Jag såg honom ju några gånger på tv under åren här i Sverige och tänkte att det måste vara omöjligt: någon som sjunger Edith Piaf på svenska, och bra dessutom! När jag skaffat biljetter åt mig och två av "barnen", fick jag kommentarer som: Vem är Rikard Wolff? Trubadur? Är det nåt sånt där politiskt igen som du tänkt ut åt oss? På andra sidan Kristianstad var det Whitesnake, men det upptäckte jag försent (som tur var), och Grease var utsålt. Alltså blev det R.W. Jag tänkte jag tar kvällen som den blir. Om jag ställt upp på Horse Festivals, dressyrtävlingar och en massa tidiga och sena skjutsningar, kan väl de ha en tråkig kväll med mig på Konserthuset.
När R.W. började halvsjunga på svenska som franska chansonniers på franske, fick jag nästan panik. Men sedan sjöng han "Barbara" och om pojken som gick förlorad i Europa i något koncentrationsläger efter att han sagt farväl till farmor som gift sig med en svensk och på det sättet hunnit undan döden. Sedan fortsatte det med mycket prat, sång, känsla och dramatik - och en del skratt också. Det påminde lite om Jonas Gardells show för några år sedan i Skellefteå. Jag var skeptisk i början, men han trollband publiken. Så var det här också, den 19 november i Kristianstad! Och "barnen" var med och lärde känna en del av min värld. För när han avslutade konserten, visste jag: det är det här med Europa...Jag är ju inte härifrån. Jag är uppvuxen i hjärtat av Europa. Och det är därifrån jag har många av mina starkaste minnen, även musikaliskt. Jacques Brel, Reinhard Mey, Wolfgang Ambros, Konstantin Wecker, Adriano Celentano. "I Göttingen" (Barbara) lyssnade jag på som 13-åring (bredvis Deep Purple, Beatles, Jimi Hendrix och annat), likaså Edith Piaf, om och om igen. Det är det som Rikard Wolff påminde om, på ett språk som jag lever i idag, lyssnar på, läser, skriver. Konserten väckte minnen och knöt ihop då och nu. Jag gillar det mönster som då och nu bildar i ens liv, genom sånger och musik, städer och platser, vänskap och möten. Rikard Wolff är en som ingår i ett sånt mönster.
Ja, och sen var det det där med sadeln. Vi skulle åka genom hela Skåne för att hämta upp en sadel som en kompis i Norrland hade köpt på en auktion. Men sadeln skulle transporteras upp till polcirkeln (nästan). Så jag körde - ner till Ystad och sedan runt på vischan öster om Lund. Plötsligt var jag 20 år tillbaka i tiden, då jag med bokbussen åkte genom Lunds kommun för att hjälpa folk att få tag i vettig och intressant läsning (ibland var det inte lätt att fatta vad de sa där i de lundensiska skogarna). Eller med en gammal, svårstartad Saab körde ut till de olika filialbiblioteken för att tjänstgöra nån eftermiddag eller kväll - Veberöd, Genarp, Dalby. Jag kände igen vägarna. På en av vägarna hittade vi sadeln. Det var ingen vanlig. En äldre herre med en kung-Wilhelm-mustasch (tysk kung som störtade världen i första världskriget) skämtade på bred skånska - och sedan allvarligt och stolt: han hade varit ryttmästare åt kronprinsen, men kunde inte fortsätta på grund av ryggen. - Vad tråkigt, sa jag. Men medkänslan kom av sig lite grann - för att "ryttmästare åt kronprinsen" gav mig rysningar, inte alls som det var avsett. Ibland blir jag förvånad över att folk förutsätter att andra människor har samma vördnad för samma saker som de själva - och det värsta är väl att jag också gör så själv. Och då blir man medveten om vilken stor värld och vilken stor avgrund som kan omfattas av det lilla ordet "möte". Det är förvånansvärt hur mycket vi ändå möts i det här lille livet, trots ibland ganska så obefintliga förutsättningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar