Gedanken beim Essenmachen / Tankar vid matlagningen

Güne Bohnen, Buschbohnen, Stangenbohnen - auf Schwedisch "haricots verts", ein französisches Wort. Wenn man hier "bönor" sagt, denken die Leute an braune und weisse Bohnen - eine Kost, die in den Schulrestaurants verpönt und veraltet ist - wenn die Bohnen nicht Teil südamerikanischer oder Mittelmeergerichte sind. - Ich denke an etwas, das es heute nicht mehr gibt: Kindheitserinnerungen, wenn Oma und ich vor der Haustür sassen und ich helfen musste, die Bohnen zu putzen. Gleichzeitig wie man die Chance nutzte zu ein wenig Klatsch oder "Harles", wie es auf Lachoudisch/Schopflocherisch hiess. Da konnten vier bis fünf Männer und Frauen am Schluss an der Hausstaffel stehen und beim Bohnenputzen zusehen, gleichzeitig wie man die neuesten Geschehnisse aus dem Dorf verbreitete und besprach.

Oder: wie ich es liebte, mit Ria und Erwin zwischen den sorgfältig gepflegten Stangenbohnen zu spielen, Cowboy und Indianer oder Dschungel oder ein imaginäres Abenteuer! Ich war "Uncas", der letzte Mohikaner oder ein Squaw, die sich vor den Verfolgern versteckte. Und ich nahm es in Kauf, von Oma ausgeschimpft und vertrieben zu werden, wenn sie uns entdeckte. "Die Koune" waren wir dann! Wir versteckten uns dort, brachen die langen Bohnen auf und waren so gespannt auf die verschiedenen Farben und Muster, weisse, schwarze (die waren am schönsten) und dann schwarze mit rosa Punkten...immer wieder entdeckten wir neue Muster, wie in einem Mosaik. Wir verwendeten die Bohnen nicht als Geld, sondern wir untersuchten sie, sammelten sie wie geheimnisvolle Zeugnisse einer Phantasiewelt. Wir konnten sie nicht deuten, sie waren wie Geschichten, und wie die Spiele, die wir spielten - wir wussten nicht im voraus, was sich daraus entwickeln würde. - Solche Gedanken und Erinnerungen können frische, grüne Bohnen wecken! Und es waren noch nicht einmal Stangenbohnen, sondern Buschbohnen. Aber heute abend gibt es Bohnengemüse - vielleicht kein zeitgemässes Samstagabendgericht, aber für mich ein Festessen.

Bönor - jag kunde inte stå emot! Det är bara en kort tid häruppe man kan köpa färska bönor, även om de här transporterats från långt håll. Lidl-bönor. När man säger "bönor" på svenska, tänker de flesta på vita eller bruna bönor och på rätter som inte är så populära i de svenska skolköken längre, även om de nästan är en så stor energikälla som kött. Däremot är de lite mer inne som ingredienser i chili con carne eller medelhavskost - rätter som andas hälsa och livsnjutning. - På svenska "ansar" man gröna bönor, ett ord som säkert är på väg att dö ut - utom kanske i de yrken som jobbar med "food processing". Men där är det säkert inga svenskar, utom kanske i ledande befattningar. Varför jag i ren impuls köpte de här bönorna och bara inte kunde stå emot är för att jag ser framför mig hur jag som liten flicka satt med mormor på hustrappan ut mot gatan och hjälpte till att ansa bönorna. Det tog inte lång tid då hade vi sällskap av män och kvinnor som passerade, som bytte ut nyheter med mormor och skvallrade om det senaste. Här spreds det senaste, med större eller mindre ändringar och här utbytte man åsikter. Dåtidens tidning, dåtidens offentliga rum eller torg.
På min dialekt hette det "Harles", ett ord som inte ens tyskar förstår, ett gammalt ord från "jiddisch".

En annan bild när jag ser gröna bönor är att jag lekte med grannbarnen, med såna namn som Ria och Erwin som jag aldrig hört här i Sverige. Det var förbjudet att leka mellan de högvuxna bönplantorna som slingrade sig upp längs pinnarna och bildade ett (för våra begrepp) högt tak. De var som träd, tät grönska som stängde ut ljuset. Och så kunde man sitta där och öppna de gröna baljväxterna och få fram vita, svartprickiga, röda, rosa små och stora kärnor som vi samlade som exotiska stenar. Vita var mest åtråvärda, och glansiga svarta. Sen fanns det svarta med rosa prickar, som också var populära. Vi visste inte riktigt vad vi skulle använda den vackra skörden till - den andades lust, mystik, berättelser, hemligheter. Nej, vi använde dem inte som pengar, de var alldeles för fina för det. Vi lät dem vara och beundrade dem, tog dem som inspiration för våra lekar. - För sedan hade vi inte tid för sånt, eftersom bönrabatten blev till en djungel eller en djup skog där indianerna gömde sig för de vita - jag känner fortfarande hur hjärtat slår i den täta, lummiga grönskan. Jag var Unkas, den sista mohikanen eller en squaw som gömde sig för förföljarna. Sen kom naturligtvis mormor och förstörde genom att skälla på oss och jaga ut oss ur de förbjudna bönrabatterna: "Raus aus meinen Bohnen, "Koune"! Wie oft habe ich es euch schon gesagt, dass ihr da nicht spielen dürft!"-  Men den risken var alltid värd att tas! "Koune" var också ett sånt uttryck som kom från jiddisch.

Det är farligt med minnen - de har en tendens att färga av sig på tingen i det här livet! Som ni förstår blir det bönor ikväll, en rätt med bönor ("haricots verts"!), potatis och lite vinäger i en lätt stuvning - ingen festmåltid i världens ögon. Men så är det ju också först imorgon det är söndag.