Varför ska det alltid vara så mycket vid jul då man egentligen ska varva ner? Ifjol såg jag under mellandagarna en julkonsert av Sting uppe i Skottland, och det är ju precis så det ska vara: bra musik som kan spelas i kyrkor, dimmig eller snöig himmel utanför, nordiska färger, nära och kära och inte så mycket annat. Jag VILL bara inte tänka på alla MÅSTE-julklappar, gammal-vana-julklappar istället för att för en gång skull fira en julklappsfri jul, eller bara med hemmagjorda saker, dikter, brev och mycket umgänge och promenader. Sånt det blir så ont av resten av året. Det är min dröm av julen. Låt mig i alla fall slippa affärer och julhandel. Och varje år slår julhandeln rekord. Blir folk aldrig trötta - som jag?
Nedräkningen börjar, och som alltid när det blir avsked, vet jag inte hur jag ska hantera det, låter det bara komma. Och är ledsen några år senare - "typ" som ungdomarna skulle säga. Typ som en människa som lever med en snigels tempo, eller en sköldpaddas. Men så är det ju inte, för jag inbillar ju mig att jag alltid tagit med mig människorna vart jag än gått. Det är först när åren blir till minnen, då blir människorna också lite mer endimensionella som korten i ett album, och då kommer sorgen över att ha förlorat vänner och nära. Men egentligen har jag tagit med mig dem, har pratat med dem i tankarna och speglat det nya jag upplevt i dem. Vad skulle Viveca ha sagt till mig i den här situationen? Hur skulle hon ha bemött den där eleven? Vad skulle Sabine, Eva, Judith, Kicki eller Gösta säga om den här människan eller situationen? Vad skulle mormor eller farmor gett mig för råd? - Och vissa som jag mött tränger sig på med röster som jag inte alls vill höra, men även dem har jag tagit med mig, tyvärr. Säg vad ni har att säga, jag lyssnar, men sedan måste jag sätta på musik och kanske ta ett glas vin, bara ett. - Konsten att glömma vad som måste glömmas och komma ihåg och ta med sig det som ger en kraft och glädje!
Förresten dog Christa Wolf i torsdags. Den författare som lärde mig att litteratur måste beröra och att man kan bli berörd även av "gamla" författare. Och att de av varje generation måste återerövras.
"Kassandra", "Medea", "Kindheitsmuster" med sin genomlysning av hur tyskarnas minne tidigt censurerades och hur denna censur fortlever hos de "överlevande", "Der geteilte Himmel" som i en kärlekshistoria speglar Tysklands delning och inte minst "Kein Ort. Nirgends", om det fiktiva mötet mellan två romantiska författare, Karoline von Günderrode och Heinrich von Kleist. Hon lästes och älskades i väst, Christa Wolf, men hon valde att leva i öst där hon blev en myt som ingen förstod, där hon skulle läsas så endimensionellt som partidoktrinen föreskrev. Det kan inte ha varit lätt att bli så utnyttjad och med mer än halva sin röst tala ut i tomheten som DDR på sätt och vis utgjorde. - Jag tror att jag lärde mig läsa när jag läste henne. Läsa mellan raderna, på samma sätt som hos Brecht eller Kafka. Men henne förstod jag, orden gick rakt in i mig, förbi det censurerande och analyserande förståndet.
Henne har jag haft med mig länge som en röst, även om hon är så gott som okänd här i Sverige. Jag förstår det, för hon måste läsas på tyska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar