jag åkte till Leeds i min engelsklärarutbildning i mitten på 90-talet, mötte jag en avgrundsdjup bitterhet över hur Thatcher hade sålt ut och gjort hela Nordengland till ett fattighus med tvåsiffrig arbetslöshet! Maktlöshet och aggressivitet som fick utlopp i fotbollsarenorna varje helg. Nej, den här filmen hade ett annat perspektiv än det jag kände. Och naturligtvis hade de konserativa klagat över att en demokrat och laboursympatisör hade gjort filmen!

Och imorgon blir det möte med Peter Bäckman - deckarförfattaren. En bra start på en vecka som känns lång i början och sedan går så fort.

Fortsättning följer...

Ja, och där i Stockholm hade jag en fridfull dag utan en massa kartonger och "måsten". Jag fick bara vara en dag. Vid frukosten kom Skåne ikapp mig: tydligen var det en 15-åring i Malmö som på ett mycket tragiskt sätt hade blivit skjuten. Ett glatt nyårssällskap bredvid mig dryftade gårdagen, kulturen och till slut Malmö (de kom själva från Göteborg och Stockholm). Och plötsligt kommer en sån där dum kommentar apropå Rosengård och den där killen: Men ge då Malmö tillbaka till danskarna, det är väl inget att ha kvar! Låt danskarna ta hand om dem! - Och vi som lever 400 år efter det dansk-svenska kriget. Det vanliga sättet att hantera problem: förskjut ansvaret! Som om inte Stockholm hade sina problem...och Göteborg då med Angered och Kortedala! Som om det inte vore allas problem! - Jag har så svårt att hantera det här sättet att möta problem: ut ur klassrummet med de elever som strular, ut ur landet med invandrarna som inte vill rätta sig i leden, avskeda dem som inte strömlinjeformad kan leverera de resultat som efterfrågas. Varför förknippar jag det här sättet att hantera problem politiskt med högern?

I alla fall tog jag mig upp till Östersund på måndag, efter att ha kört vilse en gång och kört som en tok på vägarna efter Gävle för att hinna hämta ut nyckeln i tid och slippa bo på hotell en natt till! Efter Sundsvall kom snö och is istället för regn, motorn luktade fortfarande bränt och jag var i undrans tider...skulle jag klara det? - Ja, jag klarade det precis till halv fem, då administratören skulle gå hem för veckan, efter att ha kört fel i Östersund en sista gång. Det är som en hinderbana som inte tar slut...för när jag fick nyckeln och var på väg över bron till Frösön, väntade en stadsdel full av backar, och det var snöigt, oplogat och osandat. Jag sökte mig en lagom brant backe uppåt och sen åkte jag en tvärgata ner till den gata som jag skulle till...smart, tänkte jag! Jag hittade huset, men uppfarten var typ 45 graders lutning. Aldrig att jag skulle komma upp dit till min parkering, och det gjorde jag inte själv. Till slut backade en granne upp åt mig. - Jag insåg att däckspecialisten i Skåne inte hade en aning om vintern här, och jag som bott 18 år i Norrland hade inte varit med om något liknande.

Nästa dag kom flyttbilen, och chauffören svor och gormade åt den där "dj...." kommunen som inte kunde stava till sand. Det var Jämtland det.
Nu måste jag fortsätta ta itu med mina kartonger.

Framme i Jämtland

Usch, vad mycket onödiga saker man samlar på sig: det mesta står ju bara i skåpet med lite minnesvärde och "ifall att man skulle kunna behöva det". Kakskålar, dubbla kaffeservis med gammalmodiga kaffekannor, soppskål och en handduksuppsättning som räcker hela livet. Sånt fick jag som "utstyrsel" för att gifta mig och grunda ett hushåll, transporterat upp det till Sverige med hela mitt tyska bibliotek och nu måste de flytta runt med mig, 30 kubikmeter ägodelar, forslade tvärs över hela landet, söderut och norrut. Plus alla gamla foton och negativa, minnen från tiden då barnen var små, leksaker och kläder m.m. Kartongerna tar inte slut, och jag känner ett tvingande behov av att göra mig av med saker!

Jag avundas mina barn som får allt de äger in i sin bil, när de flyttar.

Flytten gick bra, men även om allt var ganska väl planerat blev det lite äventyr. Det började med att jag skulle köra upp till Stockholm på nyårsafton och sova på Långholmen, ett härligt vandrarhem mitt på en grön oas i Stockholm. Men jag blev inte klar med städningen förrän tre på eftermiddagen. Kl. fem hade jag stuvat in allt resterande i bilen utan att gå igenom skåpen eftersom det var mörkt i hela lägenheten och inga stolar kvar att ställa mig på. Ett värdsligt problem. Skulle jag köra så sent mitt i natten? - Jo, jag ville inte vara kvar här i en tom lägenhet på nyårsafton. Så iväg norrut, i Osby tankade jag och fyllde på olja, mörkt som i helvetet var det och totalt övergivet. Efter en timme luktade det bränt och bensin. Jag stannade nära Jönköping och kollade under motorhuven, fy, det rök av svart olja. Jag hade glömt locket till oljebehållaren, och det hade kokat över. Panik! Tänk om det hade brunnit...Nej, fram med papper och torka av det värsta, kolla oljenivån så att jag inte kör sönder ännu en motor, fylla på olja och vidare. Men så lugn var jag inte, tänk att bli stannandes mittemellan åren en blöt, becksvart vinternatt på en öde väg...

Motorvägen var inte tom som jag trodde. Vid Järna blev det en upplyftande känsla: jag körde rakt in i ett fyrverkeri, hela himlen var ett stjärnhav. Det var ett gott tecken. Jag trodde jag skulle vara framme halv ett, men Gud så klantigt: naturligtvis körde jag fel, rakt in i innerstan där det var mera fullt med folk än på dagen. I Stockholm går man ut på natten minsann! Till slut var jag på Långholmen, på en ödslig parkering, ingen människa, inget vandrarhem, inget fängelse. Vända, tillbaka, just det: jag hade ju missat vandrarhemsskylten längre bort. Över en smal bro, genom trånga gränder och in genom en portgång som bara var några cm bredare än min bil. Jag tänkte jag måste bara ha fastnat nånstans, men ingen buckla. Jag stod på parkeringen. Ett himla trevligt fängelse! Ett härligt rum, en härlig utsikt (himlen) och ovanför sängen de dystra ansikten av några fångar som tillbringat hela sin livstid här. Undrar vad de hade gjort! Olydnad mot kungen? Uppror mot överheten? Även kvinnor lär ha varit här, för omoraliskt leverne eller politisk verksamhet, bl.a. Barbro Alving. Nåja, jag kunde ha varit i värre sällskap.