Nedräkningen börjar

Varför ska det alltid vara så mycket vid jul då man egentligen ska varva ner? Ifjol såg jag under mellandagarna en julkonsert av Sting uppe i Skottland, och det är ju precis så det ska vara: bra musik som kan spelas i kyrkor, dimmig eller snöig himmel utanför, nordiska färger, nära och kära och inte så mycket annat. Jag VILL bara inte tänka på alla MÅSTE-julklappar, gammal-vana-julklappar istället för att för en gång skull fira en julklappsfri jul, eller bara med hemmagjorda saker, dikter, brev och mycket umgänge och promenader. Sånt det blir så ont av resten av året. Det är min dröm av julen. Låt mig i alla fall slippa affärer och julhandel. Och varje år slår julhandeln rekord. Blir folk aldrig trötta - som jag?

Nedräkningen börjar, och som alltid när det blir avsked, vet jag inte hur jag ska hantera det, låter det bara komma. Och är ledsen några år senare - "typ" som ungdomarna skulle säga. Typ som en människa som lever med en snigels tempo, eller en sköldpaddas. Men så är det ju inte, för jag inbillar ju mig att jag alltid tagit med mig människorna vart jag än gått. Det är först när åren blir till minnen, då blir människorna också lite mer endimensionella som korten i ett album, och då kommer sorgen över att ha förlorat vänner och nära. Men egentligen har jag tagit med mig dem, har pratat med dem i tankarna och speglat det nya jag upplevt i dem. Vad skulle Viveca ha sagt till mig i den här situationen? Hur skulle hon ha bemött den där eleven? Vad skulle Sabine, Eva, Judith, Kicki eller Gösta säga om den här människan eller situationen? Vad skulle mormor eller farmor gett mig för råd? - Och vissa som jag mött tränger sig på med röster som jag inte alls vill höra, men även dem har jag tagit med mig, tyvärr. Säg vad ni har att säga, jag lyssnar, men sedan måste jag sätta på musik och kanske ta ett glas vin, bara ett. - Konsten att glömma vad som måste glömmas och komma ihåg och ta med sig det som ger en kraft och glädje!

Förresten dog Christa Wolf i torsdags. Den författare som lärde mig att litteratur måste beröra och att man kan bli berörd även av "gamla" författare. Och att de av varje generation måste återerövras.

"Kassandra", "Medea", "Kindheitsmuster" med sin genomlysning av hur tyskarnas minne tidigt censurerades och hur denna censur fortlever hos de "överlevande", "Der geteilte Himmel" som i en kärlekshistoria speglar Tysklands delning och inte minst "Kein Ort. Nirgends", om det fiktiva mötet mellan två romantiska författare, Karoline von Günderrode och Heinrich von Kleist. Hon lästes och älskades i väst, Christa Wolf, men hon valde att leva i öst där hon blev en myt som ingen förstod, där hon skulle läsas så endimensionellt som partidoktrinen föreskrev. Det kan inte ha varit lätt att bli så utnyttjad och med mer än halva sin röst tala ut i tomheten som DDR på sätt och vis utgjorde. - Jag tror att jag lärde mig läsa när jag läste henne. Läsa mellan raderna, på samma sätt som hos Brecht eller Kafka. Men henne förstod jag, orden gick rakt in i mig, förbi det censurerande och analyserande förståndet.

Henne har jag haft med mig länge som en röst, även om hon är så gott som okänd här i Sverige. Jag förstår det, för hon måste läsas på tyska.

Rikard Wolff och ryttmästare

Jag såg honom ju några gånger på tv under åren här i Sverige och tänkte att det måste vara omöjligt: någon som sjunger Edith Piaf på svenska, och bra dessutom! När jag skaffat biljetter åt mig och två av "barnen", fick jag kommentarer som: Vem är Rikard Wolff? Trubadur? Är det nåt sånt där politiskt igen som du tänkt ut åt oss? På andra sidan Kristianstad var det Whitesnake, men det upptäckte jag försent (som tur var), och Grease var utsålt. Alltså blev det R.W. Jag tänkte jag tar kvällen som den blir. Om jag ställt upp på Horse Festivals, dressyrtävlingar och en massa tidiga och sena skjutsningar, kan väl de ha en tråkig kväll med mig på Konserthuset.
När R.W. började halvsjunga på svenska som franska chansonniers på franske, fick jag nästan panik. Men sedan sjöng han "Barbara" och om pojken som gick förlorad i Europa i något koncentrationsläger efter att han sagt farväl till farmor som gift sig med en svensk och på det sättet hunnit undan döden. Sedan fortsatte det med mycket prat, sång, känsla och dramatik - och en del skratt också. Det påminde lite om Jonas Gardells show för några år sedan i Skellefteå. Jag var skeptisk i början, men han trollband publiken. Så var det här också, den 19 november i Kristianstad! Och "barnen" var med och lärde känna en del av min värld. För när han avslutade konserten, visste jag: det är det här med Europa...Jag är ju inte härifrån. Jag är uppvuxen i hjärtat av Europa. Och det är därifrån jag har många av mina starkaste minnen, även musikaliskt. Jacques Brel, Reinhard Mey, Wolfgang Ambros, Konstantin Wecker, Adriano Celentano. "I Göttingen" (Barbara) lyssnade jag på som 13-åring (bredvis Deep Purple, Beatles, Jimi Hendrix och annat), likaså Edith Piaf, om och om igen. Det är det som Rikard Wolff påminde om, på ett språk som jag lever i idag, lyssnar på, läser, skriver. Konserten väckte minnen och knöt ihop då och nu. Jag gillar det mönster som då och nu bildar i ens liv, genom sånger och musik, städer och platser, vänskap och möten. Rikard Wolff är en som ingår i ett sånt mönster.

Ja, och sen var det det där med sadeln. Vi skulle åka genom hela Skåne för att hämta upp en sadel som en kompis i Norrland hade köpt på en auktion. Men sadeln skulle transporteras upp till polcirkeln (nästan). Så jag körde - ner till Ystad och sedan runt på vischan öster om Lund. Plötsligt var jag 20 år tillbaka i tiden, då jag med bokbussen åkte genom Lunds kommun för att hjälpa folk att få tag i vettig och intressant läsning (ibland var det inte lätt att fatta vad de sa där i de lundensiska skogarna). Eller med en gammal, svårstartad Saab körde ut till de olika filialbiblioteken för att tjänstgöra nån eftermiddag eller kväll - Veberöd, Genarp, Dalby. Jag kände igen vägarna. På en av vägarna hittade vi sadeln. Det var ingen vanlig. En äldre herre med en kung-Wilhelm-mustasch (tysk kung som störtade världen i första världskriget) skämtade på bred skånska - och sedan allvarligt och stolt: han hade varit ryttmästare åt kronprinsen, men kunde inte fortsätta på grund av ryggen. - Vad tråkigt, sa jag. Men medkänslan kom av sig lite grann - för att "ryttmästare åt kronprinsen" gav mig rysningar, inte alls som det var avsett. Ibland blir jag förvånad över att folk förutsätter att andra människor har samma vördnad för samma saker som de själva - och det värsta är väl att jag också gör så själv. Och då blir man medveten om vilken stor värld och vilken stor avgrund som kan omfattas av det lilla ordet "möte". Det är förvånansvärt hur mycket vi ändå möts i det här lille livet, trots ibland ganska så obefintliga förutsättningar.

Här är ditt kylskåp!

Under lovet lyckades jag tillverka de här finurliga vantarna som ser väldigt funktionella ut. Jag får förkorta fingrarna lite grann så att de är lätta att ta av och på, men annars bra för kalla breddgrader! Sen har jag ju en del annat på gång, men det ska jag inte avslöja än. När det är för många projekt på gång är jag tvungen att repa upp igen, eftersom jag inte står ut med stressen!
"Här är ditt kylskåp", heter ett program som är på gång nu. Jag var tvungen att stänga av eländet, för jag är inte intresserad av offentliga personers privata saker! Sedan en manlig kollega till mig gick till det gemensamma personalkylskåpet, öppnade det och sa: fy fan, vad äckligt! Och jag tittade in och kunde absolut inte hitta något alltför äckligt, har jag bestämt att kylskåpet är privat, även om ordet "privat" verkar vara en utmaning för snokande och ett gemensamt område för det offentliga intresset idag! Tänk att vi har skrotat det vi kallar för offentligt, gemensamt och solidariskt finansierat (CAREMA!), men eftersom vi tydligen inte står ut med all individualism och egofixering, gör vi människors privatliv till föremål för det största offentliga intresset! Michael Jacksons droganvändning, Carolas förhållanden, Zlatans åsikter om hur kvinnor ska serva män m.m.

Förresten angående servandet läste jag idag av Alf Henriksson:

"Den som inte kan bädda sin säng och laga sin mat
utan måste ha bistånd med allt av sin sammanboende
bör icke betrakta sig såsom en sann demokrat
och skall aldrig tala om frihet och oberoende."

Så talar en man till en man om emancipation!

En vecka i moll

Ja, så känns det, för snart blir det slutspurt här i Skåne och här på skolan. Är det roligt att byta jobb? - När det blir för många förändringar på för kort tid, blir det uppförsbacke, för mig i alla fall. Någon gång läste jag att det finns extremt stressande upplevelser, och till dem hör dödsfall, skilsmässor, flyttningar, jobbyten och för vissa även pension (kan jag inte hålla med om: skulle jag få pension idag, visste jag vad jag skulle göra). Stora stressande situationer kan förkorta livet. Nåja, tid är relativ. Men åldern, faktumet att tiden statistiskt sett är begränsad, blir till en stressfaktor och gör att det blir svårare att ta avstamp till något nytt. Man kanske inte hinner projekten klara! Man kanske bara hinner börja på ännu ett UFO i det här livet eller det här lapptäcket som livet kan upplevas som.

Östersund...jag ser andra vidder än dem jag såg när jag flyttade till Skåne. Då hittade jag min plats vid Friseboda, vid Österlenkusten, och varje gång jag åker dit är det ett nytt hav, nya färger på vattnet och på himlen och andra ljud där. Ständig förändring. Från Österlen till Östersund. Östersund är höga vidder, bara man kommer upp över skogarna. Vildmark igen. Och andra drömmar. Jag hoppas att jag kan locka några av mina kollegor (konstigt nog tänker jag mest på kvinnliga kollegor) dit upp på fjällvandringar och någon stickhelg i någon fjällstuga. Eller pedagogisk fortbildning och pedagogiska samtal. Utsikten skapar nya vyer. Skidåkning får gärna vara. Trevligt, men inte nödvändigt i livet. Men att röra sig i naturen och skapa något av dess färger och material - det är nog nästan livsnödvändigt. Den här kinesiska konstnären Ai Wei Wei visade så tydligt att det är livsviktigt att uttrycka sig på ett eller annat sätt.

Så den här veckan gick lite grann i avskedets tecken, i moll, och var präglad av blandade känslor. Det var svårt att koncentrera sig på någon bok, men jag hann läsa "Resa i känslornas landskap" av Björn Wrangsjö. Han utgår från dödssynderna och låtsas - som en nyfiken journalist - resa till olika personifierade varelser, Avunden, Girigheten, Högmodet, men också Glädjen, Tacksamheten och Kärleken. Landskapet och husen beskrivs så att man förstår vad dessa känslor står för, både på gott och ont. T.ex. är Avunden någon som ingen gillar, men i samtalet kommer fram att den ofta speglar vår längtan efter något. Och så är det med de flesta känslorna som tillsammans bildar ett själens landskap, ett nätverk av krafter som styr oss i olika kombinationer. Om Skammen och Skulden tar ett för starkt grepp, försvinner Glädjen och Tacksamheten, och Melankolin eller Depressionen tar över. Har tvillingarna Skam och Skuld inget inflytande alls, styr Högmodet, Likgiltigheten eller t.o.m. Mordlusten. Och i botten på allt Ångesten som bor i en källare med några bräder över en stor avgrund. Men det var inte slutet än. Värst är den stora, stora FASAN som ingen står ut med.
Glädjen, Tacksamheten och Kärleken tar inte för sig på samma sätt som de andra, negativa krafterna. Dem måste man själv skapa utrymme för och hjälpa till liv. Dem måste man GE PLATS. Och värst är LYCKAN: för den är så undflyende, att ju mer man jagar den ju mer försvinner den!

LÄS DEN BOKEN, ni som läser denna blogg! Ni blir glada och säkert lite visare. Det är inte så många som kan skriva på det här klassiska, tidlösa och ändå av vetenskapen inspirerade sättet om känslor eller vad kyrkan ville kalla för dödssynder.

Nu är snart klockan nio och jag ska köra till Ängelholm för att hämta dottern. Visheten har talat och brottats med Likgiltigheten och påpekat att ett tioårigt barn inte ensam ska flyga över hela Sverige med sista flyget på natten. Men det finns bara ett vapen som kanske rår lite över likgiltigheten: STORA FASAN! Och vem vill ta till såna vapen...

Kinesisk konst

Ai Weiwei. Ett roligt namn om jag tänker på tyska eller svenska, kanske inte på kinesiska. När jag - oförmögen till annat och "däckad" av migrän - blev soffliggare och startade SVT, fängslades jag av programmet om honom, en kinesisk konstnär, regimkritiker, arkitekt och vad han nu var, i alla fall en mycket kreativ och noggrann människa och konstnär.

Han gjorde konst av att förstöra kinesisk, historisk porslin, på samma sätt som kulturrevolutionen hade förstört det som var kvar av historien. "Om man vill förstöra något, måste man göra det mycket noggrant, om det ska vara konst." Först tillverka, sedan förstöra, hela processen gick han igenom och visade med det vad folk gått igenom under efterkrigstiden. Och av skärvorna gjorde han något nytt, precis som det Kina som finns idag.

Eller: miljontals solrosfrön tillverkade av porslin och handmålade av byborna runt det bruket där man brände det traditionella porslinet. Solrosfrön har varit kinesernas räddning i hungersnöd, och många tuggar på dem även idag. Även här använder han historiskt material och gör något helt nytt. Solrosfröna forslades till New York där de fyllde ett rum där människorna fick gå, rulla, gräva sig ner i och känna både det hårda och samtidigt lena och mjuka porslinet, men också känna så många människors konstfulla hantverk. För det var en hel by som fick arbete och pengar genom det här projektet, och de fick tillverka något som hade haft stor betydelse för dem.

Det var kul att se vad den här mannen med sitt eftertänksamma ansikte kunde åstadkomma. Hans pappa var kinesisk poet som hade hamnat i onåd under kulturrevolutionen, och familjen fick bo i ett jordhål och sedan i en öken tillsammans med sin lilla son. Sånt skulle kunna föda hat, men det födde något annat...

Nu idag var det nya trakasserier han utsattes för som hade med skattebrott att göra. Tidigare blev han svårt misshandlad och inspärrad.

Det var dagens inlägg under höstlovet. Annars är det stickning på gång och lite planering inför den stundande flyttningen norrut. Nu ska jag ut i höst-Skåne och göra lite ärenden!

Pytt-i-panna - lite av varje

Nu har barnen kommit på plats, en i Uppsala och en i Umeå. Och den tredje nära Umeå. En är inneboende hos en 48-årig kvinna som lär likna mig. I det hänseendet att "ur kaos föds ordning", citat från sonen. (???) Smickrande.

En har hamnat i Knivsta. Varje gång jag hör eller läser namnet, får jag hurven. KNIV - sta. Knivarnas stad? - Jag får forska i det och hoppas det finns en lika oskyldig förklaring till ortnamnet som till Fittja. Det låter som ett skämt när Knivsta-bon skriver "Livssignaler från Söderlandet". Var är det då JAG bor? Skåne - Sydpolen? - Knappast.

Kanske blir det här framtidens djungel efter den stundande klimatförändringen. Sedan några veckor tillbaka är köket invaderad av små flugor. Jag vill snart varken äta eller laga mat där. Men samma sak i "stan" - efter bara en liten stund är de överallt runt min kasse med nyköpta grönsaker och frukt. Det kommer att vara regnskog här om några årtionden, jag har det på känn.

Och jag blir så glad när jag läser hur dottern som bor NÄRA Umeå möter antik och nordisk mytologi på skolan, läser "Kung Oidipus" och är alldeles betagen - precis som JAG! Och hon kommer ihåg hur vi läste de antika myterna tillsammans när de var små och hur jag försiktigt, mycket försiktigt försökte väcka deras intresse för det mänskliga psykets största uttolkare - de antika myterna. BERÄTTELSERNA KAN RÄDDA LIVET PÅ MÄNNISKOR! Jag är helt övertygad om det. Det bästa jag kan skicka med barn som växer upp. Och grekerna är våra rötter, där möter vi oss själva på gott och ont - även om de idag håller på att välta hela EU med sin ekonomi. (Ekonomi var inte ens deras starka sida när de höll på med sina slavar - hur kan man bygga upp ett samhälle på att "det ädlaste är att inte arbeta" utan låta andra arbeta åt sig?).

En dag i slutet av augusti

Man ska aldrig döma ut en dag i förväg...det var en lång vandring från hur det kändes imorse till slutet av dagen. Vill naturligen inte överdriva, men det känns som om jag hade behövt ta fram Dantes gudomliga komedi ibland med det bergiga italienska landskapet som bakgrund. Det handlar ju om själens landskap på nåt sätt och inte något objektivt. Där förändras utsikten från timme till timme.

Dagens visdom från J., en livslång kompis: man ska inte mäta livet och jämföra med sina drömmar och hur det blir i förhållande till det, utan man ska varje ögonblick, i varje läge se hur livet på nytt uppstår, varje dag.

Jag blev glad för min dotter som kan ta sig an sina drömmar nu och börja SITT liv, kämpat har hon ju länge för det. Och roligt är det att se hur plötsligt andra, de egna barnen, är i det läge som jag själv någon gång varit i. Skönt också att se att de beslutsamma och självsäkra tar sina steg. Kanske går det här livet från generation till generation trots allt inte bara i cirklar och upprepar sig utan ibland också nya vägar...jag hoppas det.

Här är en dikt av min älsklingspoet Erich Fried (jag citerar bara delar), judisk emigrant i London. Den dikten har verkligen följt mig hela sommaren:

Lebenslauf

Ich war kein Stein keine Wolke
keine Glocke und keine Laute
geschlagen von einem Engel oder von einem Teufel
Ich war von Anfang an nichts als ein Mensch
und ich will auch nicht etwas anderes sein

Als Mensch bin ich aufgewachsen
und habe Unrecht erlitten
und manchmal Unrecht getan
und manchmal Gutes

Als Mensch empöre ich mich
gegen Unrecht und freue mich
über jeden Schimmer von Hoffnung
Als Mensch bin ich wach und müde
und arbeite und habe Sorgen
und Hunger nach Verstehen
und nach Verstandenwerden

(...)

Als Mensch bin ich krank und alt
und werde sterben
und werde kein Stein sein
keine Wolke und keine Glocke
sondern Erde oder Asche
und darauf kommt es nicht an


Jag måste kolla om han är översatt till svenska. De där dikterna av honom är så avskalade att varje ord sitter rätt. En slags tankepoesi som påminner om österländsk.