Varje dag en ny dag, varje dag en ny början. Avsluta, lämna bakom sig, leva i nuet, här och nu, men ändå inte förlora sin historia ... livet är alltmer ett stort dilemma, och det gäller att balansera istället för att förändra, om man ska kunna leva det. Det blir alltmer mitt medelålders perspektiv. Vad sa Kierkegaard? Livet kan bara förstås bakåt, men måste levas framåt. Jag läste nyss "Konsten att leva innerligt. Existentialismen för den moderna människan", kan man rekommendera en sån bok till tonåringar? Jag tänkte då fr.a. på ett barn, mitt största när jag läste den. Den är full med tänkvärda meningar och förklarar Kierkegaards liv och tänkande på ett enkelt, icke-akademiskt sätt, så nära man kan komma den moderna människans värld som är splittrad av allehanda intryck, plikter och distraktioner.
Ja, jag tror att jag levt så, "innerligt". Och jag tror att jag på det sättet är på en riktig konfrontationskurs mot den pragmatiska svenska common sense-attityden. Kierkegaard sa också: "att bruka världen utan att missbruka den" och "det farligaste är att bli färdig alltför fort". Jag har verkligen undvikit stereotyper om svenskar och det svenska samhället som är så vanliga när man invandrar i ett land och försöker lära känna det. Jag hade liksom kommit över det stadiet, men idag brottas jag återigen med mina "fördomar". Effektivitet, resultatinriktning, "gå vidare", samla på sig liv, upplevelser, materiella tillgångar.
Det är säkert ingen skillnad till andra välfärdsländer, men ändå tror jag att Sverige är lite extra slätstruken och pragmatisk. Man hör överallt: det "fungerar" eller det "fungerar inte" om människor och relationer. Det går inte att översätta till tyska. Däremot till amerikanska. Och jag möter hela tiden dem som blir kvar, inte orkar med, på skuggsidan av livet. De som missbrukades och sen återigen missbrukar: människor, relationer, surrogat för livet. Det är som om jag blir extra ljuskänslig för just den aspekten. Speciellt svårt är det att se barnen som blir svikna och sviker. Det märks när man jobbar i skolan, men jag är inte säker på att jag som förälder skulle lägga märke till det.
Storm i Skåne! Och då menar jag storm. Idag var jag verkligen rädd för att köra iväg och handla och lämna H. Tänk om något händer mig, och hon är ensam! Nej, inte tänka på sånt... Ha tillit. Man kontrollerar mycket mindre än man tror.
Hej Birgit, tänkte bara tala om att jag hittat din blogg i dag. Tänker nog läsa här fler gånger. Du skriver om tänkvärda saker, själv skriver jag mest "knäckebrödsblogg". Ha det gott! Hälsningar från byn i norr
SvaraRaderaVad sökte du på då? Jag skriver väl mest för mina barn. Är inte van att blogga. Man måste hela tiden se till att det inte blir för personligt.
SvaraRaderaPå "M*alå", tror jag...
SvaraRaderaHåller med, det är ett litet dilemma det där med att bli läst av vem som helst. Antalet läsare styr vad man kan/vill skriva. Det ligger väl i bloggandets natur att det blir personligt, men det behöver ju inte bli privat för det. Att ha många läsare hemifrån känns väl sådär... Jag har gärna trehundra obekanta läsare i veckan, men när jag förstod att det finns många läsare här hemma funderade jag på att lösenordsskydda bloggen. Å andra sidan får man genom bloggvärlden kontakt med nya människor som man aldrig skulle ha träffat på i verkliga livet. Det är riktigt kul.
Om du inte vill bli läst av mej är det bara att du säger till. Sen kan du också tänka på att "maskera" ord, lägg in en asterisk eller något annat tecken, skriv t.ex. M*alå om du inte vill att någon ska kunna googla på det.
Nej, jag menar inte så. Jag blev glad över att bli läst av nån i Malå! Ni är ju bland de människor som jag känt längst och känt mig hemma hos och kanske fortfarande gör det. Och med tanke på hur jag beskriver Skåne, märker jag att jag har Norrland som referenspunkt! Och att jag kanske också skriver för norrlänningar.
SvaraRadera